I Saw the Devil

Är det en lärdom man kan hämta ifrån I Saw the Devil så är det: bo inte i Sydkorea. Allvarligt. Du kan inte runda husknuten utan att stöta ihop med en seriemördare. Förvänta dig inte att polisen ska göra något heller, för dom är upptagna med något annat. Förmodligen en robot som fått kretsfel och börjat gå bärsärkargång i den lokala Samsung-butiken.

Sedan går han hem till dig och makes sweet, sweet love med din fru.

I Saw the Devil är i grunden en ganska enkel film: en seriemördare dödar en gravid kvinna, vilket förargar hennes man, som sedan utnyttjar sina färdigheter som specialagent, och tillika badass, till att göra livet surt för seriemördaren. Hade filmen gjorts nån annanstans än i Sydkorea hade nog slutresultatet blivit ganska mediokert, men det är något speciellt med Sydkorea och hämndfilmer. Dom hittar alltid ett extra lager, som vi i väst ofta tycks missa. Det råder aldrig någon tvekan om vem som är protagonist och antagonist, men hur långt får en protagonist gå innan man kan börja ifrågasätta hans rättfärdighet? Vart går gränsen mellan offer och monster? Regissören, Jee-woon Kim, moraliserar inte, däremot visar han upp konsekvenserna. För moral är ett alldeles för flyktigt begrepp, ointressant. Men konsekvenser är direkta, slutgiltiga och, i vissa fall, skoningslösa. Man kan inte peta på ett björn utan räkna med repressalier

"That turkey better be well-done, or I will fuck you up from here to Sunday"

Men det som verkligen gör filmen är dess två huvudrollsinnehavare. Byung-hun Lee spelar specialagent Kim Soo-hyeon och han säger inte jättemycket, men han kompenserar det med ett kraftfullt kroppsspråk i stället. Man kan hela tiden följa hans känslomässiga utveckling, från sorg till en jägares kyla och sedan tillbaks till sorg igen, när han tvingas reflektera över vad han gjort och vad han har offrat. Var hämnden värt priset av din själ? Men filmens gigant är ändå Min-sik Choi, som spelar seriemördaren Kyung-chul. Choi påminner om DeNiro och Pacino under deras guldår. Kyung-chul är ren ondska, hans handlingar kan inte försvaras med en dålig uppväxt eller psykisk ohälsa (även psyket inte bör stå helt rätt till). Detta hade kunnat bli en väldigt ensidig karaktär, men Choi ger karaktären kött och själ. Och stake, framförallt stake. För Kyung-chul är ingen stor man, han är en småpluffsig taxichaufför, dock spelar Choi honom med sådan frenesi att mannen blir en vandrande tornado.

Jag vet att det förmodligen görs en del skitfilmer i Sydkorea också; de dåliga filmerna färdas väl inte så långt, internationellt sett. Men av dom som når ut internationellt är, procentuellt sett, så mycket bättre än vad som produceras i väst. Jag känner inte till så mycket om den sydkoreanska kulturen, men dom har något speciellt, eftersom filmerna som kommer därifrån aldrig skulle kunna ha gjorts nån annanstans (Japan är väl det närmsta man kan komma). Men det kommer inte hindra Hollywood från att göra remakes dock.

Men allt från Asien passar inte i en västerländsk tappning.