Mission Impossible: Ghost Protocol

Efter den katastrofala Mission Impossible 2 (2000) lyckades JJ Abrams få liv i serien med Mission Impossible 3 (2006). Därför var faktiskt förhoppningarna ganska positivia inför Ghost Protocol. Att sedan Brad Bird valt denna till sin live-actiondebut gjorde inte intresset svalare direkt. Och faktum är att Ghost Protocol leverar vad den utlovat, schysst biounderhållning som inte förolämpar din intelligens, men inte med den bravur man förväntat sig.

"Jag uppskattar ditt initiativ, men var är ansträngningen? Du har inte ens städat."

På fyra filmer som gjorts, så är detta tredje gången som Ethan Hunt (Tom Cruise) antas för att vara dubbelspion/terrorist/ förrädare. Uppdraget är sällan ett uppdrag i sig utan mer ett medel för att rentvå sig själv. Den här gången handlar det om att Hunt misstänks för att ha bombat Kreml och hans team stängs av, ett så kallat ghost protocol (hey, it's the title!) utfärdas. Team Hunt måste nu hitta den riktiga skurken (Michael Nyqvist) samtidigt som han jagas ryska regeringen och ignoreras av den amerikanska. Impossible indeed. 

Likt många andra actionblockbusters är Ghost Protocol byggt kring sina actionsekvenser. Vissa fungerar bättre än andra. När Cruise hänger utanför världens högsta byggnad och slutfighten i ett parkeringshus är välgjorda och roliga att se på, och Bird visar här att han hanterar live-action synnerligen väl och kan bli en kraft att räkna med. Problemet med denna förhållning är att manuset få ta en del stryk för att passa in till dessa sekvenser. Karaktärer blir mer funktioner än riktiga karaktärer. Detta märks främst på Micke Nyqvists skurk. 

Avsaknaden av karaktär är påtaglig.

Nyqvist spelar Kurt Hendricks som, trots efternamnet, är svensk. Just det, för första gången spelar en svensk skådespelare en Hollywoodskurk, som varken är rysk eller tysk, utan svensk. Detta ger pluspoäng. Det är också det enda kring Hendricks som gör detta. Allt vi får veta om honom nämns i en debriefingscen där Team Hunt ser ett inspelat tal Hendricks gjort någonstans. Dom nämner hans mål (att inleda ett kärnvapenkrig som sånär ska utplåna mänskligheten, så att den kan börja om och utvecklas) och varför han vill detta (han är galen). Och det var allt. Det är synd, för ur ett rent filosofiskt perspektiv är hans mål intressant och, i grund och botten, humanistiskt. Det finns utrymme att utveckla hans karaktär. Men Hendricks blir inte mer än en traditionell terrorist och Nyqvist levererar en engelsk dialekt som så tydligt är till för att dölja den svenska brytningen, vilket känns dumt eftersom karaktären är svensk och brytningen faktisk är önskvärd.

Till skillnad från vissa andra.

Hade man valt att förlägga mer tid på Hendricks, genom att ta tid från mindre viktiga karaktärerna (såsom den indiske playboyen, den ryska polisen etc) hade konflikten fått ett mycket större djup, inte helt olikt Watchmen. 

Det som gjorde Mission Impossible 3 så pass överlägsen de andra var att Hunt var mer känslomässigt involverad där. Det var inte bara att rentvå sig själv, han skulle verkligen rädda någon han älskade. Av detta finns inget i Ghost. Jag vet inte om det är för att man ville lägga mer fokus på Jeremy Renners karaktär, Brandt, eftersom ryktet går att det är tanken att Renner ska ta över MI-franchisen och detta var ett sätt att lämna över facklan. Men om så är fallet, varför är Brandt så tråkigt? Jaja, det finns en tragisk bakom-historia till honom, men den är inte särskilt spännande och filmens slut omintetgör den känslomässiga tyngd som tidigare fanns där. Faktum är att slutet är farligt nära att förstöra hela filmen. Jag vet inte om jag är beredd att följa med på en ny tur på MI-tåget med Brandt som konduktör. 

Men överlag så är Ghost Protocol okej. Försöken till humor är inte så störande, vilket man kan tacka genidraget att casta Simon Pegg som sidekick för, och actionscenerna är klart dugliga. Dom fräckaste scenerna förlitar sig mer på traditionsenligt stuntarbete än CGI. Bird undviker den frenetiska klippningen, som annars har tvingats sig in i alla actionfilmer på senare tid, och han låter kameran vila på scenerna så att publiken faktiskt kan se allt som pågår. Detta görs utan att sänka tempot, som rätt igenom håller en bra takt och gör att filmens längd på 130 min känns överkomligt. 

Och dessutom, man kan inte ogilla en film där Tom Cruise kör Micke Nyqvists ansikte genom en bilruta.

Apflickorna

"Vad vill du egentligen?" är en fråga som ställs till Apflickornas huvudperson, Emma. Bra fråga. Vad i helvete vill du?! 

Emma ska börja en ny voltigeklubb - typ akrobatik på hästrygg, som jag inser måste vara väldigt svårt och krävande, men det ser förbannat löjligt ut - och är tämligen nervös för detta. Tur för henne möter hon Cassandra som lovar att hjälpa henne. Varför hon ska börja med voltige har jag inte en blekfet aning om, och inte har Emma det heller. Hon ser inte ut att tycka att det är kul för fem öre, vilket kan vålla problem, eftersom halva "sporten" går ut på att visa upp en utstrålning. Någonting tynger ner Emma, men filmen bemödar sig aldrig med att förklara varför. Hennes pappa är ensamstående, kan hennes mamma ha dött eller bara lämnat dom? Vem vet? Kanske är det bara en del av tonårens melankoli? Who gives a fuck?

Behandla din depression som oss andra människor, för böveln!

Oavsett orsak så börjar Emma umgås mer och mer med Cassandra. Cassandra blir dock alltmer förtjust i Emma, av anledningar som övergår mitt blotta förnuft. Emma kan vara bland dom mest irriterande huvudpersoner jag sett. Det är en karaktär helt utan styrning och mål, utan rim och reson. Alla hennes handlingar saknar fullständig motivation. Efter en av de mest outhärdliga uppraggningsscener sedan Gigli, har tjejerna en dejt med några killar. Detta på initiativ av Emma, som sedan blir väldigt närgången med en av killarna. Sedan, på uppmaning av Cassandra, tar hon hans byxor och kalsonger och springer. Efteråt blir Emma sur på Cassandra. Varför? Aldrig någonsin tillåts vi komma nära Emma och förstå hennes tankar. Till stor del anklagar jag skådespelerskan. Jag vet att syftet är att Emma ska verka frånvänd känslor (något som sägs i repliker, så tack för den subtiliteten), men det är skillnad från att spela känslokall och att inte förmedla några känslor.

 

Även kallat "Josh Hartnett-syndromet"

Men det som är mest provocerande med Apflickorna är inte det taffliga skådespeleriet utan det finns en bra historia i filmen. Filmen har nämligen en totalt onödig sidohistoria om Emmas lillasyster, Sara. Detta lilla sidospår tillför inte huvudhistorian någonting, utan fungerar mer eller mindre som en självständig film. Hade varit så oerhört mer intressant att se den som en novellfilm eller dylikt, för här finns det saker att hämta. Sara är runt 7-8 år och på väg att växa upp. Medan Emma tråkar ut oss, berör Saras historia så många olika teman: kärlek, exponering av barn, sexualitet, vuxen/barn, familj. Ungen som spelar Sara, är inte toppklass på något sätt, men också agerar röven av kartonglådan som spelar Emma. Dessvärre fungerar detta sidospår endast som en checklist för tunga ämnen. 

Producent: Hördu, det här vinner vi inga guldbaggar på! Skriv om.

Manusförfattare: Men om jag lägger till en replik om pedofili här så räknas det som en social kommentar.

Producent: Awesome. Tunga saker. Kan du klämma in lite incest också?

Manusförfattare: Way ahead of you.

Av någon anledning har man valt att kalla detta för en "western." Aaallright... Bara för att en film har hästar och en stäpplöpare (jepp, stäpplöpare rullar förbi på den svenska landsbygden) gör det inte till en western. Det fungerar inte så. Det är bara korkat. Hade någon halkat på ett bananskal i Schindler's List, hade det blivit en komedi då?

  

Bwwahahaha!!! 

Apflickorna är provocerande på alla sätt, utom på de sätt filmskaparna hade tänkt. Det också ytterligare ett bevis på att om kultureliten säger att det är bra, så tycker alla att det är bra. "Kejsarens nya kläder" är fortfarande den gällande tesen angående svensk filmindustri.