tisdag 5 april 2011

Snabb och ilsken

Fast Five Premiär 6 Maj



Jag har alltid varit emot uttrycket "less is more". Precis som "undantaget som bekräftar regeln" så är det inte logiskt. "Less" kan aldrig vara "more", eftersom det strider emot vad själva ordet betyder. Jag, för min del, tänker inte stå med armarna i kors och låta nonsensparadoxer styra min tillvaro. So, fuck "less is more" and give us more instead! Dessvärre tar The Fast and the Furious-franchisen min välvilja och vanhelgar den totalt.

Måste poängtera att hunden symboliserar min välvilja och inte min person. Min person håller i kameran.

The Fast and the Furious (2001) blev en oväntad succé när den kom. Och varför inte? Den innehöll snabba bilar, snygga brudar och krascher. En sån formel kan aldrig misslyckas. Vin Diesel blev snabbt actionfilmernas kronprins, tillsammans med The Rock, och Paul Walker fick mat på bordet. Eftersom alla oväntade succéer får uppföljare, så fick vi snart 2 Fast 2 Furious (2003). Vin Diesel dök inte upp för denna uppföljare, han hade en karriär att börja förstöra, men Walker behövde fortfarande äta och tackade gladeligen "ja". Formeln var oförändrad, men man hade ersatt riktiga biljakter med CGI-biljakter. Denna filmen spelade in en bra slant men lämnade folk med en sur eftersmak i munnen, vilket kan förklara varför trean The Fast and the Furious: Tokyo Drift floppade.

Man kan bara trycka i idioter så mycket innan deras kropp säger ifrån.

Vid det här laget hade man en trilogi och folk hade uppenbarligen tröttnat på den. Här hade dom flesta producenterna tagit adjö, men icke. Med Vin Diesels karriär i ruiner, bestämde man sig för att sätta in en adrenalinspruta i franchisen och, voilà, Fast and Furious is served. Till stor förvåning spelade den in en jävla massa pengar, vilket är varför jag skriver denna preview om den femte filmen: Fast Five. Jag vet inte om du såg trailern i början, men här är en sammanfattning: snabba bilar, snygga brudar och explosioner. Jag vet vad du tänker: "öh, skrev du inte krascher i början? Är inte det, typ, samma sak"? Nej, min kära lilla simpleton, det är det ej. En krasch är när en bil, eller dylikt, krockar och voltar i en skur av metall- och glassplitter. En explosion är nästan detsamma, bortsett från en liten grej:


Det är sedan länge klart att Hollywood inte förstår sig simpel fysisk, men där tidigare installationer av franchisen åtminstone försökte låtsas att vara reella, så har de senare tagit allt de lärt sig skolan, stoppat det i ett kassaskåp och sprängt skiten. Allt medan de smädar Albert Einsteins namn. Detta hade inte behövt vara dåligt. Som sagt, fuck less is more, men det finns en gräns. Någonting får gärna vara löjligt kul men det får aldrig bli tjatigt. The Fast and the Furious har blivit lite av filmvärldens NASCAR, alla svänger vänster men stundtals tappar nån fokus och svänger höger och exploderar.

Kalla mig gärna för elitist men ibland vill gärna gärna ha en story i mina filmer. Explosioner och kjoltyg i alla ära, men ibland vill jag gärna ha någon form av förklaring till varför en karaktär gör som han gör. Pengar räknas inte. Och för den delen, gärna en karaktär att bry mig om. Diesel och Walker har i princip alltid varit franchisen protagonister, men båda är väldigt svåra att tycka om. Diesels karaktär, Dom Torretto, försöker vara någon slags anarkistisk vinnartyp som spottar ur sig visdomsord som:

Ask any racer, any real racer. It doesn't matter if you win by an inch or a mile; winning's winning. 

I live my life a quarter mile at a time. Nothing else matters: not the mortgage, not the store, not my team and all their bullshit. For those ten seconds or less, I'm free. 

Heavy shit, indeed. Förmodligen jobbade manusförfattaren även som skribent för lyckokakor. Paul Walkers karaktär, Brian O'Connor, ska vara Torretto's motpol. Detta stämmer hyfsat i den första filmen, då dom är tjuv och polis. Men allt eftersom verkar det som O'Connor glömt bort sitt ursprung och blivit tjuv han med, som gärnar riskerar allmänhetens liv och leverne av sina egna monetära intressen. Om det är författarens idé om karaktärsutveckling låter jag vara osagt. O'Connors motiv åsido, så spelar Walker honom med lika mycket gnista som en komatös potatis. 

Mer livfull än Paul Walker. Fast i rättvisans namn så är detta tre (3) potatisar.

Att resterande skådespelare endast tillåts agera inom ett givet spektrum (etnisk man med one-liners och slangbaserat språk - sexig kvinna med attityd och schysst rumpa) gör saken inte jättemycket bättre. Au contraire, för att vara ärlig. 

Men jag talar förmodligen inför döva öron. Filmen kommer att bli en succé och om två år kommer den sjätte delen, Furious Six. Detta enda man kan göra är att drömma tillbaks till en tid då actionfilm hade ett hjärta.


Och Sean Connery.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar