The Hunger Games

Ända sedan The Hunger Games annonserades ut att den skulle göras har den blivit anklagad för att vara en amerikansk rip-off av det japanska mästerverket Battle Royale (2000). Detta, vill jag påstå, är inte helt korrekt. Ja, båda filmer handlar om ungdomar som tvingas döda varandra, men där slutar också likheterna. När det kommer till story och tematik anser jag att filmen delar mer DNA med Arnold Schwarzeneggers film The Running Man (1987) och, tro det eller ej, The Truman Show (1998). Och egentligen, om vi ska vara ärliga, kommer filmer alltid att ha drag av andra filmer. Som en vis man en gång sa.

"Everything's a copy of a copy of a copy"

 

The only mentor you'll ever need

The Hunger Games är i mångt och mycket ett kritiskt inlägg på hur media ser ut idag. Filmen utspelar sig i en värld där ett stort inbördeskrig har skett och gett upp upphov till landet Panem, som består av en huvudstad och tolv distrikt. Varje år hålls en tävling som kallas för Hungerspelen (it's the title!!!) som är en direktsänd tävling, där en pojke och flicka från varje distrikt tävlar om att vara den siste överlevande. Av någon anledning ska denna tävling se till att de tolv distrikten inte ska göra uppror igen. Varför detta fungerar vet jag inte, men det gör det i alla fall. Under filmens första tio minuter diskuterar filmens huvudkaraktärer huruvida man skulle kunna bryta denna makten bara genom att sluta titta på tävlingen. Svaret är att folk aldrig kommer att göra det, bara för att. Denna diskurs kan man lätt tillämpa i verkliga världen också: alla människor som klagar på att det bara visas skit på tv, men som i slutändan ändå sitter klistrade framför Let's Dance. Eftersom människor slutar aldrig att kolla. 

Can't. Resist. Tony. Irving.

Men i och med att filmen har dessa vettiga poänger blir det bara än mer smärtsamt att den faktiskt inte är särskilt bra själv. När filmer adapteras ifrån böcker är det omöjligt att få med allt. Ett bra manus tar bort saker så att det inte märks, att filmen i sig kanoniseras, medan ett sämre kan ha kvar rester av dessa aspekter och som då kan irritera publiken i form av underutvecklade spår. The Hunger Games tar en ny vändning i denna frågan, och en synnerligen cynisk sådan: man lämnar vissa trådar medvetet underutvecklade eftersom man kan återuppta det i nästa del i franchisen. Det hintas nämligen om en romans mellan Katniss (Jennifer Lawrence) och Gale (Liam Hemsworth), men det blir inte mer än några hintar som egentligen inte påverkar filmen någonting. Vad det dock gör är att ge underlag för en konflikt i en eventuell uppföljare. Jag kan förstå att denna metoden är lockande, eftersom den kräver minimal ansträngning i den kreativa processen, men den är inte rätt emot publiken. "Men gjorde dom inte likadant i Sagan om Ringen och Harry Potter också," ropar några kanske nu. Och, ja, det gjorde dom. Men då ska man ha i åtanke att Sagan om Ringen-trilogin gjordes i ett svep, där fanns hela tiden en väl strukturerad plan. Och i fallet Harry Potter har jag aldrig påstått att dom löste den här problematiken på ett bra sätt.

"Suck it, Harry Pottah!!!"

Filmen etablerar också väldigt dåligt själva världen. Några förtextrader och expositionsartad video sammanfattar läget lite kvickt, men vi vet inte varför det blev ett uppror och, framför allt, vet vi inte hur det kommer sig att vinnarna numer klär sig som statister i en After Dark-show. Allting nämns förbifarten och det verkar som om filmen antar att vi i publiken antingen inte bryr sig eller redan sitter inne med all kunskap efter att ha läst böckerna. Två kardinalfel en film inte får göra. Ett annat fel är att saker och ting uppfattas ske lite för lätt, något som också kan spåras till adaptionsproblematiken. Varje gång Katniss får lite problem så sker någonting slumpartat och så är hon på banan igen. I boken kanske hon fick kämpa mer, men här får hon inte det. Jag menar, det heter Hungerspelen, men inte fan är det någon som är hungrig. Och ena stunden kan dom knappt röra på sig utan snubbla på sina medtävlande, men hon kan ligga utslagen mitt i skogen i två dagar utan att bli hittad. Fast mest frustrerande blir detta när Katniss blir omringad när hon är uppe i ett träd. Fem personer omringar henne, varav en försöker klättra upp med ett svärd i handen men ger upp ganska omgående och en annan försöker skjuta med pilbåge men som också ger upp, eftersom Katniss gömmer sig bakom stammen. Att skjuta från en annan vinkel är det ingen som tänker på. Det kan låta som petitesser, men många bäckar små...

 

...skapar en domedagsvåg.

Lidande blir också karakteriseringen kring de andra medtävlande. De som kommer ifrån Distrikt 1 och 2 fostras tydligen till att kunna delta i Hungerspelen, och framställs därför som genuint onda som njuter av att döda. Men är dom onda? De är hjärntvättade av ett sjukt system, de är minst lika mycket offer som Katniss. Men detta är inget som filmen vill beröra, det skulle bli för komplicerat för den tänkta målgruppen, lika bra att göra det så enkelt som möjligt. Nu vet jag inte hur mycket av detta som berörs i boken, men eftersom författaren döpte huvudondingen till Cato betvivlar jag att det var jättenyanserat. Förvisso ges Cato tillfälle att ge sin syn på hela tävlingen i slutet, men endast genom hot om att döda någon, vilket innebär att han måste själv dö så brutalt som möjligt.

"Let him be deader than dead"

Jag vet att det låter som The Hunger Games är den sämsta filmen någonsin, men det är den inte. Den bara försitter potential, något jag finner lite synd. Annars är den väldigt harmlös, som ett stort glas ljummen mellanmjölk. Och Woody Harrelson är ju med i den, och det är aldrig fel.