Chronicle

För någon vecka sedan kom nyheten om att Hollywood lagt planerna på att göra en amerikansk remake av Akira (1988) på is. Över hela internet jublade alla fanboys och människor av god smak. Föga anade de att remaken redan hade gjorts i skymundan, dock ordentligt omstöpt och omdöpt till Chronicle, men grunden finns kvar där.

"Jepp, still here. I can sense it."

Chronicle handlar om tre unga killar som hittar en McGuffin i en grotta. Därefter får de alla kraften telekinesis (som tydligen också innebär att man kan flyga och är oförstörbar). Till en början använder de endast krafterna till att traumatisera småbarn och i allmänhet mindfucka med människor. Så som vi alla hade gjort. Men ganska snart står det klart att Andrew inte riktigt är kapabel till att hantera dessa krafter på ett ansvarsfullt sätt. 

Konceptet är inte originellt i sig, det kan lätt jämföras med övriga origin-stories om superhjältar. Skillnaden här är dock att man följer ursprunget av en skurk. Och det kunde faktiskt ha blivit hur bra som helst, om filmen hade haft mer tid på sig. Eftersom filmen är ganska kort måste saker och ting ske väldigt fort, vilket gör att man offrar en del i karaktärsutvecklingen. Andrew är en utstött och olycklig själ, men för att publiken verkligen ska ta till sig hur utstött och olycklig han är, fläskar filmen på med besvärligheter: alkoholiserad pappa som slår honom, en dödssjuk mamma och diverse mobbare. Så i stället för att utveckla en förståelse för hans situation pekar filmen med hela fingret: titta hur miserabel han är!

"Just look at the poor sap!"

Likadant fungerar filmen kring dom andra huvudkaraktärerna, Matt och Steve. Matt, som också är Andrews kusin, är nämligen en tänkare, och detta förstår vi igenom att han måste namedroppa olika filosofer - inom loppet av en kvart har han nämnt Schopenhauer, Jung och Platon. Steve är den populära killen, eftersom hans ansikte är uppsmällt på valaffischer över hela skolan och alla ropar hans namn. Detta skapar en ganska krystad stämning och det lämnar inte särskilt mycket utrymme för nyanser. Alla karaktärer är exakt vad deras karaktärsdrag säger att dom ska vara. Detta är synd eftersom skådespelarinsatser i regel är bra. De tre huvudrollsinnehavarna gör ett bra jobb av att porträttera ungdomar som plötsligt har mer makt än vad de hade kunnat föreställa sig.

Chronicle största problem är dock något helt annat. Av någon anledning har filmskaparna bestämt sig för att att filmen ska tillhöra "found footage"-genren, dvs att den försöker sälja en illusion om att detta verkligen har hänt osv osv. Jag litar på att ni (läs: mina läsare) är medvetna om Blair Witch Project och Paranormal Activity. Skillnaden mellan Chronicle och dom andra filmerna är att dom hade en genuin anledning till att vara "found footage." Chronicle har det inte. Det börjar med att Andrew bestämmer sig för att filma sin eländiga vardag, men varför? För att filma misshandeln från hans far? Skulle man kunna tro, men han går aldrig till polisen med materialet. Att gå omkring med en filmkamera hela tiden är ju inte heller något som påverkar hans sociala status i en uppåtgående riktning.

"Jag tyckte illa om dig innan, men nu ska du fan få stryk."

Snart lär sig Andrew att styra kameran med tanken, vilket gör att den kan flyga omkring och bete sig som en kamera i en vanlig produktion, något som gör gimmicken än mer onödig. En karaktär rent ut sagt frågar Andrew varför han måste filma hela tiden. Andrew (läs:regissören) vänder endast ryggen till och flyger iväg. När dialogen måste innehålla förklarar till varför en kamera är närvarande har det gått för långt. En illusion är bara en illusion om det strävar till att vara det. 

Chronicle byggs sakta upp för att sedan gå all-in på slutet. Man har lyckas skapa mycket mayhem med liten budget. Dock känns det inte helt trovärdigt (inom sin värld). På grund av den nämnda problematiken med karaktärernas utveckling, så blir även klimax väldigt ansträngt. Visst, man rycks med i händelserna och så, men mycket mer borde ha hänt innan karaktärerna reagerar som dom gör. Det känns som om manusförfattaren känt att det var dags att knyta ihop säcken, låter lite mer skit hända Andrew och sedan är han jätteond. Allvarligt, det som triggar Andrew till en totalt nedåtgående spiral är att han spyr på en tjej. Det räcker inte som anledning för att gå bärsärk på världen.

"GAAAAAH!!! I WANT THAT CAKE!!! FEEL MY WRATH; YOU WEAKLINGS!!!"

I sin helhet är dock Chronicle helt okej; om du kan bortse från dess brister, döljer sig en bra film där inne. Men gör dig själv en stor tjänst och se Akira också.

The Woman

Jag är en människa som vadar i skit. I filmträsket, alltså. Oftast ställer jag mig frågande till varför jag utsätter mig för detta. Men då och då hittar man en pärla i skiten som är bra, trots att den inte har några som helst rättigheter till att vara det. Man läser handlingen och känner "ugh." Ser trailern och känner "meh." Sedan ser du filmen och känner "what the fuck." Och det är bra.

The Woman handlar om en vanlig idyllisk amerikansk familj. En dag när fadern är ute och jagar hittar han kvinna som lever i det vilda, och som är mer djur än människa. Precis som en man med starka värderingar beslutar han sig för att ta med sig kvinnan hem (läs: kidnappa) och lära henne att bli civiliserad. Easy enough?

Not quite. Let's kick up the diffiulty level a notch.

Som sagt, filmen låter ganska intetsägande men låt er inte luras. The Woman har marknadsförts som en skräckfilm, av den grövre arten, men det gör den inte rättvisa att förenklas på så vis. Jag tänker inte förneka att den bli ganska rå i slutet men det värsta våldet är det som endast antyds. Vi får tidigt en ganska klar bild av vad som försiggår i familjen Cleeks hushåll. Fadern styr familjen med järnhand, modern är en kuvad kvinna, den äldsta dottern är livrädd, sonen är en psykopat in the making och den yngsta dottern är för ung för att förstå saker och ting.

Små barn är inte kända för att vara några raketforskare.

Men det som gör detta scenario mer skrämmande, än liknande filmer, är hur det presenteras. I stället för att sätta publiken i sinnesvaro den är van vid, i en sån här historia, förvirrar filmen oss genom att göra fadern till en synnerligen gladlynt person. Stundtals är han en karaktär jag utan problem skulle kunna se Will Ferrell spela. Det här är en man som är så nöjd med sin egen tillvaro och som till det yttersta tror på myten om sig själv, att han inte ser några hinder eller att han någonsin skulle kunna agera felaktigt. I en annan film hade man skrattat åt denne person. Men det kan du inte nu, eftersom du har sett dom här små tecknen. Du vet vad som döljer sig bakom fasaden och du bara väntar på att den ska falla. Och det gör den, men filmen tar sin lilla tid. Drar ut på förväntan. Detta obehaget är något som inte hade uppkommit i en traditionell skräckfilm. Det hade varit kött, pang på rödbetan.

Sean Bridgers, som spelar fadern, är superb, men mest cred ska Pollyanna McIntosh ha. Hon spelar titelkaraktären The Woman och spenderar merparten av filmen upphängd i kedjor. Hon lyckas fånga brutaliteten hos ett vilt rovdjur men också ynkligheten hos ett fängslat djur, och hon gör det utan ord. The Womans härkomst förklaras aldrig men det är heller inte relevant, ty en förklaring hade endast förstört autenticiteten kring hennes karaktär. Hon är en naturens produkt, uppfylld av endast de nödvändigaste av instinkter. Hon är fri det "civiliserade" samhällets dogmer, bestående av hyckleri, passivitet och ren ondska. 

Den här gången kan du inte springa.

På grund av våldet och, framför allt, att den trotsar genrens vanliga konventioner, är inte The Woman gemene mans kopp te. Och det ska den inte heller vara. När dagen kommer att en sån här film anses vara lättillgänglig, är dagen när vi blivit så avtrubbade av våld att Bengt Magnusson läser nyheterna med en njure på huvudet.

Vilket låter ganska awesome, när jag tänker på det.

Hamilton - I Nationens Intresse

Varning: Denna recension kan innehålla spår av spoilers. 

Jag såg Hamilton - I Nationens Intresse av välgörenhetsrelaterade orsaker. Jag vill nämligen stödja svensk actionfilm, eftersom det är något jag efterfrågat väldigt länge. Så väl medveten om att denna filmen skulle kunna vara hur pajig som helst, såg jag den ändå. Trots dessa väldigt låga förväntningar lyckades Hamilton framkalla en känsla hos mig som jag aldrig tidigare haft: att resa mig upp mitt i en visning och gå ut. Jag gjorde det inte, men jag ville så gärna.

Must. Resist. Temptation.

Man har hört en del snack om det ska vara bra, för att vara en svensk actionfilm, och att vi aldrig tidigare varit så nära att producera en hollywoodsk film, på gott och ont. Jag kan köpa det påståendet, för vad har vi att jämföra med? Om du behöver mer än en hand för att räkna upp alla svenska actionfilmer, så beklagar jag din olycka men du borde verkligen inte supa och hantera vassa föremål samtidigt. Men att påstå att Hamilton är genuint bra? Det är ren och skär lögn. 

Filmen börjar dock helt okej. Hamilton ligger och relaxar med sin käresta innan han måste åka iväg på ett uppdrag. Detta görs i nationens intresse. Uppdraget går dessvärre inte som planerat. Några skurkar kommer in och förstör för Hamilton. Huvudskurken har för vana att knäcka med nacken innan han avrättar någon. Detta är en klichébild som är skrattretande, men jag är beredd att låta det bero. Hursom tar sig Hamilton sig tillbaka till Sverige där han har ett snabbt möte med Överbefälhavare Exposition, som också är löjligt men som jag låter bero. Efter detta tar Hamilton upp kontakten med sin käresta och de ägnar sig åt lite älskog. Efter detta äter Hamilton äpple med kniv, vilket också är löjligt men eftersom det inte finns något manligare sätt att äta äpple på låter jag även detta på bero. Men älskog är uttröttande och Hamilton somnar. Han väcks dock abrupt av sin flickvän och av råkar av ren reflex skära halsen av henne.

He did WHAT...?

Jag sitter i biosalongen och väntar på att det ska avslöjas att det bara var en dröm. Icke. Det händer. Filmens hjälte, Sveriges främsta spion, råkar döda sin flickvän och det har inte ens gått 20 minuter. Jag vet vad du tänker nu, att detta är så mycket mörkare och mer "gritty" än traditionella actionfilmer. Det stämmer, det är det. Om nu filmen brytt sig om detta. Man kan ju tycka att det hade varit intressant att utforska de okända nackdelarna som kommer av att vara en internationell spion, ett psykologiskt porträtt av en actionhjälte. Inget av detta sker. Nej, vad som händer är att Hamilton sitter och gråter en skvätt, sedan avlägsnar han alla spår som visat att han befanns sig i lägenheten och gör så att det ser som att den polska maffian dödat henne. När detta är fixat påbörjar han sitt nya uppdrag. Jepp, den som står för filmens goda ideal mördar sin flickvän och undanröjer alla bevis. Visst, han känner ånger för det hela och funderar på att anmäla sig till polisen när allt är över, men då får han bara rådet att sluta tänka på det hela, det var ju bara en olycka, det ligger i nationens intresse att han fortsätter att jobba. Än en gång: detta är den snälla sidan.

"Join the dar... Whoa, hold your horses! That's a bit rough."

Filmen behandlar som sagt hela den här händelsen som en bihistoria, som någonting som ska ge Hamilton ett mörkare karaktärsdjup. Men man kan inte låta filmens hjälte mörda sin flickvän och sen inte låta det bli huvudkonflikten. Sedermera föder detta fram ett sidospår om polisen som utreder fallet, men som endast leder till att Hamilton förtydligar filmens titeln än en gång (I Nationens Intresse, om du råkar ha glömt det). Det är inte heller det enda irriterande sidospåret som finns i filmen. Vi har Gustaf Hammarstens karaktär som trots att han sitter inne med väldigt mycket information som skurkarna gärna skulle vilja hindra kom ut, glöms helt bort när han väl fyllt sin funktion, samt en kvinna från PLO (Palestine Liberation Organization) som har en relation till Hamilton, men hur, när och varför den uppstod är inget som berörs. Kanske lite ovidkommande men fritagningen av Hammarsten besvarar en väldigt viktig fråga: hur mycket är ett svenskt liv värt? För rädda honom offrar Hamilton åtminstone fem andra fångar, och då detta är ett etiopiskt fängelse så är dom förmodligen politiska fångar och därmed oskyldiga. Men, men. Hamilton räddade en vit snubbe i alla fall.

När man ser amerikanska actionfilmer brukar man ofta kunna störa sig på hur dom alltid försöker framhäva sig själva, att hur allting som sker i världen alltid är relaterat till dom. Jag försöker inte på något vis försvara detta, men de har delvis rätt. USA är inblandat i mer eller mindre allt som sker i världen och de är en maktfaktor, vare sig man vill inse det eller ej. Det är med andra ord inte helt ologiskt. Men att Sverige skulle vara en maktfaktor?

"Ha, they think they matter! How cute."

En karaktär sitter inne med värdefull information och pratar endast med statsministern. Han är stämplad terrorist av USA och vill att Sverige ska ge honom en fristad. Vi skickade iväg svenska medborgare till att bli torterade av USA, utan ens ställa några frågor. Att filmen ens försöker få mig att tro att svenska politiker skulle våga sätta sig emot staterna blir faktiskt rent förolämpande. Men Hamilton lyckas ju övertala sina chefer att det ligger i nationens intresse att behålla honom, så naturligtvis. Vem emotsäger sig nationens intresse? 

Ett problem som ofta uppstår när Sverige försöker göra film med internationella mått är att vi måste ha internationella skådespelare. Dessvärre har vi inte riktigt budget till att få de bästa. Den bäste vi kunde få var Jason Flemyng, som är helt okej som ensambleskådis men han klarar inte av att axla antagonistrollen. Resten är inte bättre dom och det märks att dom inte är bekväma att säga repliker som helt klart är skrivna av någon som inte har engelska som modersmål. Än värre är det när Persbrandt ska prata svengelska. Inte heller hans svryska är mycket att hänga i julgranen. 

Finns det något positivt att säga då? Ja, actionsekvenserna fungerar. Visst, de ser ut som om de tillhör en b-rulle men man ser i alla fall som sker. Men frågan jag ställer mig är om det är ett estetiskt uttänkt val eller är det för att ingen ska missa hur mycket Persbrandt tränat inför den här rollen? För att vara svensk action är Hamilton - I Nationens Intresse bra, men det samma typ av "bra" som du säger när en 3-åring visar upp en teckning den målat av dig: det är bra för vad den kan, men sett hur ett bredare spektrum är det färgdiarré på papper. Fast i nationens intresse, naturligtvis.