The Adjustment Bureau

Hade först tänkt göra en recension om Transformers: Dark of the Moon, men eftersom den endast visas i 3D på min närmaste biograf, får det vänta tills jag kan se den på en normal skärm. Under tiden hade jag tänkt se Hanna, men den visas tydligen bara i större städer. Så, från mig till SF: sug min...

Hope you choke on it, fuckers.

Därför har jag i stället valt att recensera The Adjustment Bureau, en film som i sig är väldigt "meh" men som höll sig kvar i mina tankar ett bra tag efteråt. Dock inte på det sätt som den kanske avsett. Jag har kallats för mycket i mina dagar, men aldrig för att vara en romantiker. Jag finner ett nästintill sadistiskt nöje av att krossa myten om kärleken och dess avarter, och The Adjustment Bureau ger mig vatten på min kvarn. På ytan finns en kärlekshistoria, men skrapar man bara lite grann finner man en otroligt bister världssyn som fyller mig med välbehag.

Yes, yes, keep the tears coming. Not so smug anymore, are we?

David Norris (Matt Damon),en politiker på framfart och Elise Sellas, en prima ballerina, vägar korsas av en slump (eller?). Tycke uppstår men ödet ser hela tiden till att hålla dom isär. I alla fall är det vad dom tror. I själva verket är det ett gäng män i hattar, som jobbar för Justeringsbyrån, som försöker se till att David och Elise inte blir tillsammans. Det går nämligen emot Planen. Men David får reda på allt det där och bestämmer sig för att hans kärlek till Elise är större än ödet. (Ni får ursäkta mig, men jag måste gå och spy en sväng)

Filmens största problem är att den inte kan hålla ihop sin egen logik. Jag har alltid funnit att diskursen mellan öde och slump varit oerhört intressant. Båda sidor kan tycka att motparten har poänger, men de kan aldrig sammanjämkas. Det ena kan endast existera utan det andra och vice versa. The Adjustment Bureau försöker dock att både ha kakan och äta den.

Och utfallet av sådant frosseri är oftast inte vackert.

Herrarna i hattarna är änglar och deras chef, "Ordföranden", som skriver Planerna är, av allt att döma, Gud. Hattgubbarnas uppgift är att se till att Planerna följs. För att kunna göra det krävs det att dom ibland gör vissa "justeringar" i människors liv. Det var deras förtjänst att David och Elise överhuvudtaget möttes, eftersom detta möte skulle leda till att David slutligen blev president. Såtillvida dom inte möts igen. Vilket dom naturligtvis gör, när Davids justeringsman råkar försova sig. Detta leder till en kedjereaktion där David får reda på Justeringsbyråns existens. Det är också här som saker och ting börjar bli något existentiellt knepigt. Justeringsmännen förklarar för David att människor i stort har en fri vilja. När det gäller små vardagliga val är det helt våra egna beslut, Justeringsbyrån ingriper endast när valen styr ifrån planen. Men vart går gränsen? Vid ett tillfälle är det meningen att David ska spilla kaffe, för att på så sätt undvika att träffa Elise, men tänk om David inte tyckt om kaffe? Han hade då inte köpt kaffe och hade inte kunnat spilla något, vilket hade lett till han oundvikligen träffat Elise. Hade Justeringsbyrån sett till han hade börjat dricka kaffe från allra första början eller hade dom sett till att föredragit någon annan varm dryck på morgonen? Alla Davids dryckesvanor måste antingen ha varit bestämda från början eller vara frukten av ett slumpvist beteende, annars drar man igång en oändlig spiral med frågor som kommer sluta vid Lucy.

Här avgjordes Matt Damons chanser att doppa veken.

Under filmens gång undrar Justeringsmännen hur David och Elise kan fortsätta att träffas, trots Byråns alla försök att hålla dom isär. Det visar sig att det fanns en ursprungsplan där David och Elise var menade för varandra och att den planen inte blev riktigt utraderad. Vissa fragment finns fortfarande kvar. Och det är den här biten jag lyfter av mig min hatt för filmen: hela tiden har vi blivit ledda att tro att deras kärlek var slumpmässig, att den var äkta, men i själva verket är den endast ett dåligt städjobb. Det visar också att Himlen är ett administrativt helvete, men framför allt äkta kärlek inte existerar. Filmen själv vet inte om detta, eftersom Byrån i slutet belönar paret för deras uthärdlighet. Men deras handlingar var aldrig någonsin påverkade av kärlek, utan vad de var programmerade att göra. Det blir också ännu roligare när man begrundar det faktum att döden är slumpmässig. Hela Davids familj har nämligen dött, men endast faderns och broderns död var enligt Planen. Moderns död, å andra sidan, var bortom Byråns kontroll. Med andra ord saknade den mening. Guds vägar äro inte outgrundliga, de är nämligen inte ens hans vägar.   

Det finns ingen sann kärlek och döden är poänglös.

Philip K. Dick. Den siste romantikern

Vanishing on 7th Street

"Men", tänker du säkerligen nu, "det här är ju en gammal film, varför recenserar du den"? Tja, dels har jag aldrig sagt att jag enbart skulle recensera nya filmer (det har mest blivit så), men framför allt för att jag såg den nyligen och att den gjorde mig sur. Få saker gör mig så arg som att ha ett bra koncept och sedan fucka upp den i en övertro på sin egen förmåga. Det skulle väl vara framgångsrikt idioti då.

Och där är Stephen King och jag rörande överens.

Vanishing on 7th Street fångade min uppmärksamhet i och med sitt låga imdb-betyg (4,9). Det finns Steven Seagal-filmer med högre betyg. Filmen är gjord av Brad Anderson, som gjorde den utmärkta The Machinist. Att han skulle misslyckas så kapitalt med en film var något jag starkt ifrågasatte. Jag vet att man inte ska lägga alltför stor vikt på imdb-betygen, men dom brukar oftast vara en hyfsad fingervisning. Och jag måste säga, att länge tyckte jag att betyget var väldigt orättvist. Sen började eftertexterna rulla och då blev jag förbannad. 

Vanishing börjar riktigt bra, skrämmande till och med. John Leguizamo sköter en biograf när plötsligt alla försvinner, endast kläderna blir kvar. Filmen visar sedan de andra karaktärerna, som även de utsätts för ett mardrömsscenarion. Dom möts upp vid en bar, vars lysen drivs av en reservgenerator. Ni förstår, det är när det blir mörkt som människor försvinner. Men så länge det finns en ljuskälla är man säker. Problemet är att att batterierna till ficklamporna håller inte lika länge och dagarna blir allt kortare. Allt detta kan jag gå med på. Till och med skuggorna som hela tiden ser ut som fingrar och som stönar kan jag köpa. Men jag förväntar mig någon slags belöning för detta. Men vad får jag?

Det är vad jag får.

En film behöver inte skriva ut allt för att vara förståelig. En film få tvinga sina åskådare att tänka. Faktum är att jag uppskattar när film faktiskt tvingar mig att vara uppmärksam. Detta verkar Brad Anderson har missförstått. Låt oss göra ett experiment. Jag visar dig en bild och du berättar vad du ser. 

Om du säger att du ser en vit ruta, skulle jag säga att du har rätt. Ser du en isbjörn i en snöstorm, ja, då har du rätt. Ser du ett flygplansfoto av ett KKK-möte, har du också rätt. Ser du kung Karl Gustaf spela "the rusty trombone" på en gris samtidigt som SAAB:s vd Viktor Müller försöker onanera med ett avgasrör, har du rätt (men av väldigt fel anledningar. Allvarligt, var är det för fel på dig?). Min poäng är, om du missade den, är att tvetydighet inte är det samma som ingenting. Anderson ger inte åskådarna några svar, för han har inte ens ställt en fråga. Låt oss säga att det funnits några prickar på den vita rutan, då hade vi kunnat skapa oss en egen bild efter givna ramar. Men det finns inget sådant. Anderson hintar om den försvunna kolonin på Roanoke - en hel koloni i Amerika försvinner spårlöst i början av 1600-talet. Det enda som återfinns är ordet "Croatoan" som är ristat på ett träd - men det är också allt. Känslan är att han hörde talas om den myten och sedan bestämde sig för att göra en film som också saknar svar. 

Ett annat problem är att han sedermera inte är konsekvent. Jag förstår att visa människor måste ha klarat första vågen av försvinnande, annars skulle det inte bli nån film, och varför just dom klarat sig behöver inte vara intressant. Underskatta inte slumpen, alla måste inte vara "den utvalde". Men om dom inte är speciella, varför klarar sig dom längre i mörker än andra? Stundtals försvinner folk bara för att en lampa blinkar en gång, men i baren så blinkar lampan hela tiden utan någon försvinner. En annan blir tagen när hans huvudlampa slutar fungera för en sekund, men när den går igång igen är han tillbaka och har varit borta två dagar. Vad har hänt och varför kom just han tillbaks? Den karaktären får inte heller ut någon som helst visdom hela händelsen, så man kan fråga sig varför den var nödvändig överhuvudtaget. Ett simpelt jävla syfte är allt jag begär. Ett tecken på att regissören har ett fragment av en idé. Men icke. Jag är inget fan av David Lynch's Mulholland Drive, men jag vet att han åtminstone har en vision. Jag kanske inte ser den, för att Lynch tappar bort mig i sin clusterfuckiga berättarstil, men Vanishing är helt linjär. Förutom några flashbacks, följer den en strikt kronologi. Det finns ingenstans Anderson kan ha fört mig vilse, han har bara lett mig längs en raksträcka som leder in i väggen. 

Finns det nån som har en vettig, eller skit i vettig, som har EN idé om Vanishing on 7th Street och tycker att jag är en fullkomlig idiot, lämna en kommentar. Tills vidare

FUCK YOU, BRAD!

Super 8

Var det allt? Efter månader av hemlighetsmakeri och spända förväntningar är det den första tanken som slår mig när eftertexterna rullar. Var det allt? Jag vill inte påstå att felet ligger hos mig, att jag såg filmen med för höga tankar, eftersom hela Super 8:s kampanj gick ut på bygga förväntningar. Trailern höljdes i en mystisk aura, detaljerna var sparsamma. Men hade det inte varit för att man dragits med i zeitgeisten, och sett trailern med fullständigt objektiva ögon, hade man sett att hela storyn egentligen fanns där och att den var tämligen ordinär. Vi såg inte skogen för all träden.

Därför gav Gud oss motorsågen. Som vi, naturligtvis, började missbruka omedelbart.

Super 8 är JJ Abrahms kärleksbrev till de filmer han själv växte upp med, de filmer Steven Spielberg gjorde i början av sin karriär (Spielberg är för övrigt också medproducent till Super 8). Och då det är tydligt att Abrahms verkligen älskade dom filmerna, lika tydligt är det att han endast försöker gå i någon annans fotspår. Filmer kommer alltid att vara ett barn av sin tid. Formulan förändrats ständigt, även om den behåller en stomme, vilket gör att en formula som användes för 30 år sedan inte nödvändigtvis kan anpassas till dagens standard. Så är fallet med Super 8. Jag ser vad Abrahms försöker återskapa, men den saknar genuinitet. E.T.  blev älskad på grund av den lille fule monstrositeten som de unga tyckte var "söt". Den såg aldrig äkta ut, men den var ändå en fysisk realitet. Skådespelarna kunde se, känna och höra den och agerar därefter. Super 8 inleder med en tågkrasch, som trots att öronbedövande ljudeffekter pumpar upp hjärtrytmen, som med undermåligt CGI-arbete pissar på allt som har med fysikens lagar att göra. 

En ung JJ Abrahms under en vanlig naturkunskapslektion.

Efter att ha gått all-in med tågkraschen, håller sedan Abrahms strama tyglar. Han väljer att följa "less is more"-mottot, vilket gör att filmen mest liknar Spielbergs Hajen (1975) än någon av de filmer JJ försöker efterlikna. Vi ser slumpvisa attacker av monstret men håller tillbaks med att visa förövaren tills slutet. Men där Hajen intensifierades vid avtäckandet, tappar Super 8 helt luften. Monstret ser ut som Cloverfield-monstrets lillebror, så man undrar vad allt hemlighetsmakeri var bra för när dom ändå inte tänker visa upp något nytt? 

Ugh, you again?

Måste dock säga att jag blev förvånad över att barnskådisarna inte sög. Oftast när det gäller filmer där barnen ska vara så där äckligt lillgamla, kan jag inte mindre än önska dom ett horribelt öde. Detta brukar ju dock inte inträffa (förbannade politiska korrekthey), vilket gör att jag tar ut min irritation på filmen i sig. Man här behöver jag inte göra det. Dessvärre tar inte filmen vara på denna goodwillen. Super 8 har ett budskap som den verkligen vill förmedla, det om att "växa upp och lära sig att gå vidare". Klassisk coming-of-age stoff. Men Super 8 vill verkligen inte att du missar detta. Med en sällan skådad subtilitet (nyckelordet är "sällan") vill Abrahms att du lämnar biosalongen med denna lyckokaksfloskel svävande i dina tankar.

Den här mannen besitter större kunskaper om subtilitet än JJ Abrahms.

Men filmens största problem är ändå känslan av ofullständighet. Filmen har två fäder som har distanserat sig ifrån sina barn. Dom har också en konflikt sinsemellan. Filmen bygger upp för att dessa två pappor ska förena sina krafter och rädda sina barn. Förvisso, dom säger förlåt till varandra och hinner kärleksfullt omfamna sina barn innan slutet, men dom missar the final showdown (som i sig också är en besvikelse, men inget jag tänker spoila här) och barnen tvingas rädda sig själv. Filmen gör också en stor grej av att alla hundar har stuckit - endast hundar, övriga djur verkar ge blanka fan i främmande rovdjur ifrån andra planeter - men det blir endast en fotnot som snabbt glöms bort. Allt detta är slöseri med exposition och, framförallt, slöseri med tid. 

Bespottar heligheten

Idag kommer jag att begå en av de värsta synder som finns. Jag ska häda. Jag ska skända, förstöra, pissa, bränna och peka föraktfullt. För vet du vad? Jag har fått nog. Fått nog av den status som många äldre filmer fått till skänks. Till en början tänkte jag använda det här inlägget till att spy galla över Hitchcock, men det är dessvärre inte bara honom det gäller. Det är ett mycket bredare fenomen. Dessa tankar har varit med mig länge utan att jag riktigt vädrat ut dom. Men nu klarar jag inte mer. Droppen som till slut fick bägaren att rinna över var The Dirty Dozen (1967).

Rebooten The Dirty Three är klart överlägsen originalet.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot äldre filmer, ser mig själv som en ganska öppen människa. Mitt problem är endast filmer som inte åldrats särskilt väl, men som ändå behåller sitt oförtjänta rykte. The Dirty Dozen är en sådan film. "En actionklassiker", sades det. "Stenhård krigsfilm med stenhårda grabbar", läste man. Lögner, allt är bara lögner. Om du nån gång hör en människa yttra dessa ord, eller dylikt, om The Dirty Dozen, är det din uppgift att säga ifrån. Nej, skrika ifrån. Ställ dig upp och skrik vederbörande rätt i ansiktet. Improvisera gärna ihop en skälig mängd obsceniteter. Vill du ta en lite enklare väg kan du med fördel använda dig av ett förlängt "Fuck you", det brukar innehålla rätt mått av förakt och ilska. 

Nu kanske du tycker att jag överdriver, men låt mig försäkra dig om att så är inte fallet. Min ilska är synnerligen befogad. The Dirty Dozen är 150 min lång och handlar om en grupp dödsdömda soldater som får ett uppdrag där belöningen är benådning. I min naivitet trodde jag ju att filmen skulle handla om själva uppdraget, men icke. För att komma till den biten ska vi först gå igenom två timmars male-bonding, där egentligen ingenting av värde sker. En del kan hävda att det är för att lära känna karaktärerna bättre, men när folk börjar att dö vet du inte vem som är vem. Tur att dom lade två timmar på karaktärsfördjupning. Om du nu kan din matte, så vet du att det lämnar en halvtimme av filmen kvar till att visa upp action. Det är ungefär som att ägna 3 timmar till förspel och sedan gå och knulla en vattenmelon.

"Yeah, open wide you slut. Papa is gonna shoot some seed into you"

Du vet hur vissa husdjursägare lär sina djur tricket "spela död"? Detta är ett trick skådespelare från förr verkligen inte klarade av. Jag begär inte att varje dödsscen ska vara Oscarsvärdig, men jag begär en rudimentär förståelse av fysik och biologi. Blir du skjuten i huvudet håller du inte för ingångshålet och skriker;  blir du skjuten av ett maskingevär upprepade gånger i magen, gör du inte en mollbergare framåt genom en ruta. Sedan ska vi inte ens gå in på de teatraliskt långdragna dödsscenerna (snälla, tvinga mig inte gå in där). 

Sen har vi Hitchcock (du trodde väl inte att jag hade glömt honom?). Hitchcock kan vara den mest överskattade regissören, någonsin. Märk väl att jag skrev "överskattad", inte "sämsta".

Den titeln är för evigt förärad den här glade tjommen.

Hitchcock kallas "The Master of Suspense", ett filmtekniskt geni. Fuck that. Jag kan förstå att dåtidens publik fann Psycho (1960) något otäck, men det var då, den är inte skrämmande längre. Psycho är inte som fint vin, som bara blir bättre ju längre det får åldras, utan mer som det billiga lådvinet du drack på den senaste grillfest du var på. Och låt mig försäkra dig, lådvin åldras inte graciöst. Men den film av Hitchcock som förolämpar mig mest är North by Northwest (1959). Du kanske inte känner igen filmen, men du känner igen dess mest ikoniska scen.

Förr gav denna bild ifrån sig en viss mysticsim, nu får jag mest sura uppstötningar.

Scenen är i sig i simpel - ett plan som jagar en gammal banktjänsteman - men den är i själva verket frukten av ett Gråben-inspirerat mordförsök. Du förstår, i stället för att döda Cary Grant på plats (vilket skurkarna kunde ha gjort, dom dödade en snubbe FN-huset) luras han ut mitt i ingenstans. Där finns inga vittnen, förutom enstaka bilar som kör förbi. En drive-by hade varit den enklaste saken i världen och ingen hade reagerat på en bil som kör på vägen. Men nej, skurkarna kommer med ett besprutningsplan, som en förbipasserande anmärker som udda (vilket innebär att det nu skulle finnas vittnen om mordförsöket lyckats). Från planet försöker dom skjuta Grant, men missar, vilket innebär att dom går på Plan B: att plocka honom med propellern. Inte bara är detta svårare än att köra på Grant med en bil, men det lämnar också en hel del mer frågor när polisen hittar liket. Turligt för Grant kör planet in i en tankbil. Det blir aldrig särskilt spännande, utan mer löjeväckande. Jag kan dock ge Hitchcock att hans filmer, ur en ren filmteknisk synvinkel, ser bra ut. Innehållet är skit, men omslagspappret är fint. Känns bekant?

En populär strategi.

Jag kan använda mig av mer exempel, men jag har en känsla av att jag isåfall skulle kunna fortsätta i en evighet. Än en gång, jag hatar inte gammal film och jag påstår inte att det görs bättre film nu. En bra film är en bra film, oavsett när den gjordes. Men många av de äldre klassikerna håller inte måttet. Skådespeleriet är oftast undermåligt och, framförallt, saknas en vettig narrativ struktur. Butch Cassidy and the Sundance Kid (1967) må ha ett bra samspel mellan Robert Redford och Paul Newman, men bortom den kemin finns det ingen logisk dramaturgisk utveckling. Och detta är ingen enskild företeelse. Men dessvärre är det fult att inte tycka om dessa filmer. Tack vare "de gamla lärda" finns det en filmhierarki. Tycker man inte om klassikerna, ja, då är din åsikt inte ett ruttet lingon värd. En sann cineast ska kunna citera all dialog från Eisensteins filmer, drömma våta drömmar om Godard och beredd att stå på alla fyra framför Hitchcock. 

Jag vägrar. För vet du vad? Allt var inte bättre förr.

Kanske mustaschen, men det skulle väl det då.

Paul

Paul är inte så mycket en film som den är en filmnörds lovtal av sin barndom. Filmen i sig är ganska generisk; några socialt utstötta blir vänner med en utomjording, lär sig om livet, blir kär, dödar en hemlig agent och tårfyllt farväl vid ett rymdskepp. Business as usual. Och detta är nog också vad många kommer att se, såvida du inte är en filmnörd själv. Simon Pegg och Nick Frost är stora nördar och härstammar från samma skola som Quentin Tarantino, fast utan den pretentiösa självgodheten.

Self-righteous? Moi? Nooo...

Dom har visat upp den här nördigheten i deras tidigare filmer. I Shaun of the Dead var det zombies, Hot Fuzz amerikansk action och i Spaced var det, öh...tja, jag har egentligen ingen aning om den handlade om, men bra var det. I Paul har turen nu kommit till sci-fi, men inte vilken sci-fi som helst, utan den som kom mellan 70-och 80-talet samt Star Trek (som började i mitten av 60-talet). Detta påminner lite grann om den kommande filmen Super 8, men medan den filmen försöker återskapa en känsla vill Paul hylla sina föregångare. För dom bästa skämten ligger inte alla gånger på ytan, utan dom skymtar förbi i bakgrunden. Å andra sidan gör det att du njuter och skrattar mer åt dessa referenser när du väl hittar dom. Din tidigare dedikation åt sci-fi-genren får sin belöning i Paul.

Vilket innebär att ingen kommer att få större njutning av Paul än den här snubben.

Men du behöver inte kunna prata flytande klingonska eller praktisera ET:s parningsritualer för att få ut någon glädje ur Paul. Fördelen med att vara väldigt goda vänner bakom gör att det kan smitta av sig på duken. Så är fallet med Pegg och Frost. Dom agerar inte vänner, dom är vänner. Denna genuinitet gör att även skämten känns mer äkta, och därmed roligare. Dock får Pegg/Frost god hjälp av sina medskådespelare. Bill Hader och Kristen Wiig (dom få roliga från Saturday Night Live på senare år) har för vana att stjäla scener i filmerna dom är med, och dom gör mig inte besviken här. Lägg där till Jeffrey Tambor, Jason Bateman, Jane Lynch, Seth Rogens röst och två väl valda cameos. 

Dock kan tempot bli lite segt ibland, och på gränsen till seriöst. Samma fenomen dök också upp i Shaun och Hot Fuzz, men då blev det inte lika irriterande. Kanske är det avsaknaden av Edgar Wrights regi som känns av eller också är det helt enkelt ett svagare manus. Jag skulle nog tippa på en kombination av de båda. Kärlekshistorian mellan Peggs och Wiigs karaktärer är härligt obekväm på sina håll, men överlag lite malplacerad. Den bryter lite av den dynamik som finns mellan Pegg och Frost. Att sedan Frost endast får nöja sig med nån som är utklädd till en ewok känns väldigt orättvist.

Because fuck those furry, little abominations.

  

Unknown

Unknown borde ha skippat epitetet un och bara kört på Known i stället. Jag vet inte hur känslig du är för spoilers, men om du är det och vill se den här filmen i framtiden, sluta läs nu. Gå och gör något produktivt med din liv i stället för att sitta på nätet och läsa obskyra bloggar, skrivna av någon enstöring som skulle sälja sin kropp för lite tändargas och en plastpåse.

Vi har alla våra demoner.

Vid ett första ögonkast kan man tro att Unknown kommer vara en ny Taken. Det är förståeligt. Båda har Liam Neeson som springer omkring i en europeisk stad och nitar lite människor. Det är i alla fall vad trailern vill få dig att tro. Ty, även om Neeson är en naturligt badass, är han inte ens hälften lika hardcore som han är i Taken. Inte förräns i slutet i alla fall. Nej, filmen jag tänker på är Total Recall. Har du sett Total Recall, ja, då har du också sett Unknown. Har du inte sett Total Recall, well, SCREW YOU!

Tot...ursäkta mig, Unknown börjar med att Martin Harris (Liam Neeson) med fru (January Jones, som agerar lika kallt som hennes namn antyder) anländer till Berlin. Harris är biotekniker och ska hålla ett föredrag på en botanikkonferens. Fem minuter in i filmen och den har redan förlorat machopoäng. Men en olycka inträffar; taxin Harris åker i kraschar ner i vattnet, varpå han slår sig i huvudet. När han väl kommer till sans och söker upp sin fru, finner han henne med en annan man (Aidan Quinn) som påstår sig vara Martin Harris. 

 

Min första tanke var att Neesons karaktär och hans fru är spioner, eller lönnmördare etc etc, som jobbar under täckmantel och olyckan gör att Neeson tror att täckmanteln är riktiga minnen. Denna tanke håller sedan i sig genom hela filmen, eftersom filmen inte gör några som helst ansatser att lura mig in på ett annat spår. Det är helt enkelt den enda förklaring som logiskt kan förklara varje händelseförlopp. Detta är nästan exakt samma story som i Total Recall, skillnaden här är att minnesförlusten var oavsiktlig.

Och att trebröstade prostituerade lyser med sin frånvaro

Varje flashback Neeson upplever känns iscensatta och varje minne han reciterar är som att han läser innantill. Om regissören fått flashbacksen att ser lite mer personliga ut, äkta, hade man som åskådare blivit mer konfunderad. Men ej. Och även om Martin Harris hade varit en biotekniker som tränade krav maga på hög nivå under sin fritid, är det inte realistiskt att tro att han skulle vinna över en professionell lönnmördare. 

Men Unknown har två saker som talar för den. Nummer ett är en läcker liten scen mellan Hitler (Bruno Ganz) och Skeletor (Frank Langella). Inte lika episkt - inte ens i närheten om jag ska vara ärlig - som Christopher Walkens och Dennis Hoppers stand-off i True Romance, men det är alltid kul att se två giganter sparra mot varandra. Nummer två är att du kan se filmen som en slap-stickkomedi. Plötsligt hittar du helt nya nyanser i filmen, som faktiskt förhöjer upplevelsen. 

Priest

När jag först hörde talas om Priest blev jag smått intresserad. Lättsam biounderhållning. Sen såg jag Scott Charles Stewarts (välj ett förnamn, douchebag) förra film, Legion. Den delade många attribut med Priest: en småkul idé, action med religiösa förtecken och Paul Bettany. Problemet är att Legion var fullkomligt värdelös. Därför minskade mitt sug oerhört på nästkommande film. Att Priest skulle visas i 3D gjorde inte saken bättre. Men som den kämpe jag är, bestämde jag mig för att tjuren vid hornen och se skiten.

The bull did not approve.

Priest utspelar sig i ett post-apocalyptiskt samhälle, där ett långt och blodigt mellan människor och vampyrer nästan förstört världen. Dom flesta människor bor i stora megastäder styrda av kyrkan, medan vampyrerna forslats in i speciella reservat. Paul Bettany spelar Priest och han är en präst (you don't say). Men prästämbetet har dock blivit betydligt mer badass, för prästerna är kyrkans mest tränade krigare och var tungan på vågen som gjorde att människorna vann kriget. Dessvärre tyckte kyrkan att dessa präster var alldeles för farliga, så som tack för sina insatser för människosläktet förflyttas de till att bli avfallsbrännare. Men Priest tvingas snart ut i fältet igen när hans brorsdotter kidnappas av ett gäng vampyrer ledda av Black Hat (Karl Urban), som också var präst innan han blev tillfångatagen av vampyrer. Priest tar hjälp av brorsdotterns pojkvän Hicks (Cam Gigandet) och en annan präst vid namn Priestess (Maggie Q). Manusförfattarna tog inte ut sig när dom skulle brainstorma namn. 

"Måste ju se alla avsnitt av "Two and a half men" innan Ashton Kutcher börjar"

Priest bygger på en sydkoreansk graphic novel men storyn känns mer eller mindre kapad från The Searchers (1956), en klassiker med John Wayne. Men det är oviktigt, däremot måste jag säga att jag blev lite positivt överraskad i början. Skildringen av megastäderna andas Blade Runner (1982) och de post-apokalyptiska miljöer ger mig härliga Fallout-vibbar. Jag började känna vaga förhoppningar om att jag hade hittat ett oväntat guldkorn. Dom känslorna blev inte långvariga. Vampyrerna ser ut som tungmonstrena från Resident Evil blandat med en daggmask. Actionsekvenserna varierar mellan dåliga och löjeväckande. Speciellt en scen, som kanske var rolig när den skrevs som ett skämt under en glädjefull drogberusning. Tyvärr glömde någon att säga till Stewart att den scenen inte var seriöst menad. 

"What? He filmed that shit? Dude, that's hilarious. You wanna hit?"

Men det som stör mig mest med Priest är att det finns så mycket bortglömd potential i filmen. Vi tar alltid för givet att vampyrerna är dom onda, slaktar man massa oskyldiga människor måste det ju vara så. Eller? Vampyrerna står högre än oss i näringskedjan, så varför kan inte dom behandla oss som vi behandlar boskap? Vampyrerna har ett logiskt tänkande, precis som människan, vilket gör att dom är mer än bara djur. Priest väcker ungefär som etiska frågor som X-Men: varför ska något som är så oerhört mycket mer överlägsen än människan anpassa sig efter oss? Survival of the fittest. Evolution, kompis. Black Hat säger också att när han omvändes kände han en kraft som var så mycket renare och starkare än människan. Människorna, kyrkan, försöker utrota vampyrerna för att dom är ett hot. Om hela din arts existens hotades av utplåning, skulle inte du blivit smått förbannad och börjat slå tillbaka? Detta är frågor som uppstår, men i stället för att ta tillvara på dessa, slänger Stewart in ytterst bristfälliga actionscener. Jag blir rent förolämpad av att sån potential slösas bort. 

Jag förstår inte hur Bettany blev inblandad med denne talanglöse Stewart. Bettany är en bra skådis och jag förstå lockelsen med att vidga sina vyer, men borde det inte räckt med Legion? Trodde han verkligen att det skulle lyckas bättre en andra gång? Och om han trodde det, varför ser han så uppgiven ut? Den ende som faktiskt klarar sig ur den här soppan med hedern i behåll är Karl Urban. Urban är en underskattad skådespelare. Han vet när en film är bortom räddning och agerar därefter. Jag vill inte säga att han är i klass med Timothy Olyphant, men det är samma typ av skådespelare. Och sådana behövs, dessvärre får dom inte den uppskattning dom förtjänar. Oftast blir dom endast kultskådisar.

Behöver dock inte vara dåligt alla gånger.

X-Men: First Class

Av alla serietidningshjältar har jag alltid funnit X-Men vara de mest intressanta. Grundproblematiken om utanförskap och förföljelse kan sättas i ett historiskt (vilket filmerna också gör) och lättförståeligt perspektiv. Visst, man kan förstå att Batman och Spiderman blir upprörda av att få sina kära mördade av brottslingar, men det är samtidigt inget som lite gruppterapi och Prozac inte kan fixa; Superman kanske känner sig lite tvingad, eftersom han är den mäktigaste snubben på jorden, men vad fan ska annars göra? Men X-Men är endast människor som föddes lite annorlunda. 

Bra försök, Batman, men du blir aldrig mer än ett föräldralöst rikemansbarn med tvivelaktiga förhållanden till yngre män, Och Jokern, uppenbarligen.

X-Men: First Class börjar med en repris av öppningsscenen från X-Men, där en ung Magnetos krafter manifesteras när han ser sina föräldrar forslas bort i ett koncentrationsläger. Därefter möter han en tysktalande Kevin Bacon, ett möte som kommer att prägla Magneto stort (Bacon dödar hans mamma. Att vara förälder till en huvudperson i en serietidning ger inte bra överlevnadsodds). Däremellan har man fått se hur en ung Charles Xavier möter en ännu yngre (och naken) Mystique. Detta ser oerhört creepy ut, men borde tillfredställa salongens pedofiler.

Sedan hoppar filmen fram 20 år; där Magneto (Michael Fassbender) letar efter Sebastian Shaw (Bacon) och är allmänt hardcore, medan Xavier (James McAvoy) använder sina telepatiska krafter för att få ligga (äntligen en realistisk skildring av hur telepati skulle användas i verkliga livet). 

"Hmm, I sense she like guys eating spaghetti from her...Wow, that's sick! But I can roll with that."

X-Menfranchisen har alltid haft två hörnstenar: Wolverine som köttar järnet och konflikten mellan Xaviers och Magnetos ideologier. Nu är Wolverine bortplockad ur ekvationen och lämnar mer utrymme åt de andra två. Människorna i X-Men ser på mutanterna med rädsla och oförstånd. De ser helst att de inte finns, existerar. Xavier anser att mutanter och människor kan lära sig att leva i samförstånd, om man bara ge det tid. Magneto är av den åsikten att mutanterna inte ska behöva anpassa sig, de är ju den överlägsna rasen. I filmens tidigare skede ges ett tal, av Xavier om jag inte missminner mig, om hur de första homo sapiens parade sig med neanderthalarna och hur de överlägsna mutationer som uppstod utrotade ursprungsneanderthalarna. Kan man då verkligen säga att Magneto är fel ute?

Nej, för Guds skull, utrota oss.

Filmen har sina svagheter. Filmens mittenparti blir lite småsegt när en massa intetsägande minimutanter ska samlas in - en med insektsvingar och som kan spotta eldbollar. Finalen innehåller också en något skrattretande flygduell, där nämnda eldbollspottande insektsmutant är högst involverad. Men det dåliga uppvägs av det bra. Skådespeleriet är överlag väldigt bra. Fassbender ger tyngd åt en plågad Magneto, McAvoy är stabil och en ypperlig sparringpartner till Fassbender och Kevin Bacon är, tja, Kevin Bacon. Kan aldrig slå fel. 

Never,ever go wrong.

X-Men First Class är kanske inte den mest actionfyllda av sommarfilmer, men den har ändå en del spektakulära scener. När Magneto går loss på en yacht med ett fartygskedjor visar tydligt på den makt och förmåga till förstörelse som han besitter. När Shaws posse intar CIA:s högkvarter, tar regissören tillfället i akt att visa upp deras krafter i fullan blom. Det man också få ge regissören, Matthew Vaughn, är att man kan se vad som faktiskt pågår under fighter. För även om det borde bli rörigt med teleporteringar, eldbollar och sonarsskrik (fråga inte), så har man som åskådare hela tiden full koll. Duken smutsas inte heller ned av äcklig 3D (Fuck you Thor!). Filmen är också kul för den som roar sig med att komma ihåg ansikten, för First Class är nämligen full av "Hey, that's that guy from that tv-show/movie"-skådespelare (James Remar, Micheal Ironside, Ray Wise, Rade Serbedzija mfl). Man skulle kunna anordna en bingoturnering av det hela.

X-Men: First Class är bäst av alla sommarblockbustrerna, än så länge. Därför är det föga förvånande att det förmodligen kommer att vara den som spelar in minst pengar i slutändan. People are idiots. 

"My bank account will prove that"

The Hangover Part II

The Hangover Part II är utan tvekan bland de lataste filmer som gjorts för en större kommersiell publik. Alla bra idéer måste ha använts i föregångaren, så när en uppföljare sedan annonserades, fanns det inga rester kvar. Vad gör man som filmmakare i ett sådant läge? Drar ett streck över alltihop och börjar om på ny kula? Eller tar man det som funkade första gången och gör om allt igen, men på ett nytt ställe? Alla som gissade på det senare alternativet, grattis, ni har vunnit en årsförbrukning av BOB Äppelmos.

"Ge mig bara ditt kontonummer så ska vi ordna upp det här"

För grejen är den, det är inte bara så att vissa saker likna varandra, utan allt sker exakt som det gjorde i första filmen. Varenda reaktion, varje viktig intrigvändning; till och med varje karaktärsutveckling är likadan. Jag finner denna typen av filmmakeri rent förolämpande. The Wolfpack och regissören Todd Phillips fick otroligt mycket goodwill efter The Hangover, det borde dom ha utnyttjat bättre. 

Låt oss skapa ett fyllespel. Jag går igenom storyn Part II och varje gång du känner igen något från ettan, tar du en shot av valfri alkoholhaltig dryck. En ska gifta sig, svensexa hålls, Alan (Zach Galifianakis) råkar droga allihop, dom vaknar upp utan att minnas något, nån är borta, The Wolfpack måste gå igenom händelserna baklänges för hitta den saknade, dom har kidnappat ett djur, Stu (Ed Helms) har gjort något med sitt ansikte, skottlossning utbryter hos Bryan Callen (som är med i båda filmer, men har olika roller), Mr Chow (Ken Jeong) hoppar upp i Phils (Bradley Cooper) ansikte, biljakt, en gangster har deras vän, gangstern hade inte alls deras vän, Alan visar sig vara grym på något, Stu bekantar sig med horor, Phil uppsöker ett sjukhus, Stu står slutligen upp för sig själv, gänget tittar på bilderna som tagits under kvällen. Hur mår du?

"My liver feels raped"

Och det där var ändå bara ett axplock. Mycket om förhandssnacket handlade om Mel Gibsons cameo som tatuerare och hur han blev bortkörd från rollen efter sina telefonsamtal. Liam Neeson tog över rollen, men av någon anledning klipptes hans scener bort och han blev ersatt med Nick Cassavetes. Eftersom man följt dramatiken kring den här rollen så noga, hade den vissa förväntningar på sig. När den väl kom undrade man vad all hype var om. Cassavetes är inget välkänt ansikte och han spelar inte emot hans person, vilket gör hans cameo väldigt meningslös. Liam Neeson hade varit guld värd i den rollen, och bara att se honom spela emot typ hade varit kul. Men icke.

Men filmen har faktiskt sina guldkorn också. Även om Galifianakis stil börjar bli lite gammal, går det inte förneka att han står för filmens flesta roliga bitar. Hans Alan har gått ifrån att vara lite socialt efter, till att ha en odiagnostiserad psykisk störning. Men hans totala bortkoppling från realiteten blir stundtals kul. Scenen i horhuset tillhör bland det mest obekvämt roliga jag sett på länge. Dock kan inte dessa scener lyfta filmen. Det hade krävts mer. Ett tag tror man att filmen kan få fart när Paul Giamatti dyker upp. Fast det leder ingenstans. Varför tar man in en skådespelare av Giamattis kaliber och sedan inte låter honom äga? Det är som att gå till ett gloryhole för konversationens skull.

"Jag vill bara ha lite mänsklig kontakt"

Jag tycker nog att Stus blivande svärfar sammanfattar filmen bäst. I filmen jämför han Stu med chok, som är nån risgröt man ger till gamla och småbarn som inte smakar någonting, men den liknelsen fungerar minst lika bra på The Hangover Part II: en gråvit, smaklös massa där man försökt krydda till det med en självdöd sjögurka.

I Saw the Devil

Är det en lärdom man kan hämta ifrån I Saw the Devil så är det: bo inte i Sydkorea. Allvarligt. Du kan inte runda husknuten utan att stöta ihop med en seriemördare. Förvänta dig inte att polisen ska göra något heller, för dom är upptagna med något annat. Förmodligen en robot som fått kretsfel och börjat gå bärsärkargång i den lokala Samsung-butiken.

Sedan går han hem till dig och makes sweet, sweet love med din fru.

I Saw the Devil är i grunden en ganska enkel film: en seriemördare dödar en gravid kvinna, vilket förargar hennes man, som sedan utnyttjar sina färdigheter som specialagent, och tillika badass, till att göra livet surt för seriemördaren. Hade filmen gjorts nån annanstans än i Sydkorea hade nog slutresultatet blivit ganska mediokert, men det är något speciellt med Sydkorea och hämndfilmer. Dom hittar alltid ett extra lager, som vi i väst ofta tycks missa. Det råder aldrig någon tvekan om vem som är protagonist och antagonist, men hur långt får en protagonist gå innan man kan börja ifrågasätta hans rättfärdighet? Vart går gränsen mellan offer och monster? Regissören, Jee-woon Kim, moraliserar inte, däremot visar han upp konsekvenserna. För moral är ett alldeles för flyktigt begrepp, ointressant. Men konsekvenser är direkta, slutgiltiga och, i vissa fall, skoningslösa. Man kan inte peta på ett björn utan räkna med repressalier

"That turkey better be well-done, or I will fuck you up from here to Sunday"

Men det som verkligen gör filmen är dess två huvudrollsinnehavare. Byung-hun Lee spelar specialagent Kim Soo-hyeon och han säger inte jättemycket, men han kompenserar det med ett kraftfullt kroppsspråk i stället. Man kan hela tiden följa hans känslomässiga utveckling, från sorg till en jägares kyla och sedan tillbaks till sorg igen, när han tvingas reflektera över vad han gjort och vad han har offrat. Var hämnden värt priset av din själ? Men filmens gigant är ändå Min-sik Choi, som spelar seriemördaren Kyung-chul. Choi påminner om DeNiro och Pacino under deras guldår. Kyung-chul är ren ondska, hans handlingar kan inte försvaras med en dålig uppväxt eller psykisk ohälsa (även psyket inte bör stå helt rätt till). Detta hade kunnat bli en väldigt ensidig karaktär, men Choi ger karaktären kött och själ. Och stake, framförallt stake. För Kyung-chul är ingen stor man, han är en småpluffsig taxichaufför, dock spelar Choi honom med sådan frenesi att mannen blir en vandrande tornado.

Jag vet att det förmodligen görs en del skitfilmer i Sydkorea också; de dåliga filmerna färdas väl inte så långt, internationellt sett. Men av dom som når ut internationellt är, procentuellt sett, så mycket bättre än vad som produceras i väst. Jag känner inte till så mycket om den sydkoreanska kulturen, men dom har något speciellt, eftersom filmerna som kommer därifrån aldrig skulle kunna ha gjorts nån annanstans (Japan är väl det närmsta man kan komma). Men det kommer inte hindra Hollywood från att göra remakes dock.

Men allt från Asien passar inte i en västerländsk tappning.

Limitless

Om du tog ett piller som gjorde dig gränslöst smart, vad skulle du göra? Det är i alla frågan som Limitless ställer. Svaret tycks vara att gå omkring och bete sig som en douchebag.

Eddie Morra (Bradley Cooper) är en misslyckad författare (fast han måste vara en utmärkt säljare eftersom han aldrig har skrivit en bok innan men lyckades ändå få ett bokkontrakt och ett löneförskott) och har precis blivit dumpad av sin flickvän. Livet ser onekligen lite småsurt ut för vår protagonist Eddie. Men inte särskilt länge, för sekunden efter han blivit dumpad möter han sin före detta svåger. Trots att det är nio år sedan dom senast träffades ger svågern gärna Eddie ett piller värt $800. Detta piller gör Eddie otroligt smart, han får ett fyrsiffrig IQ. Senare, genom ödets olyckliga nyckfullheter, kommer Eddie över en hel påse med mirakelpiller. Är hans lycka nu gjord?

 

It certainly ain't geting any worse.

Han skriver färdigt sin bok på endast några dagar och den blir ett mästerverk, men väljer sedan att börja jobba inom finansbranschen, där dom verkliga pengarna finns. Detta går bra en stund, men efter ett tag börjar han drabbas av blackouter och märker att någon förföljer honom. Allt är inte längre guld och gröna skogar.

Det mest intressanta med Limitless är hur omedveten ironisk den är. Filmen handlar om världens smartaste människa, men filmen i sig är allt annat än smart. Varje vändning i filmen är ganska lätt att förutse, för den annonseras ut i förväg hela tiden, vilket gör att vi, publiken, ligger steget före Eddie. Detta hade fungerat om filmen hade haft en megatwist i slutet, som fullkomligt mindfuckat oss, men icke. Också kul är hur, trots sitt fyrsiffriga IQ, Eddie gör många tvivelaktiga beslut, som att inte fylla på sitt förråd med smartpiller. Även ekorrar vet med sig att ha ett välfyllt lager tillhands.

I bild: ett marknadsfinansiellt geni.

Eddie underlåter sig också att betala tillbaka en skuld till en rysk gangster, trots att han har både pengar och tid, vilket också strider mot all sorts självbevarelsedrift en tänkande människa borde besitta. Och vet ni vad jag skulle gjort om jag fick tag på en begränsad mängd piller; som skulle låsa upp all min hjärnas potential? Det absolut första skulle vara att tillverka mer piller. Denna tämligen logiska handling tar Eddie nästan hela filmen att komma fram till. 

Limitless har fått en del bra kritik för hur den ser ut, och jag måste erkänna att den är väldigt flashigt gjord. Dock är filmskaparna smärtsamt medvetna om det, och införstådda med att det är filmens enda styrka, kör dom jävligt hårt på den punkten. Klippning, färgtoning och kameraarbete är riktigt snyggt. Till en början. Men det blir sedan fort tjatigt, eftersom dom upprepar samma knep hela tiden. Det bästa exemplet på det är filmens användande av "fractal zooms." Nu är jag ingen hejare på kameror eller dess fackspråk, men fractal zooms går i grova drag ut på att man på ett subtilt sätt klipper ihop inzoomningar. 

Detta används jättebra i filmens förtexter - sedan kunde ju själva texten varit lite roligare än creditsen på en ordinär tv-serie. Men dessvärre används dessa zooms till leda. Andra gången, okej, fortfarande schysst. Tredje gången, njäee. Fjärde gången, är det endast provocerande. Det känns som om regissören (Neil Burger) vet om att han har en köpt en skitpresent, men istället för att köpa en ny, slå han in den i fint papper och hoppas att det ska vara tillräckligt distraherande att mottagaren inte ska märka att innehållet är en dysfunktionell Furbee.

Var dom någonsin funktionella?

Bradley Cooper spelar Eddie Morra ungefär som han spelar alla hans andra roller, snygg och charmig med en överton av rövhåleri. Det märks dock att Cooper har huvudrollen, för alla andra står så långt ut i periferin att dom knappt har synliga. Robert DeNiro har sitt namn på planschen, men han har inte mycket att göra. Han lades väl till för att lägga lite tyngd till filmen, men gamle Bob har inte samma slagkraft som förr. DeNiro är blott en skugga av sitt forna jag och ska han nånsin kommer tillbaka krävs det köttigare roller än så här. Abbie Cornish spelar Eddies flickvän, men dyker mest upp då och då för att visa att Eddie inte förvandlats till en känslolös robot. Det fungerar sådär.

Till slut vet jag inte vad filmen vill säga. Är det fel att ta substanser för att nå toppen? Ska man tro filmen, verkar det inte så (med andra ord en perfekt film för friidrottare, skidåkare och cyklister). Eddie möts aldrig av några konsekvenser. Visst, några människor dör, men varken han eller flickvännen tycks bryr sig nämnvärt. Men moralkakor har alltid varit överskattade. Man får inte glömma bort det viktigaste: har du en mängd syra eller svampar liggande runtomkring dig, är detta en fantastiskt film för dig.

"Wow, dude, it's like the picture, like sucking me in"