Efter den katastrofala Mission Impossible 2 (2000) lyckades JJ Abrams få liv i serien med Mission Impossible 3 (2006). Därför var faktiskt förhoppningarna ganska positivia inför Ghost Protocol. Att sedan Brad Bird valt denna till sin live-actiondebut gjorde inte intresset svalare direkt. Och faktum är att Ghost Protocol leverar vad den utlovat, schysst biounderhållning som inte förolämpar din intelligens, men inte med den bravur man förväntat sig.
"Jag uppskattar ditt initiativ, men var är ansträngningen? Du har inte ens städat."
På fyra filmer som gjorts, så är detta tredje gången som Ethan Hunt (Tom Cruise) antas för att vara dubbelspion/terrorist/ förrädare. Uppdraget är sällan ett uppdrag i sig utan mer ett medel för att rentvå sig själv. Den här gången handlar det om att Hunt misstänks för att ha bombat Kreml och hans team stängs av, ett så kallat ghost protocol (hey, it's the title!) utfärdas. Team Hunt måste nu hitta den riktiga skurken (Michael Nyqvist) samtidigt som han jagas ryska regeringen och ignoreras av den amerikanska. Impossible indeed.
Likt många andra actionblockbusters är Ghost Protocol byggt kring sina actionsekvenser. Vissa fungerar bättre än andra. När Cruise hänger utanför världens högsta byggnad och slutfighten i ett parkeringshus är välgjorda och roliga att se på, och Bird visar här att han hanterar live-action synnerligen väl och kan bli en kraft att räkna med. Problemet med denna förhållning är att manuset få ta en del stryk för att passa in till dessa sekvenser. Karaktärer blir mer funktioner än riktiga karaktärer. Detta märks främst på Micke Nyqvists skurk.
Avsaknaden av karaktär är påtaglig.
Nyqvist spelar Kurt Hendricks som, trots efternamnet, är svensk. Just det, för första gången spelar en svensk skådespelare en Hollywoodskurk, som varken är rysk eller tysk, utan svensk. Detta ger pluspoäng. Det är också det enda kring Hendricks som gör detta. Allt vi får veta om honom nämns i en debriefingscen där Team Hunt ser ett inspelat tal Hendricks gjort någonstans. Dom nämner hans mål (att inleda ett kärnvapenkrig som sånär ska utplåna mänskligheten, så att den kan börja om och utvecklas) och varför han vill detta (han är galen). Och det var allt. Det är synd, för ur ett rent filosofiskt perspektiv är hans mål intressant och, i grund och botten, humanistiskt. Det finns utrymme att utveckla hans karaktär. Men Hendricks blir inte mer än en traditionell terrorist och Nyqvist levererar en engelsk dialekt som så tydligt är till för att dölja den svenska brytningen, vilket känns dumt eftersom karaktären är svensk och brytningen faktisk är önskvärd.
Till skillnad från vissa andra.
Hade man valt att förlägga mer tid på Hendricks, genom att ta tid från mindre viktiga karaktärerna (såsom den indiske playboyen, den ryska polisen etc) hade konflikten fått ett mycket större djup, inte helt olikt Watchmen.
Det som gjorde Mission Impossible 3 så pass överlägsen de andra var att Hunt var mer känslomässigt involverad där. Det var inte bara att rentvå sig själv, han skulle verkligen rädda någon han älskade. Av detta finns inget i Ghost. Jag vet inte om det är för att man ville lägga mer fokus på Jeremy Renners karaktär, Brandt, eftersom ryktet går att det är tanken att Renner ska ta över MI-franchisen och detta var ett sätt att lämna över facklan. Men om så är fallet, varför är Brandt så tråkigt? Jaja, det finns en tragisk bakom-historia till honom, men den är inte särskilt spännande och filmens slut omintetgör den känslomässiga tyngd som tidigare fanns där. Faktum är att slutet är farligt nära att förstöra hela filmen. Jag vet inte om jag är beredd att följa med på en ny tur på MI-tåget med Brandt som konduktör.
Men överlag så är Ghost Protocol okej. Försöken till humor är inte så störande, vilket man kan tacka genidraget att casta Simon Pegg som sidekick för, och actionscenerna är klart dugliga. Dom fräckaste scenerna förlitar sig mer på traditionsenligt stuntarbete än CGI. Bird undviker den frenetiska klippningen, som annars har tvingats sig in i alla actionfilmer på senare tid, och han låter kameran vila på scenerna så att publiken faktiskt kan se allt som pågår. Detta görs utan att sänka tempot, som rätt igenom håller en bra takt och gör att filmens längd på 130 min känns överkomligt.
Och dessutom, man kan inte ogilla en film där Tom Cruise kör Micke Nyqvists ansikte genom en bilruta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar