Jag är en människa som vadar i skit. I filmträsket, alltså. Oftast ställer jag mig frågande till varför jag utsätter mig för detta. Men då och då hittar man en pärla i skiten som är bra, trots att den inte har några som helst rättigheter till att vara det. Man läser handlingen och känner "ugh." Ser trailern och känner "meh." Sedan ser du filmen och känner "what the fuck." Och det är bra.
The Woman handlar om en vanlig idyllisk amerikansk familj. En dag när fadern är ute och jagar hittar han kvinna som lever i det vilda, och som är mer djur än människa. Precis som en man med starka värderingar beslutar han sig för att ta med sig kvinnan hem (läs: kidnappa) och lära henne att bli civiliserad. Easy enough?
Not quite. Let's kick up the diffiulty level a notch.
Som sagt, filmen låter ganska intetsägande men låt er inte luras. The Woman har marknadsförts som en skräckfilm, av den grövre arten, men det gör den inte rättvisa att förenklas på så vis. Jag tänker inte förneka att den bli ganska rå i slutet men det värsta våldet är det som endast antyds. Vi får tidigt en ganska klar bild av vad som försiggår i familjen Cleeks hushåll. Fadern styr familjen med järnhand, modern är en kuvad kvinna, den äldsta dottern är livrädd, sonen är en psykopat in the making och den yngsta dottern är för ung för att förstå saker och ting.
Små barn är inte kända för att vara några raketforskare.
Men det som gör detta scenario mer skrämmande, än liknande filmer, är hur det presenteras. I stället för att sätta publiken i sinnesvaro den är van vid, i en sån här historia, förvirrar filmen oss genom att göra fadern till en synnerligen gladlynt person. Stundtals är han en karaktär jag utan problem skulle kunna se Will Ferrell spela. Det här är en man som är så nöjd med sin egen tillvaro och som till det yttersta tror på myten om sig själv, att han inte ser några hinder eller att han någonsin skulle kunna agera felaktigt. I en annan film hade man skrattat åt denne person. Men det kan du inte nu, eftersom du har sett dom här små tecknen. Du vet vad som döljer sig bakom fasaden och du bara väntar på att den ska falla. Och det gör den, men filmen tar sin lilla tid. Drar ut på förväntan. Detta obehaget är något som inte hade uppkommit i en traditionell skräckfilm. Det hade varit kött, pang på rödbetan.
Sean Bridgers, som spelar fadern, är superb, men mest cred ska Pollyanna McIntosh ha. Hon spelar titelkaraktären The Woman och spenderar merparten av filmen upphängd i kedjor. Hon lyckas fånga brutaliteten hos ett vilt rovdjur men också ynkligheten hos ett fängslat djur, och hon gör det utan ord. The Womans härkomst förklaras aldrig men det är heller inte relevant, ty en förklaring hade endast förstört autenticiteten kring hennes karaktär. Hon är en naturens produkt, uppfylld av endast de nödvändigaste av instinkter. Hon är fri det "civiliserade" samhällets dogmer, bestående av hyckleri, passivitet och ren ondska.
Den här gången kan du inte springa.
På grund av våldet och, framför allt, att den trotsar genrens vanliga konventioner, är inte The Woman gemene mans kopp te. Och det ska den inte heller vara. När dagen kommer att en sån här film anses vara lättillgänglig, är dagen när vi blivit så avtrubbade av våld att Bengt Magnusson läser nyheterna med en njure på huvudet.
Vilket låter ganska awesome, när jag tänker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar