Det är ingen välbevarad hemlighet att jag älskar Xavier Gens' skräckpärla Frontière(s) (2007). Jag har därmed länge sett fram emot att se hans nästa projekt. Föreställ er då min barnsliga glädje när jag sedan fick höra att han skulle göra en film med apokalyptiskt tema.
The Lord be praised!!!
Därför smärtar det mig att säga att jag inte blev soulraped with awesomeness, den var bara okej. I vanliga fall skulle det vara ett bra betyg, men det fanns så mycket mer potential i den här filmen att "bara okej" helt enkelt inte duger.
Den börjar helt underbart med att vi får se hur bomberna förstör en stad. Varför? Det vet vi inte, och vi kommer aldrig att få veta heller. Det är nämligen inte nödvändigt att veta, allt som är relevant för publiken är att världen har tagit en detour till fucktown. Några hyresgäster lyckas ta sig ner till en bombrum där den paranoide Mickey (Michael Biehn) härerar. Mickey är inte överförtjust i sina nya gäster. Efter att vi har bekantat oss med alla närvarande gör filmen sitt första misstag. Ett gäng beväpnade hazmatsnubbar bryter sig in och plockar med sig en unge, för att sedan skjuta resten av de överlevande. Vad dessa människor vill och vad de ska med ungen till kommer vi heller aldrig få reda på. Allt vi vet är att dom lägger barn i olika vattentanks och rakar av dom håret. Att vi inte få veta mer än så hade kunnat vara ok, om det skett i slutet. Nu sker det direkt i början, vilket gör att man kommer att funderar på "varför" hela tiden. Man kan inte etablera ett problem och sedan bara skita i det. Det är inte rätt mot åskådarna.
Say what?
Ett annat problem är karaktärerna. Jag har att Gens gärna lät skådespelarna skriva om sina roller efterhand. Det är en fin tanke. Men precis som kommunismen fungerar det inte i praktiken. Det är omöjligt att förstå karaktärerna när de saknar en konsekvent utstakad väg; när de andra karaktärsdrag efter nycker. Mickey var tydligen tänkt som en antagonist i början, vilket är förståeligt, han bär alla drag av en tyrann. Jag vet inte varför dom ändrade det, men nu har jag ingen aning om vem han är. Han får inte ens någon riktig chans att botgöra sitt tidigare rövhåleri, utan han är mest bara med i slutet. Likadant är det med Josh (Milo Ventimiglia). Han är osnyten slyngel men visar tidigt att han är en sympatisk och empatisk människa innerst. Därför känns det väldigt ologiskt när han plötsligt bestämmer sig för att leka Flugornas Herre. Förvisso, på grund av att vi tidigare kunde känna igen oss i honom gör att hans transformation blir än mer hemsk, men det ändrar inte det faktum att den känns väldigt malplacerad.
Precis som en brunett bland blondiner.
Vad Gens dock gör bra är att skildra människans förfall. För även om vissa karaktärsutvecklingar inte känns rätt för just dom karaktärerna, så är utvecklingen i sig oundviklig. Redan i Frontière(s) visade Gens prov på människans absoluta värsta sidor, men där den filmen främst behandlade den fysiska terrorn, handlar The Divide mer om den psykiska. Och på sätt och vis känns den mer hemsk. Kannibalnazisterna (måste nog trademarka det namnet om jag nån gång startar ett band) i Frontière(s) var karikatyrer av ondska, men i The Divide är det mänsklig ondska. Vad vi faktiskt kan göra mot varandra.
Alla skådespelare gör stabila insatser. Michael Eklund ligger precis på gränsen till att spela över, men passerar den aldrig, vilket gör han väldigt intressant att följa. Ventimiglia har kul i sin roll, även om det stundtals känns som att han gör munnen än mer sned med vilje. Hade velat se Biehn kräma ur mer från Mickey, dessvärre så fördärvar manuset dom chanserna. Rosanna Arquette spelar en nedbryten kvinna och det är en roll jag tror hon kan göra i sömnen.
Än en gång visar Gens att han kan leverera så länge han inte är nedtyngd av en Hollywoostudio. Men han måste ta än mer direkt kontroll över sitt projekt. Ta ett beslut och sedan köra på det, oavsett om det blir fel. Som min far brukar säga:
"Om du nu stoppat upp din köttpåle utan skydd i en thailändsk glädjeflicka, då är skadan redan skedd, så varför inte ha kul under tiden?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar