Hamilton - I Nationens Intresse

Varning: Denna recension kan innehålla spår av spoilers. 

Jag såg Hamilton - I Nationens Intresse av välgörenhetsrelaterade orsaker. Jag vill nämligen stödja svensk actionfilm, eftersom det är något jag efterfrågat väldigt länge. Så väl medveten om att denna filmen skulle kunna vara hur pajig som helst, såg jag den ändå. Trots dessa väldigt låga förväntningar lyckades Hamilton framkalla en känsla hos mig som jag aldrig tidigare haft: att resa mig upp mitt i en visning och gå ut. Jag gjorde det inte, men jag ville så gärna.

Must. Resist. Temptation.

Man har hört en del snack om det ska vara bra, för att vara en svensk actionfilm, och att vi aldrig tidigare varit så nära att producera en hollywoodsk film, på gott och ont. Jag kan köpa det påståendet, för vad har vi att jämföra med? Om du behöver mer än en hand för att räkna upp alla svenska actionfilmer, så beklagar jag din olycka men du borde verkligen inte supa och hantera vassa föremål samtidigt. Men att påstå att Hamilton är genuint bra? Det är ren och skär lögn. 

Filmen börjar dock helt okej. Hamilton ligger och relaxar med sin käresta innan han måste åka iväg på ett uppdrag. Detta görs i nationens intresse. Uppdraget går dessvärre inte som planerat. Några skurkar kommer in och förstör för Hamilton. Huvudskurken har för vana att knäcka med nacken innan han avrättar någon. Detta är en klichébild som är skrattretande, men jag är beredd att låta det bero. Hursom tar sig Hamilton sig tillbaka till Sverige där han har ett snabbt möte med Överbefälhavare Exposition, som också är löjligt men som jag låter bero. Efter detta tar Hamilton upp kontakten med sin käresta och de ägnar sig åt lite älskog. Efter detta äter Hamilton äpple med kniv, vilket också är löjligt men eftersom det inte finns något manligare sätt att äta äpple på låter jag även detta på bero. Men älskog är uttröttande och Hamilton somnar. Han väcks dock abrupt av sin flickvän och av råkar av ren reflex skära halsen av henne.

He did WHAT...?

Jag sitter i biosalongen och väntar på att det ska avslöjas att det bara var en dröm. Icke. Det händer. Filmens hjälte, Sveriges främsta spion, råkar döda sin flickvän och det har inte ens gått 20 minuter. Jag vet vad du tänker nu, att detta är så mycket mörkare och mer "gritty" än traditionella actionfilmer. Det stämmer, det är det. Om nu filmen brytt sig om detta. Man kan ju tycka att det hade varit intressant att utforska de okända nackdelarna som kommer av att vara en internationell spion, ett psykologiskt porträtt av en actionhjälte. Inget av detta sker. Nej, vad som händer är att Hamilton sitter och gråter en skvätt, sedan avlägsnar han alla spår som visat att han befanns sig i lägenheten och gör så att det ser som att den polska maffian dödat henne. När detta är fixat påbörjar han sitt nya uppdrag. Jepp, den som står för filmens goda ideal mördar sin flickvän och undanröjer alla bevis. Visst, han känner ånger för det hela och funderar på att anmäla sig till polisen när allt är över, men då får han bara rådet att sluta tänka på det hela, det var ju bara en olycka, det ligger i nationens intresse att han fortsätter att jobba. Än en gång: detta är den snälla sidan.

"Join the dar... Whoa, hold your horses! That's a bit rough."

Filmen behandlar som sagt hela den här händelsen som en bihistoria, som någonting som ska ge Hamilton ett mörkare karaktärsdjup. Men man kan inte låta filmens hjälte mörda sin flickvän och sen inte låta det bli huvudkonflikten. Sedermera föder detta fram ett sidospår om polisen som utreder fallet, men som endast leder till att Hamilton förtydligar filmens titeln än en gång (I Nationens Intresse, om du råkar ha glömt det). Det är inte heller det enda irriterande sidospåret som finns i filmen. Vi har Gustaf Hammarstens karaktär som trots att han sitter inne med väldigt mycket information som skurkarna gärna skulle vilja hindra kom ut, glöms helt bort när han väl fyllt sin funktion, samt en kvinna från PLO (Palestine Liberation Organization) som har en relation till Hamilton, men hur, när och varför den uppstod är inget som berörs. Kanske lite ovidkommande men fritagningen av Hammarsten besvarar en väldigt viktig fråga: hur mycket är ett svenskt liv värt? För rädda honom offrar Hamilton åtminstone fem andra fångar, och då detta är ett etiopiskt fängelse så är dom förmodligen politiska fångar och därmed oskyldiga. Men, men. Hamilton räddade en vit snubbe i alla fall.

När man ser amerikanska actionfilmer brukar man ofta kunna störa sig på hur dom alltid försöker framhäva sig själva, att hur allting som sker i världen alltid är relaterat till dom. Jag försöker inte på något vis försvara detta, men de har delvis rätt. USA är inblandat i mer eller mindre allt som sker i världen och de är en maktfaktor, vare sig man vill inse det eller ej. Det är med andra ord inte helt ologiskt. Men att Sverige skulle vara en maktfaktor?

"Ha, they think they matter! How cute."

En karaktär sitter inne med värdefull information och pratar endast med statsministern. Han är stämplad terrorist av USA och vill att Sverige ska ge honom en fristad. Vi skickade iväg svenska medborgare till att bli torterade av USA, utan ens ställa några frågor. Att filmen ens försöker få mig att tro att svenska politiker skulle våga sätta sig emot staterna blir faktiskt rent förolämpande. Men Hamilton lyckas ju övertala sina chefer att det ligger i nationens intresse att behålla honom, så naturligtvis. Vem emotsäger sig nationens intresse? 

Ett problem som ofta uppstår när Sverige försöker göra film med internationella mått är att vi måste ha internationella skådespelare. Dessvärre har vi inte riktigt budget till att få de bästa. Den bäste vi kunde få var Jason Flemyng, som är helt okej som ensambleskådis men han klarar inte av att axla antagonistrollen. Resten är inte bättre dom och det märks att dom inte är bekväma att säga repliker som helt klart är skrivna av någon som inte har engelska som modersmål. Än värre är det när Persbrandt ska prata svengelska. Inte heller hans svryska är mycket att hänga i julgranen. 

Finns det något positivt att säga då? Ja, actionsekvenserna fungerar. Visst, de ser ut som om de tillhör en b-rulle men man ser i alla fall som sker. Men frågan jag ställer mig är om det är ett estetiskt uttänkt val eller är det för att ingen ska missa hur mycket Persbrandt tränat inför den här rollen? För att vara svensk action är Hamilton - I Nationens Intresse bra, men det samma typ av "bra" som du säger när en 3-åring visar upp en teckning den målat av dig: det är bra för vad den kan, men sett hur ett bredare spektrum är det färgdiarré på papper. Fast i nationens intresse, naturligtvis.