Apflickorna

"Vad vill du egentligen?" är en fråga som ställs till Apflickornas huvudperson, Emma. Bra fråga. Vad i helvete vill du?! 

Emma ska börja en ny voltigeklubb - typ akrobatik på hästrygg, som jag inser måste vara väldigt svårt och krävande, men det ser förbannat löjligt ut - och är tämligen nervös för detta. Tur för henne möter hon Cassandra som lovar att hjälpa henne. Varför hon ska börja med voltige har jag inte en blekfet aning om, och inte har Emma det heller. Hon ser inte ut att tycka att det är kul för fem öre, vilket kan vålla problem, eftersom halva "sporten" går ut på att visa upp en utstrålning. Någonting tynger ner Emma, men filmen bemödar sig aldrig med att förklara varför. Hennes pappa är ensamstående, kan hennes mamma ha dött eller bara lämnat dom? Vem vet? Kanske är det bara en del av tonårens melankoli? Who gives a fuck?

Behandla din depression som oss andra människor, för böveln!

Oavsett orsak så börjar Emma umgås mer och mer med Cassandra. Cassandra blir dock alltmer förtjust i Emma, av anledningar som övergår mitt blotta förnuft. Emma kan vara bland dom mest irriterande huvudpersoner jag sett. Det är en karaktär helt utan styrning och mål, utan rim och reson. Alla hennes handlingar saknar fullständig motivation. Efter en av de mest outhärdliga uppraggningsscener sedan Gigli, har tjejerna en dejt med några killar. Detta på initiativ av Emma, som sedan blir väldigt närgången med en av killarna. Sedan, på uppmaning av Cassandra, tar hon hans byxor och kalsonger och springer. Efteråt blir Emma sur på Cassandra. Varför? Aldrig någonsin tillåts vi komma nära Emma och förstå hennes tankar. Till stor del anklagar jag skådespelerskan. Jag vet att syftet är att Emma ska verka frånvänd känslor (något som sägs i repliker, så tack för den subtiliteten), men det är skillnad från att spela känslokall och att inte förmedla några känslor.

 

Även kallat "Josh Hartnett-syndromet"

Men det som är mest provocerande med Apflickorna är inte det taffliga skådespeleriet utan det finns en bra historia i filmen. Filmen har nämligen en totalt onödig sidohistoria om Emmas lillasyster, Sara. Detta lilla sidospår tillför inte huvudhistorian någonting, utan fungerar mer eller mindre som en självständig film. Hade varit så oerhört mer intressant att se den som en novellfilm eller dylikt, för här finns det saker att hämta. Sara är runt 7-8 år och på väg att växa upp. Medan Emma tråkar ut oss, berör Saras historia så många olika teman: kärlek, exponering av barn, sexualitet, vuxen/barn, familj. Ungen som spelar Sara, är inte toppklass på något sätt, men också agerar röven av kartonglådan som spelar Emma. Dessvärre fungerar detta sidospår endast som en checklist för tunga ämnen. 

Producent: Hördu, det här vinner vi inga guldbaggar på! Skriv om.

Manusförfattare: Men om jag lägger till en replik om pedofili här så räknas det som en social kommentar.

Producent: Awesome. Tunga saker. Kan du klämma in lite incest också?

Manusförfattare: Way ahead of you.

Av någon anledning har man valt att kalla detta för en "western." Aaallright... Bara för att en film har hästar och en stäpplöpare (jepp, stäpplöpare rullar förbi på den svenska landsbygden) gör det inte till en western. Det fungerar inte så. Det är bara korkat. Hade någon halkat på ett bananskal i Schindler's List, hade det blivit en komedi då?

  

Bwwahahaha!!! 

Apflickorna är provocerande på alla sätt, utom på de sätt filmskaparna hade tänkt. Det också ytterligare ett bevis på att om kultureliten säger att det är bra, så tycker alla att det är bra. "Kejsarens nya kläder" är fortfarande den gällande tesen angående svensk filmindustri.