The Avengers

Jag är inte ett fan av Marvels filmer. Iron Man (2008) var duglig, men det berodde helt och hållet på Robert Downey Jr och att Jeff Bridges såg fucking awesome ut i skägg och rakat huvud. Uppföljaren var ganska dålig. Captain America (2011) och Thor (2011) gjorde heller ingen glad och The Incredible Hulk (2008) gick att se på. Därför har jag länge varit skeptisk till The Avengers, men jag måste erkänna att summan är bättre än sina delar. Så ett stort beröm till kocken.

"Now, Scarlett, stand absolutely still. How long? Until I say fucking otherwise!"

Ett problem som filmer med många karaktärer har, är att några kommer hamna i skymundan och några kommer ta över helt. Även kallat Wolverine-syndromet. Denna faran var synnerligen överhängande här, eftersom Downey Jr's Iron Man är så pass överlägsen dom andra karaktärerna - varken Thor eller Captain America kunde ju bära sina egna filmer. Men Whedon vet hur man hantera flera karaktärer samtidigt. Genom sitt långa tv-arbete med Buffy och Firefly har han långa bollat med stora persongallerier, något han verkligen visade prov på i filmen Serenity (2005), som var en fortsättning på Firefly. Robert Downey Jr är fortfarande den klarast lysande stjärnan, men Whedon lyckas med att skapa en viss komplexitet hos de andra karaktärerna också. Även mindre spelare som Black Widow (Scarlett Johanson) och Hawkeye (Jeremy Renner), som inte fått någon egen film än, tillåts få en egen protagonistutveckling. 

Whedons styrka har också alltid legat i dialogenbiten. Precis som Quentin Tarantino skriver han inte såsom människor verkligen pratar, utan som så alla önskar att dom pratade. Den rapp och fyndig, vilket speciellt gynnar Tony Stark och Agent Coulson (Clark Gregg).

Den obesjungne hjälten i The Avengers

Storymässigt är The Avengers ganska simpel: Thors broder Loke (Tom Hiddleston) ska ta över jorden med hjälp av en utomjordisk armé. Det vanliga, du vet. Det förklaras aldrig riktigt vilka dessa utomjordingar och vad deras egentliga mål är, men det är inte det viktiga. Dom är inte fienden, de är blott ett vapen som Loki använder sig av. Jag måste också berömma valet av just Loki som skurk. Han var utan tvekan det bästa med Thor, eftersom han har en viss komplexitet över sig. Det är inte ondska för att det står så i manuset utan för att det ligger i hans karaktär. Det känns som en befrielse efter alla endimensionella bad guys man fått utstå fram tills nu. 

"Vadå? Bara för att jag är en nazist som ser ut som djävulen?"

Men filmen är dock inte utan sina skavanker.Det är väldigt inkonsekvent i hur mycket stryk Iron Man, Thor och Captain America kan ta, så man aldrig när det ska vara spännande. Vid ett dramatiskt tillfälle ramlar Thor 10 km i en glasbur, men eftersom det är hur han brukar färdas mellan de olika världarna blir det lite svårt att engagera sig hur det ska gå för honom. Och Hulken är ju mer eller mindre odödlig. Spänningen blir därmed väldigt uddlös. Sedermera väger Black Widow och Hawkeye ganska lätt i jämförelse med sina lagkamrater. Ja, hon är väldigt vig och, ja, han är väldigt pricksäger, men Thor är en gud och Hulken är, tja, motherfucking Hulken. Visst får dom tillfälle att göra sig nyttiga, men det skulle en snubbe med en AK7 också vara. Men detta är mest detaljer. Till skillnad från årets mer misslyckade blockbuster (*host*Battleship*host*) så blir man så pass underhållen att man inte tänker på dom. Klimaxet är ett enda 40 minuters stort mayhem. 

And it is glorious!

The Avengers är ingen hjärnföda, det är ren popcornunderhållning. Det är exakt vad jag vill ha i en biofilm. Och, på gott och ont, hoppas jag att det här är filmen som tillsammans med The Dark Knight Rises som dödar superhjälteboomen, för jag vet inte hur man ska kunna fortsätta efter dom.

Battleship

Jag ser mig själv som en intelligent människa. I alla fall brukade jag göra det. Nu börjar jag faktiskt misstänka att jag i själva verket är en renodlad idiot. 

Det är nämligen den enda logiska förklaringen till varför jag gick och såg Battleship. För man hade sett trailern, hört några omdömen och man visste att filmen byggde på fucking jävla 'Sänka Skepp'-spelet. Det fanns inga som helst tecken på att filmen skulle vara bra. Ändå pungade jag ut 100 spänn på skiten. Jag är en idiot. Eller också bara en finansiell masochist.

"Mmmm, tar mer pengar ifrån mig. Take it all and call me a slut!!!"

Det värsta är att ett tag så lurar filmen mig att tro att den kommer bli bra. Den börjar nämligen med en väldigt underhållande sekvens där protagonisten, Alex Hopper (Taylor Kitsch), ska försöka införskaffa en burrito till sin käresta. Rosa Pantern-signaturen börjar oväntat att spelas och filmen gör en homage till några kända youtube-klipp med misslyckade inbrott, när Alex bryter sig in i en affär. Det hela avslutas med att polisen skjuter honom med tasers. Dessvärre slutar filmens fantasifullhet här. Vet du hur man snabbt märker att en film har ett dåligt manus? När en karaktärs egenskaper sägs i dialog, upprepade gånger inom första kvarten. Vi förstår att Alex är lite oansvarig, hans handlingar säger det, och vi vet att för att överleva måste han börjar ta ansvar. Allt detta vet publiken, vi har sett det förut. Att då har, inte en, utan två andra karaktärer, säga detta rakt ut känns som att filmskaparna inte litar på att dom kan lyckas förmedla detta budskap på annat vis. Denna övertydlighet kommer sedan att vara genomgående filmen igenom. 

"Men jag vill till 5:e våningen. Hur gör jag då?"

Jag kan skamligt erkänna att det faktiskt finns potential i filmen. Den har dock ett litet smärre problem som ligger den i fatet: den är baserad på 'Sänka Skepp'! För alla detaljer som hindrar Battleship från att vara en schysst, hjärndöd popcornrulle, istället för den sinnesförolämpning den nu är, kan spåras till dom krav som Hasbro måste har ställt för att få med element från spelet. Utomjordingarna har vapen som ser som dom pluppar man använder i spelet och de fungerar genom att fastna på skeppen. Filmen är väldigt noga med att visa upp detta tydligt, så att vi inte missar referensen. Och ett skott räcker inte heller, utan det krävs flera för att sänka skeppen. Och detta är pinsamt så det förslår, men Battleship har ett större trumfkort kvar. För att ingen i publiken ska missa vilket spel filmen bygger på, så börjar våra hjältar spela ett faktiskt parti 'Sänka Skepp'. Jepp, det händer. Av plotmässiga skäl kan ingen sida se den andra sidans skepp, trots att det är öppet hav utan några vågor. Det förklaras med människornas vapen inte kan låsa in på utomjordingarnas skepp och att utomjordingarna inte kan skjuta på skepp som inte anfaller - dvs skjuta på skepp som Alex Hopper befinner sig på, annars kan dom skjuta hejvilt. Men människorna lyckas fixa ihop en plot-device som gör att dom kan förutse vart fiendens skepp befinner sig. Detta ser ut som ett stort rutmönster. Sedan skriker dom ut vilka koordinater dom siktar på, följt av "miss" eller "träff" beroende på utgången. 

Ungefär så här.

Inget gott kan komma av att man låser en films uppbyggnad kring ett så onarrativt ursprungsmaterial. Inget. Det hjälper inte heller att varje hål i manuset verkar förklaras med ett "därför." Det är ren lathet och respektlöst mot publiken.

Men även patetiska filmer kan räddas av bra skådespelare. Synd att Battleship inte hade några. Taylor Kitsch - som nyligen frontade megafloppen John Carter - verkar fostras till att bli någon form av leading-man. Varför förstår jag inte. Han uppvisar en viss karisma när han spelar lite slackeraktig i början, men så fort det blir action förvandlas han till en bit kartong. Visst, dialogen är bedrövlig, den består mest av ihopklippta klichéer - en karaktär påpekar detta, något jag misstänker den skådespelaren improviserade ihop - men då gäller det att man levererar dessa repliker med ett visst uns av självmedvetande. Vissa saker går inte säga med ett straight face utan att det blir en parodi på sig självt. Inte ens Liam Neeson känns trovärdig och då vet man det är illa. Dock måste jag säga att Rihanna överraskade mig, hon tog stryk väldigt övertygande.

BA-DUM-TISSSSCH!!!

Battleship tar med råge över kronan ifrån Hamilton som sämsta filmen på bio i år.

Än så länge.

The Hunger Games

Ända sedan The Hunger Games annonserades ut att den skulle göras har den blivit anklagad för att vara en amerikansk rip-off av det japanska mästerverket Battle Royale (2000). Detta, vill jag påstå, är inte helt korrekt. Ja, båda filmer handlar om ungdomar som tvingas döda varandra, men där slutar också likheterna. När det kommer till story och tematik anser jag att filmen delar mer DNA med Arnold Schwarzeneggers film The Running Man (1987) och, tro det eller ej, The Truman Show (1998). Och egentligen, om vi ska vara ärliga, kommer filmer alltid att ha drag av andra filmer. Som en vis man en gång sa.

"Everything's a copy of a copy of a copy"

 

The only mentor you'll ever need

The Hunger Games är i mångt och mycket ett kritiskt inlägg på hur media ser ut idag. Filmen utspelar sig i en värld där ett stort inbördeskrig har skett och gett upp upphov till landet Panem, som består av en huvudstad och tolv distrikt. Varje år hålls en tävling som kallas för Hungerspelen (it's the title!!!) som är en direktsänd tävling, där en pojke och flicka från varje distrikt tävlar om att vara den siste överlevande. Av någon anledning ska denna tävling se till att de tolv distrikten inte ska göra uppror igen. Varför detta fungerar vet jag inte, men det gör det i alla fall. Under filmens första tio minuter diskuterar filmens huvudkaraktärer huruvida man skulle kunna bryta denna makten bara genom att sluta titta på tävlingen. Svaret är att folk aldrig kommer att göra det, bara för att. Denna diskurs kan man lätt tillämpa i verkliga världen också: alla människor som klagar på att det bara visas skit på tv, men som i slutändan ändå sitter klistrade framför Let's Dance. Eftersom människor slutar aldrig att kolla. 

Can't. Resist. Tony. Irving.

Men i och med att filmen har dessa vettiga poänger blir det bara än mer smärtsamt att den faktiskt inte är särskilt bra själv. När filmer adapteras ifrån böcker är det omöjligt att få med allt. Ett bra manus tar bort saker så att det inte märks, att filmen i sig kanoniseras, medan ett sämre kan ha kvar rester av dessa aspekter och som då kan irritera publiken i form av underutvecklade spår. The Hunger Games tar en ny vändning i denna frågan, och en synnerligen cynisk sådan: man lämnar vissa trådar medvetet underutvecklade eftersom man kan återuppta det i nästa del i franchisen. Det hintas nämligen om en romans mellan Katniss (Jennifer Lawrence) och Gale (Liam Hemsworth), men det blir inte mer än några hintar som egentligen inte påverkar filmen någonting. Vad det dock gör är att ge underlag för en konflikt i en eventuell uppföljare. Jag kan förstå att denna metoden är lockande, eftersom den kräver minimal ansträngning i den kreativa processen, men den är inte rätt emot publiken. "Men gjorde dom inte likadant i Sagan om Ringen och Harry Potter också," ropar några kanske nu. Och, ja, det gjorde dom. Men då ska man ha i åtanke att Sagan om Ringen-trilogin gjordes i ett svep, där fanns hela tiden en väl strukturerad plan. Och i fallet Harry Potter har jag aldrig påstått att dom löste den här problematiken på ett bra sätt.

"Suck it, Harry Pottah!!!"

Filmen etablerar också väldigt dåligt själva världen. Några förtextrader och expositionsartad video sammanfattar läget lite kvickt, men vi vet inte varför det blev ett uppror och, framför allt, vet vi inte hur det kommer sig att vinnarna numer klär sig som statister i en After Dark-show. Allting nämns förbifarten och det verkar som om filmen antar att vi i publiken antingen inte bryr sig eller redan sitter inne med all kunskap efter att ha läst böckerna. Två kardinalfel en film inte får göra. Ett annat fel är att saker och ting uppfattas ske lite för lätt, något som också kan spåras till adaptionsproblematiken. Varje gång Katniss får lite problem så sker någonting slumpartat och så är hon på banan igen. I boken kanske hon fick kämpa mer, men här får hon inte det. Jag menar, det heter Hungerspelen, men inte fan är det någon som är hungrig. Och ena stunden kan dom knappt röra på sig utan snubbla på sina medtävlande, men hon kan ligga utslagen mitt i skogen i två dagar utan att bli hittad. Fast mest frustrerande blir detta när Katniss blir omringad när hon är uppe i ett träd. Fem personer omringar henne, varav en försöker klättra upp med ett svärd i handen men ger upp ganska omgående och en annan försöker skjuta med pilbåge men som också ger upp, eftersom Katniss gömmer sig bakom stammen. Att skjuta från en annan vinkel är det ingen som tänker på. Det kan låta som petitesser, men många bäckar små...

 

...skapar en domedagsvåg.

Lidande blir också karakteriseringen kring de andra medtävlande. De som kommer ifrån Distrikt 1 och 2 fostras tydligen till att kunna delta i Hungerspelen, och framställs därför som genuint onda som njuter av att döda. Men är dom onda? De är hjärntvättade av ett sjukt system, de är minst lika mycket offer som Katniss. Men detta är inget som filmen vill beröra, det skulle bli för komplicerat för den tänkta målgruppen, lika bra att göra det så enkelt som möjligt. Nu vet jag inte hur mycket av detta som berörs i boken, men eftersom författaren döpte huvudondingen till Cato betvivlar jag att det var jättenyanserat. Förvisso ges Cato tillfälle att ge sin syn på hela tävlingen i slutet, men endast genom hot om att döda någon, vilket innebär att han måste själv dö så brutalt som möjligt.

"Let him be deader than dead"

Jag vet att det låter som The Hunger Games är den sämsta filmen någonsin, men det är den inte. Den bara försitter potential, något jag finner lite synd. Annars är den väldigt harmlös, som ett stort glas ljummen mellanmjölk. Och Woody Harrelson är ju med i den, och det är aldrig fel.

 

The Divide

Det är ingen välbevarad hemlighet att jag älskar Xavier Gens' skräckpärla Frontière(s) (2007). Jag har därmed länge sett fram emot att se hans nästa projekt. Föreställ er då min barnsliga glädje när jag sedan fick höra att han skulle göra en film med apokalyptiskt tema.

The Lord be praised!!!

Därför smärtar det mig att säga att jag inte blev soulraped with awesomeness, den var bara okej. I vanliga fall skulle det vara ett bra betyg, men det fanns så mycket mer potential i den här filmen att "bara okej" helt enkelt inte duger.

Den börjar helt underbart med att vi får se hur bomberna förstör en stad. Varför? Det vet vi inte, och vi kommer aldrig att få veta heller. Det är nämligen inte nödvändigt att veta, allt som är relevant för publiken är att världen har tagit en detour till fucktown. Några hyresgäster lyckas ta sig ner till en bombrum där den paranoide Mickey (Michael Biehn) härerar. Mickey är inte överförtjust i sina nya gäster. Efter att vi har bekantat oss med alla närvarande gör filmen sitt första misstag. Ett gäng beväpnade hazmatsnubbar bryter sig in och plockar med sig en unge, för att sedan skjuta resten av de överlevande. Vad dessa människor vill och vad de ska med ungen till kommer vi heller aldrig få reda på. Allt vi vet är att dom lägger barn i olika vattentanks och rakar av dom håret. Att vi inte få veta mer än så hade kunnat vara ok, om det skett i slutet. Nu sker det direkt i början, vilket gör att man kommer att funderar på "varför" hela tiden. Man kan inte etablera ett problem och sedan bara skita i det. Det är inte rätt mot åskådarna.

Say what?

Ett annat problem är karaktärerna. Jag har att Gens gärna lät skådespelarna skriva om sina roller efterhand. Det är en fin tanke. Men precis som kommunismen fungerar det inte i praktiken. Det är omöjligt att förstå karaktärerna när de saknar en konsekvent utstakad väg; när de andra karaktärsdrag efter nycker. Mickey var tydligen tänkt som en antagonist i början, vilket är förståeligt, han bär alla drag av en tyrann. Jag vet inte varför dom ändrade det, men nu har jag ingen aning om vem han är. Han får inte ens någon riktig chans att botgöra sitt tidigare rövhåleri, utan han är mest bara med i slutet. Likadant är det med Josh (Milo Ventimiglia). Han är osnyten slyngel men visar tidigt att han är en sympatisk och empatisk människa innerst. Därför känns det väldigt ologiskt när han plötsligt bestämmer sig för att leka Flugornas Herre. Förvisso, på grund av att vi tidigare kunde känna igen oss i honom gör att hans transformation blir än mer hemsk, men det ändrar inte det faktum att den känns väldigt malplacerad.

  

Precis som en brunett bland blondiner.

Vad Gens dock gör bra är att skildra människans förfall. För även om vissa karaktärsutvecklingar inte känns rätt för just dom karaktärerna, så är utvecklingen i sig oundviklig. Redan i Frontière(s) visade Gens prov på människans absoluta värsta sidor, men där den filmen främst behandlade den fysiska terrorn, handlar The Divide mer om den psykiska. Och på sätt och vis känns den mer hemsk. Kannibalnazisterna (måste nog trademarka det namnet om jag nån gång startar ett band) i Frontière(s) var karikatyrer av ondska, men i The Divide är det mänsklig ondska. Vad vi faktiskt kan göra mot varandra. 

Alla skådespelare gör stabila insatser. Michael Eklund ligger precis på gränsen till att spela över, men passerar den aldrig, vilket gör han väldigt intressant att följa. Ventimiglia har kul i sin roll, även om det stundtals känns som att han gör munnen än mer sned med vilje. Hade velat se Biehn kräma ur mer från Mickey, dessvärre så fördärvar manuset dom chanserna. Rosanna Arquette spelar en nedbryten kvinna och det är en roll jag tror hon kan göra i sömnen.

Än en gång visar Gens att han kan leverera så länge han inte är nedtyngd av en Hollywoostudio. Men han måste ta än mer direkt kontroll över sitt projekt. Ta ett beslut och sedan köra på det, oavsett om det blir fel. Som min far brukar säga:

"Om du nu stoppat upp din köttpåle utan skydd i en thailändsk glädjeflicka, då är skadan redan skedd, så varför inte ha kul under tiden?"