Kommer jag någonsin kunna kliva ur din skugga?
Jag skulle inte vilja påstå att svensk film är direkt dålig, den är bara hopplöst fantasilös. Och innan ni börjar spotta Gevalia Mellanrost på mig och kallar mig för Quisling, låt mig förklara. Vill också gärna klargöra att jag på intet vis försvarar Hollywood och dess ideal, även om det kanske kan vara lätt att tro. Nä, Hollywood har sedan länge också slagit på slentrianens lyra, med alla dess uppföljare, remakes, reboots etc. Skillnaden är dock att Hollywood styrs av trender, vad som är poppis just nu. Sverige fortsätter att kräma fram samma filmer som vi alltid gjort.
Sveriges filmindustri
För att bättre kunna illustrera mina tankar har jag skapat ett Venn diagram. Rejoice:
That's right. A Venn Diagram. Shit just got real.
Om vi bara kan bortse från mina knapphändiga kunskaper inom Paint och Excel (i synnerhet i kombination med varandra) och att diagrammet totalt sabbar bloggens symmetri, så kan vi börja diskutera lite viktiga saker. Jag har delat in den svenska filmen i tre huvudkategorier (Pretentiöst, Relationsdrama och Komedi), som i sin tur bildar subkategorier. Jag har inte namngett dessa subkategorier, men för att ni lättare ska förstå dess innebörd gav jag exempel på film som passar in. Huvudkategorierna är inte heller nödvändigtvis större, men de är huvudkomponenter som utgör lejonparten av våra filmer. Det kan liknas vid att baka: du behöver salt, mjöl och vatten för att göra bröd, men det innebär inte att du enbart sitter och käkar salt en kväll. Såtillvida du inte är en ren, vilket skulle göra dig till världens smartaste klövdjur. Kudos to you then, my deer friend.
Över dessa olika blandningar ligger sedan, som en stor, fet dubbeldeckare (Ha!), deckar- och kriminalgenren. Jag ville inte inkorporera den bland de övriga, eftersom den agerar som en oberoende industri (och jag säger industri i dess mest bokstavliga mening). Sedan, lite grann vid sidan om, har vi sådant vi inte kan placera in bland de övriga.
Nu när vi har klarat av diagrammet (men för all del, slå gärna ett getöga på det då och då), så kan vi ge oss in i själva diskussionen. Allt sedan filmkonsten uppkom har Komedin alltid varit en stor del av den. Sedan urminnes tider har människan njutit av att se diverse dråpligheter. Men det som gör att den svenska komedin sticker ut, är att den i princip är oförändrad sedan Åsa-Nisses dagar. Sverige tycker om bondkomik. Blandar man Komedi med Relationsdrama eller Pretentiöst, uppstår en annan form av komedi, men det måste i så fall utspela sig i den svenska landsbygden (och om det är sommar har du en kassasuccé). Men lämnar man Komedi oberörd, ja, då får man filmer som Jönssonligan, Göta Kanal, nånting från Lasse Åberg eller Åsa-Nisse. Men det finns absolut guldkorn också. Josef Fares visade tydligt med Jalla! Jalla! att det går få fram något nytt med samma gamla ingredienser, men han kommer också från en generation som är uppväxt på filmer som inte enbart var svenska.
Sedan har vi kategorin Relationsdrama. Man hade kunnat förenkla detta, genom att bara kalla det Drama, men den termen är för bred. Nä, det ska bara vara relationer. Det behöver inte enbart vara "pojke möter flicka", eller kärleksrelationer överhuvudtaget. Det får gärna vara mellan föräldrar och barn, och kan man då blanda in lite misär i det hela, ja, då luktar det guldbagge. Jag vet inte varför svenska folket så gärna vill se det här, men jag har en misstanke om vem den skyldiga kan vara.
You bastard
Ingmar Bergman är också skyldig till kategorin Pretentiöst. Faktum är att jag tänker vara så pass djärv att jag vill påstå att Bergman är skyldig till det filmklimat vi har idag överhuvudtaget. Innan Sverige riktigt hittade sin filmsjäl, dyker Ingmar upp. Han börjar med diverse Relationsdrama, men allteftersom han börjar känna ångesten inom sig, går han mer och mer åt Pretentiös. Ingmar Bergman är inte en dålig regissör, tvärtom så är han bland de största. Han satte Sverige på den internationella filmkartan, han gjorde arthouse till mainstream. Problemet är att han växte sig för stor (that's what Liv Ullman said!). Det Bergmanska blev synonymt med det svenska.
På spanska, but you get the picture.
I vår stora iver att få gå i Bergmans fotspår, har vi inte märkt att vi blivit en del av hans värld. Jag kan dock inte skylla våra kriminalfilmer på honom. Där har vi helt enkelt oss själva att skylla.
"Men", säger du säkert nu, "Millenium-trilogin och Arn bygger ju på böcker, och dom är bland dom mest framgångsrika filmerna på senare tid. Hur passar det in i din besserwisser-teori"? Först och främst: Millenium är en deckare! Vill du påstå att det är en thriller? Gå och ta på dig en dumstrut och sedan sätter du dig och ser Se7en. Och våga inte ens likna Se7en vid en simpel deckare. I så fall är konsekvenserna på ditt samvete. En thriller måste ha nerv (för att ordet "thrilling" betyder just det). För att skapa nerv behöver man ovisshet. Är det något Wallander inte är, är det oviss. Förvisso är Millenium på sina ställen oviss (dildon i röven var tämligen oväntat, om jag inte hade läst boken), men två timmar med Mikael Nyqvist i en trästuga som tittar bilder som avslöjar att Peter Haber är skurken (som inte var särskilt oväntat, även om man inte läst boken), är inte vad jag kallar att skapa nerv.
Arn är en film som hamnar som i den lilla, svarta plutten i diagrammet. Visst, filmen i sig är så generisk som det kan bli, men den är samtidigt ett första svenskt försök till en episk berättelse. Och sånt är svårt att få in på första försöket, när den kulturen inte finns. Och för guds skull, förväxla inte långdraghet med storskalighet (se: Utvandrarna). I den lilla, svarta plutten ryms också sådant som tas för givet i andra länder:
- Action. Det närmsta vi kan komma actionfilmer här i Sverige, det är de tidiga Johan Falk-filmerna (Noll Tolerans, Livvakterna och Den Tredje Vågen). Trots att dom försökte ha nån form av budskap i sig, är det så pass lite, att det knappt är nämnvärt. I stället har vi en riktig actionhjälte som springer, skjuter, kör bil och allmänt lite småruff. Vi riktiga skurkar, utan dimensioner och gärna engelsk-talande.
- Skräck. Direkt efter succén med Ondskan gjorde Mikael Håfström en slasherfilm. Det var ett otippat val och jag hoppade med glädje. "En svensk slasher", det lät som en udda men bra dröm. Det blev dock inte mer än så. Jag är inte mer sadist än min nästa (bor i ett väldigt tufft område), men när jag ser en slasher förväntar jag mig en viss blodutgjutelse, några schyssta kills. Men icke. Alla dödas off-screen. Det är inte direkt så att gore-effekter är dyra, splatterfilmer görs för en spottstyver. Det finns helt enkelt inte inom hos. Vill också poängtera att Låt den rätte komma in är inte en skräckfilm. Den passar kanske inte riktigt in de vanliga konventionerna, men det är inte en skräckfilm.
Min nästa
- Äventyr. Nyligen såg jag en norsk film, Trolljägaren, och den är inte djupare än att den handlar om en snubbe som jagar troll. Jag trodde jag skulle få se en skräck/komedi i stil med Död Snö, men den var mer av en äventyrsfilm. Man kan ju tycka att action och äventyr borde vara en och samma, men jag vill hävda att det finns skillnader i stil. Känner dock inte att det här platsen för att gå igenom det. Hursomhelst, i Trolljägaren tar man ett väldigt fånigt koncept (och originellt) och satsar på det fullt ut. Man skapar CGI-troll, som ser bättre än vad man skulle kunna tro, och man utnyttjar samtidigt den norska miljön. Trolljägaren blev en biosuccé.
Vi har kompetensen att göra originell film i Sverige. Nånstans måste det finnas en vilja att förnya, utveckla, att testa saker. Varför ska det vara så svårt? Låt oss bryta oss ifrån Bergmans fjättringrar! Vi skall inte längre vara fångar under ångest och buskis! Våga lita på att publiken vill se något nytt! Publik, våga se något som inte är en seg polis med hjärtproblem! Ett förändrat hälsotillstånd är inte en karaktärsutveckling! Låt oss forma ett nytt FilmSverige!
FREEDOM!!!
Och, för fan, norrmännen kan ju...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar