Limitless

Om du tog ett piller som gjorde dig gränslöst smart, vad skulle du göra? Det är i alla frågan som Limitless ställer. Svaret tycks vara att gå omkring och bete sig som en douchebag.

Eddie Morra (Bradley Cooper) är en misslyckad författare (fast han måste vara en utmärkt säljare eftersom han aldrig har skrivit en bok innan men lyckades ändå få ett bokkontrakt och ett löneförskott) och har precis blivit dumpad av sin flickvän. Livet ser onekligen lite småsurt ut för vår protagonist Eddie. Men inte särskilt länge, för sekunden efter han blivit dumpad möter han sin före detta svåger. Trots att det är nio år sedan dom senast träffades ger svågern gärna Eddie ett piller värt $800. Detta piller gör Eddie otroligt smart, han får ett fyrsiffrig IQ. Senare, genom ödets olyckliga nyckfullheter, kommer Eddie över en hel påse med mirakelpiller. Är hans lycka nu gjord?

 

It certainly ain't geting any worse.

Han skriver färdigt sin bok på endast några dagar och den blir ett mästerverk, men väljer sedan att börja jobba inom finansbranschen, där dom verkliga pengarna finns. Detta går bra en stund, men efter ett tag börjar han drabbas av blackouter och märker att någon förföljer honom. Allt är inte längre guld och gröna skogar.

Det mest intressanta med Limitless är hur omedveten ironisk den är. Filmen handlar om världens smartaste människa, men filmen i sig är allt annat än smart. Varje vändning i filmen är ganska lätt att förutse, för den annonseras ut i förväg hela tiden, vilket gör att vi, publiken, ligger steget före Eddie. Detta hade fungerat om filmen hade haft en megatwist i slutet, som fullkomligt mindfuckat oss, men icke. Också kul är hur, trots sitt fyrsiffriga IQ, Eddie gör många tvivelaktiga beslut, som att inte fylla på sitt förråd med smartpiller. Även ekorrar vet med sig att ha ett välfyllt lager tillhands.

I bild: ett marknadsfinansiellt geni.

Eddie underlåter sig också att betala tillbaka en skuld till en rysk gangster, trots att han har både pengar och tid, vilket också strider mot all sorts självbevarelsedrift en tänkande människa borde besitta. Och vet ni vad jag skulle gjort om jag fick tag på en begränsad mängd piller; som skulle låsa upp all min hjärnas potential? Det absolut första skulle vara att tillverka mer piller. Denna tämligen logiska handling tar Eddie nästan hela filmen att komma fram till. 

Limitless har fått en del bra kritik för hur den ser ut, och jag måste erkänna att den är väldigt flashigt gjord. Dock är filmskaparna smärtsamt medvetna om det, och införstådda med att det är filmens enda styrka, kör dom jävligt hårt på den punkten. Klippning, färgtoning och kameraarbete är riktigt snyggt. Till en början. Men det blir sedan fort tjatigt, eftersom dom upprepar samma knep hela tiden. Det bästa exemplet på det är filmens användande av "fractal zooms." Nu är jag ingen hejare på kameror eller dess fackspråk, men fractal zooms går i grova drag ut på att man på ett subtilt sätt klipper ihop inzoomningar. 

Detta används jättebra i filmens förtexter - sedan kunde ju själva texten varit lite roligare än creditsen på en ordinär tv-serie. Men dessvärre används dessa zooms till leda. Andra gången, okej, fortfarande schysst. Tredje gången, njäee. Fjärde gången, är det endast provocerande. Det känns som om regissören (Neil Burger) vet om att han har en köpt en skitpresent, men istället för att köpa en ny, slå han in den i fint papper och hoppas att det ska vara tillräckligt distraherande att mottagaren inte ska märka att innehållet är en dysfunktionell Furbee.

Var dom någonsin funktionella?

Bradley Cooper spelar Eddie Morra ungefär som han spelar alla hans andra roller, snygg och charmig med en överton av rövhåleri. Det märks dock att Cooper har huvudrollen, för alla andra står så långt ut i periferin att dom knappt har synliga. Robert DeNiro har sitt namn på planschen, men han har inte mycket att göra. Han lades väl till för att lägga lite tyngd till filmen, men gamle Bob har inte samma slagkraft som förr. DeNiro är blott en skugga av sitt forna jag och ska han nånsin kommer tillbaka krävs det köttigare roller än så här. Abbie Cornish spelar Eddies flickvän, men dyker mest upp då och då för att visa att Eddie inte förvandlats till en känslolös robot. Det fungerar sådär.

Till slut vet jag inte vad filmen vill säga. Är det fel att ta substanser för att nå toppen? Ska man tro filmen, verkar det inte så (med andra ord en perfekt film för friidrottare, skidåkare och cyklister). Eddie möts aldrig av några konsekvenser. Visst, några människor dör, men varken han eller flickvännen tycks bryr sig nämnvärt. Men moralkakor har alltid varit överskattade. Man får inte glömma bort det viktigaste: har du en mängd syra eller svampar liggande runtomkring dig, är detta en fantastiskt film för dig.

"Wow, dude, it's like the picture, like sucking me in"