Hade först tänkt göra en recension om Transformers: Dark of the Moon, men eftersom den endast visas i 3D på min närmaste biograf, får det vänta tills jag kan se den på en normal skärm. Under tiden hade jag tänkt se Hanna, men den visas tydligen bara i större städer. Så, från mig till SF: sug min...
Hope you choke on it, fuckers.
Därför har jag i stället valt att recensera The Adjustment Bureau, en film som i sig är väldigt "meh" men som höll sig kvar i mina tankar ett bra tag efteråt. Dock inte på det sätt som den kanske avsett. Jag har kallats för mycket i mina dagar, men aldrig för att vara en romantiker. Jag finner ett nästintill sadistiskt nöje av att krossa myten om kärleken och dess avarter, och The Adjustment Bureau ger mig vatten på min kvarn. På ytan finns en kärlekshistoria, men skrapar man bara lite grann finner man en otroligt bister världssyn som fyller mig med välbehag.
Yes, yes, keep the tears coming. Not so smug anymore, are we?
David Norris (Matt Damon),en politiker på framfart och Elise Sellas, en prima ballerina, vägar korsas av en slump (eller?). Tycke uppstår men ödet ser hela tiden till att hålla dom isär. I alla fall är det vad dom tror. I själva verket är det ett gäng män i hattar, som jobbar för Justeringsbyrån, som försöker se till att David och Elise inte blir tillsammans. Det går nämligen emot Planen. Men David får reda på allt det där och bestämmer sig för att hans kärlek till Elise är större än ödet. (Ni får ursäkta mig, men jag måste gå och spy en sväng)
Filmens största problem är att den inte kan hålla ihop sin egen logik. Jag har alltid funnit att diskursen mellan öde och slump varit oerhört intressant. Båda sidor kan tycka att motparten har poänger, men de kan aldrig sammanjämkas. Det ena kan endast existera utan det andra och vice versa. The Adjustment Bureau försöker dock att både ha kakan och äta den.
Och utfallet av sådant frosseri är oftast inte vackert.
Herrarna i hattarna är änglar och deras chef, "Ordföranden", som skriver Planerna är, av allt att döma, Gud. Hattgubbarnas uppgift är att se till att Planerna följs. För att kunna göra det krävs det att dom ibland gör vissa "justeringar" i människors liv. Det var deras förtjänst att David och Elise överhuvudtaget möttes, eftersom detta möte skulle leda till att David slutligen blev president. Såtillvida dom inte möts igen. Vilket dom naturligtvis gör, när Davids justeringsman råkar försova sig. Detta leder till en kedjereaktion där David får reda på Justeringsbyråns existens. Det är också här som saker och ting börjar bli något existentiellt knepigt. Justeringsmännen förklarar för David att människor i stort har en fri vilja. När det gäller små vardagliga val är det helt våra egna beslut, Justeringsbyrån ingriper endast när valen styr ifrån planen. Men vart går gränsen? Vid ett tillfälle är det meningen att David ska spilla kaffe, för att på så sätt undvika att träffa Elise, men tänk om David inte tyckt om kaffe? Han hade då inte köpt kaffe och hade inte kunnat spilla något, vilket hade lett till han oundvikligen träffat Elise. Hade Justeringsbyrån sett till han hade börjat dricka kaffe från allra första början eller hade dom sett till att föredragit någon annan varm dryck på morgonen? Alla Davids dryckesvanor måste antingen ha varit bestämda från början eller vara frukten av ett slumpvist beteende, annars drar man igång en oändlig spiral med frågor som kommer sluta vid Lucy.
Här avgjordes Matt Damons chanser att doppa veken.
Under filmens gång undrar Justeringsmännen hur David och Elise kan fortsätta att träffas, trots Byråns alla försök att hålla dom isär. Det visar sig att det fanns en ursprungsplan där David och Elise var menade för varandra och att den planen inte blev riktigt utraderad. Vissa fragment finns fortfarande kvar. Och det är den här biten jag lyfter av mig min hatt för filmen: hela tiden har vi blivit ledda att tro att deras kärlek var slumpmässig, att den var äkta, men i själva verket är den endast ett dåligt städjobb. Det visar också att Himlen är ett administrativt helvete, men framför allt äkta kärlek inte existerar. Filmen själv vet inte om detta, eftersom Byrån i slutet belönar paret för deras uthärdlighet. Men deras handlingar var aldrig någonsin påverkade av kärlek, utan vad de var programmerade att göra. Det blir också ännu roligare när man begrundar det faktum att döden är slumpmässig. Hela Davids familj har nämligen dött, men endast faderns och broderns död var enligt Planen. Moderns död, å andra sidan, var bortom Byråns kontroll. Med andra ord saknade den mening. Guds vägar äro inte outgrundliga, de är nämligen inte ens hans vägar.
Det finns ingen sann kärlek och döden är poänglös.
Philip K. Dick. Den siste romantikern
