Independence Day 2

World Invasion: Battle Los Angeles Premiär 20 April

Jag är en tämligen simpel människa. Jag äter, jag sover och stundtals skiter jag. Och när jag går på bio vill jag att saker går "BOOM". Om jag vill se någon återhållsam drama, vars övergripande konflikt är ett talfel, ja, då kan jag göra det hemma. Är också väldigt svag för "alien invasion"-filmer, så när jag såg den här trailern, blev jag barnsligt förtjust. Det gjorde ju inte saken sämre av att hela filmen verkade se ut som inledningen till Transformers (2007) utdragen till, åtminstone, 100 min. Sedan kom recensionerna. Men mer om det senare, först den obligatoriska summeringen av handlingen (som kommer följas av den obligatoriska ormgropen).

Sisten att hitta en kondom får gonorré, gubbar!

World Invasion: Battle Los Angeles heter egentligen enbart Battle: Los Angeles, men några marknadsföringshjärnor lade sedan på World Invasion på den internationella titeln, så att den internationella publiken inte skulle tro att det enbart skulle handla om USA. Men låt er icke narras av detta trick, it's all about the States, baby. För även om filmen handlar om en världsinvasion, så ligger allt fokus på LA. Av någon anledning kommer Los Angeles vara människans sista försvarspost, och att försvara denna stad är av största betydelse. Vi kommer att få följa en liten trupp med amerikanska marinsoldater och deras försök att vinna över en övermäktig fiende. Så bered er på en dialog som kommer bjuda på sådana här pärlor:
"Incoming!"
"Medic!"
"Lieutenant!"
"I'm all out!"

"Charlie in the bushes!"

Men all sån dialog kan man ha överseende med, om man bjuds på ett strålande spektakel i övrigt. Problemet är så kanske inte är fallet. I skrivande stund har jag fördelen av att Battle: LA redan har haft premiär i USA. Det innebär att jag har haft del omdömen att gå på, och dom är inte överdrivet positiva. En trend som kommit på senare tid är shaky cam-tekniken, dvs att man skakar på kameran för att en mer "realistisk" och "dokumentär" känsla. The Blair Witch Project (1999) började med den, men Paul Greengrass gjorde den allmängiltig med sina Bourne-filmer. Jag, personligen, har aldrig haft några direkta problem med tekniken. Jag kunde följa med i Quantum of Solace (2008) och blev inte åksjuk under Cloverfield (2008). Men efter vad jag har läst, så har Battle: LA tagit shaky cam till perversion.

Mmm, you taste like plastic and shame.

Huruvida detta stämmer, eller om det bara är inbitna motståndare till shaky cam som känner för att lufta strupen, låter jag vara osagt tills jag själv kan ge den ett reellt omdöme.

Men något som dessvärre kommer att vara ett problem, redan på förhand, är den amerikanska patriotismen. Jag vet att det är mest logiskt att förlägga hjältarna i samma land som filmen har störst marknad. Det är en amerikansk film för en amerikansk publik. Men dom är alltid så jävla pompösa om att. I varje sådan här film kommer en protagonist (inte nödvändigtvis den största karaktären) att hålla en lång monolog om frihet och vikten av att kämpa för den. Och även om det är hela världen som är i strid, så är det aldrig någon fråga vilkas frihet det verkligen handlar om.

Subtilitet är överskattat

Editor's note: För någon vecka skrev jag om Duncan Jones' Source Code, med premiär 15 April. Det har nu kommit till min kännedom att trots 86% på Rottentomatoes, 8,0 på IMDb och det faktum att Jones blev internationellt hyllad efter Moon, så har Source Code inte längre en svenska biopremiär. Huruvida SF ska hitta ett nytt datum eller om dom har fimpat den helt, vet jag ej. Oavsett vilket, så är det ett otroligt idiotiskt beslut.

Nice move, douchefucks.

Sverige - Där grått alltid är inne

Jag får ofta höra frågan: "Martin Andersson, du som är så snygg, smart och framgångsrik, kan du förklarar varför svensk film är så dålig"? "Tja", brukar jag svarar, "du förväxlar mig nog med min namne som spelade Bert, men när jag ändå har dig på tråden kan jag ge dig ett svar"

Kommer jag någonsin kunna kliva ur din skugga?

Jag skulle inte vilja påstå att svensk film är direkt dålig, den är bara hopplöst fantasilös. Och innan ni börjar spotta Gevalia Mellanrost på mig och kallar mig för Quisling, låt mig förklara. Vill också gärna klargöra att jag på intet vis försvarar Hollywood och dess ideal, även om det kanske kan vara lätt att tro. Nä, Hollywood har sedan länge också slagit på slentrianens lyra, med alla dess uppföljare, remakes, reboots etc. Skillnaden är dock att Hollywood styrs av trender, vad som är poppis just nu. Sverige fortsätter att kräma fram samma filmer som vi alltid gjort.

Sveriges filmindustri

För att bättre kunna illustrera mina tankar har jag skapat ett Venn diagram. Rejoice:

Ironi-slasherns urfader

Scream 4 Premiär 15 April

Wes Craven är ett namn att respektera för alla som tycker om att se ungdomar tagas av livet i filmer. Slasher-genren må vara skapad av filmer som Halloween och Fredagen Den 13:e, men med Terror på Elm Street omdefinienerade Craven genren. Men i mitten av 90-talet var slashern, mer eller mindre, en parodi på sig själv. Jason Vorhees var inne på sitt åttonde eller nionde äventyr, Freddy hade blivit en komedifigur och Michael Myers försökte fortfarande döda sin syster (Halloween-filmerna hade numer börjat likna avsnitt ur Hjulben och Gråben). Slashern hade dödat sitt sista promiskuösa offer.

You are safe now. So, you wanna take some drugs and have unprotected sex in the cemetery?

 Då dimper Scream ner. Jag var ganska liten när jag såg Scream första gången, så hela ironi-konceptet som alla recensenter pratade gick mig helt över huvudet. Men  när jag såg om den förstod jag all hype. Den tog alla oskrivna regler och satte dom på pränt. Mindre människor fattade inget och tyckte enbart det allt var otäckt, filmnördarna hade rena julafton åt alla inside-skämt och vanligt erbjöds en skräckfilm med hjärna. Idén var genial. Och med alla bra idéer följer en uppföljare. Scream 2 var förvånansvärt bra och lyckades spinna vidare på grundidén, genom att driva med uppföljare. Sedan kom Scream 3. Vid den punkten var hästen ännu inte död, men det fanns ingen anledning att fortsätta piska på den.

Nu, 15 år efter originalet, kommer alltså Scream 4. Frågan är dock: är den behövd? Ja och nej, skulle jag vilja svara. Den behövs för att det inte längre kommer ut några breda skräckfilmer som bär på en R-rating längre. Dom som kommer ut tillhör kategorin tortyrporr som, precis som slashern var förr, är en parodi i sig. Men Scream har samtidigt också blivit omsprungen av mindre filmer. Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon går ännu djupare ner i sitt självgranskande, till den milda grad att den nästan kan klassas som dokumentär. Jag har svårt att se att Screami kan toppa Leslie Vernon. Visst, Scream kan fortsätta på det inslagna spåret att diskutera runt uppföljare (av trailern att döma kommer det vara exakt så). Men det går bara göra det så mycket innan det blir tjatigt.

Sedan är Wes Craven ett problem. Man kan inte underskatta hans betydelse för skräckfilmer, men har samtidigt inte gjort något av relevans sedan Scream-filmerna (även om jag är en av få som uppskattar Red Eye anser jag inte att den är en film av bestående slag). Hans senaste försök till att återfå en liten bit av sitt forna jag, My Soul To Take, ansågs vara en horribel röra av gamla filmer blandat med 3D. Jag har personligen inte sett den filmen, med rädsla att förlora min respekt för Craven.

Att trailern avslöjar alldeles för många kills, är något som inte gör filmen några tjänster. Även om man kan gissa sig till vilka som ska dö (vilket var syftet med Scream i början), vill man inte se hur dom ska dö. Poängen med att se en skräckfilm går en hel del till spillo där. Filmen saknar också, och jag hatar mig själv för att jag skriver detta, Jamie Kennedy.

Att han fick sätta Jennifer Love Hewitt är ett mysterium för framtida generationer

Jamie spelade karaktären Randy. Rent officiellt är Sidney Prescott (spelas av Neve Campbell) huvudkaraktären, men enligt mig är det Randy. Anledningen till det är att Randy representerar åskådarna. Randy är en filmnörd, han vet alla regler som gäller för skräckfilmer. Han sitter inne med samma kunskaper som vi som tittar. Han var en intressant och nödvändig karaktär. Detta vet Craven om, eftersom han lät Randy komma tillbaks i videoformat i Scream 3 (Craven hade otaktiskt nog dödat Randy i tvåan) och eftersom han uppenbarligen försöker ersätta Randy med två nya filmnördar, varav minst en kommer att dö (thanks a lot trailer!). 

Näe, Ghostface har dessvärre allt för mycket som går honom emot för att den här uppföljaren ska fungera. Men man kan alltid hoppas, Wes Craven behöver också äta.

Mars - Filmårets skamhörna

Det är vida känt att januari och februari är Hollywoods avfallszon. På grund av att det tar tid för filmerna att färdas över Atlanten, uppstår det en förskjutning, som gör att mars blir en grogrund för navelludd här i Sverige. Jag hade ju helst tänkt använda mitt spaltutrymme till att diskutera och recensera nya och spännande filmsläpp på biograferna, eller annat kul man sett, tvingas jag till det simplaste man kan göra.

Too easy

Nej, jag kommer att ägna mig åt att blicka framåt, framåt mot en tid då det kommer att finnas saker att se på. Sommaren är snart här och med den kommer alla sommarspektakel. Men redan i april kommer det finnas smågodis att se på. Först ut i hagen för att beta är:

"Har du en morot i fickan eller är jag bara glad att se dig?"

Svara inte, det är en fälla!

Sucker Punch premiär 8 april

Oavsett vad man tycker om regissören Zack Snyders tidigare verk, går det inte att förneka att han har ett gott öga för det visuella. I 300 skulle man kunna printscreena i princip varje scen, trycka upp dom och sälja som planscher. Om storyn sedan lämnar något att önskar, huruvida den är rasistisk eller ej, att den är lite för macho; I don't give a fuck (bryr mig ännu mindre om jag använde semikolon på rätt sätt, the deed is done nonetheless), den är underhållande att se på. Watchmen är ett ambitiöst försök att göra en kommersiell film av en av de mest komplexa graphic novels (vägrar kalla den för bildroman. Ugh!) som publicerats. Filmen har både sina för- och nackdelar, men är överlag lyckad. Snyder gjorde också nyligen den animerade, och av få sedd, filmen Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole. Den blev ingen dundersuccé, men det är en av de snyggaste animerade filmerna jag har sett. 

Vi kan med andra ord konstatera att Snyder är en style-over-content-regissör. Jag har inga förväntningar på att Sucker Punch kommer att vara annorlunda. Vad jag förväntar mig är att få se en grupp unga skådespelerskor och Scott Glenn, i tighta lädermunderingar, sucker-puncha diverse fiender i tv-spelsinfluerade strider. Om detta gör mig till sexist på denna heliga av dagar, tja, vad kan jag säga? Jag har fått äta någon semla än idag. Till skillnad från Snyders övriga filmer, kommer den här inte att vara R-rated. Dom har med andra ord dragit ned på våldet. Huruvida detta blir ett problem, eller ej, tänker jag än så länge vara osagt. Men nog hade jag velat se lite mer blod...

Source Code premiär 15 april

Source Code är regisserad av Duncan Jones, mannen som en gjorde en av 2009 års bästa science fiction-filmer, Moon. Har du inte sett Moon än uppmanar jag dig till att göra det omedelbums. Ni som har sett den (och jag förutsätter att ni gillar den) förstår att Jones har press på sig att prestera med Source Code, som är gjord med lite mer studiomedel. Ska han bli en one-trick-pony som Richard Kelly (Donnie Darko) eller ska han gå med i den stora ligan? Till skillnad från Moon, förutom pengarna då, är vad för sorts skådespelare han har att jobba med. Innan hade han Sam Rockwell som aldrig, eller sällan, gör en dålig roll.

Alla måste börja nånstans

Nu har Jones Jake Gyllenhaal. Gyllenhaal har inte varit särskilt bra i något sedan, nyss nämnda, Donnie Darko. Han dödade en potentiell franchisebygge, igenom att ersätta sig själv med en kartongdocka och en dåligt dubbad brittisk accent under Prince of Persia. 

Filmen i sig känns som en blandning mellan The Jacket (2005) och Deja Vu (2006). Båda dess filmer underpresterade och lämnade en något sur eftersmak i munnen. Kan varit jag med lite för högt ställda förväntningar, men det kan också vara så att dom helt enkelt sög.

Your arrival have been expected

Välkommen till min alldeles egna lilla blogg. Rubriken till trots kommer du inte att hitta gangbangande renar här. Om detta var syftet med ditt besök, kommer du dessvärre att bli något besviken. Men misströsta ej, du kan ju alltid stanna kvar en stund och finna nya intressen. Jag vill inte döma någon, men du kan behöva det.

Men för all del, håll till godo men den här.

Nä, min blogg kommer att handla om film, och film allena. Nåja, allt är ju inte skrivet i sten, ett och annat ämne som inte har med film att göra kan ju dyka. Men jag lovar ingenting. Du undrar nu säkerligen vad för sorts film som kommer att tas upp (har du läst så här långt, måste du vara lite nyfiken åtminstone). Gammal film? Ny film? Bra film? Dålig film? Svensk eller utländsk? Jag tänker inte förneka att jag är en man av Nuet, så jag kommer att koncentrera mig på aktuell film. Hur jag tolkar "aktuell" lämnar jag upp till mig själv och tänker inte att bli ifrågasatt på den punkten. Men jag kommer absolut att försöka hålla mig så bred som möjligt (tjockis-skämt i kommentarsdelen undanbedes).

Med den här välkomsttexten hoppas jag att du ser mina intentioner med den här bloggen. Om du inte gör det, ta det lugnt, det kommer med tiden. 

På återseende

Du vet att du vill komma tillbaka