Independence Day 2

World Invasion: Battle Los Angeles Premiär 20 April

Jag är en tämligen simpel människa. Jag äter, jag sover och stundtals skiter jag. Och när jag går på bio vill jag att saker går "BOOM". Om jag vill se någon återhållsam drama, vars övergripande konflikt är ett talfel, ja, då kan jag göra det hemma. Är också väldigt svag för "alien invasion"-filmer, så när jag såg den här trailern, blev jag barnsligt förtjust. Det gjorde ju inte saken sämre av att hela filmen verkade se ut som inledningen till Transformers (2007) utdragen till, åtminstone, 100 min. Sedan kom recensionerna. Men mer om det senare, först den obligatoriska summeringen av handlingen (som kommer följas av den obligatoriska ormgropen).

Sisten att hitta en kondom får gonorré, gubbar!

World Invasion: Battle Los Angeles heter egentligen enbart Battle: Los Angeles, men några marknadsföringshjärnor lade sedan på World Invasion på den internationella titeln, så att den internationella publiken inte skulle tro att det enbart skulle handla om USA. Men låt er icke narras av detta trick, it's all about the States, baby. För även om filmen handlar om en världsinvasion, så ligger allt fokus på LA. Av någon anledning kommer Los Angeles vara människans sista försvarspost, och att försvara denna stad är av största betydelse. Vi kommer att få följa en liten trupp med amerikanska marinsoldater och deras försök att vinna över en övermäktig fiende. Så bered er på en dialog som kommer bjuda på sådana här pärlor:
"Incoming!"
"Medic!"
"Lieutenant!"
"I'm all out!"

"Charlie in the bushes!"

Men all sån dialog kan man ha överseende med, om man bjuds på ett strålande spektakel i övrigt. Problemet är så kanske inte är fallet. I skrivande stund har jag fördelen av att Battle: LA redan har haft premiär i USA. Det innebär att jag har haft del omdömen att gå på, och dom är inte överdrivet positiva. En trend som kommit på senare tid är shaky cam-tekniken, dvs att man skakar på kameran för att en mer "realistisk" och "dokumentär" känsla. The Blair Witch Project (1999) började med den, men Paul Greengrass gjorde den allmängiltig med sina Bourne-filmer. Jag, personligen, har aldrig haft några direkta problem med tekniken. Jag kunde följa med i Quantum of Solace (2008) och blev inte åksjuk under Cloverfield (2008). Men efter vad jag har läst, så har Battle: LA tagit shaky cam till perversion.

Mmm, you taste like plastic and shame.

Huruvida detta stämmer, eller om det bara är inbitna motståndare till shaky cam som känner för att lufta strupen, låter jag vara osagt tills jag själv kan ge den ett reellt omdöme.

Men något som dessvärre kommer att vara ett problem, redan på förhand, är den amerikanska patriotismen. Jag vet att det är mest logiskt att förlägga hjältarna i samma land som filmen har störst marknad. Det är en amerikansk film för en amerikansk publik. Men dom är alltid så jävla pompösa om att. I varje sådan här film kommer en protagonist (inte nödvändigtvis den största karaktären) att hålla en lång monolog om frihet och vikten av att kämpa för den. Och även om det är hela världen som är i strid, så är det aldrig någon fråga vilkas frihet det verkligen handlar om.

Subtilitet är överskattat

Editor's note: För någon vecka skrev jag om Duncan Jones' Source Code, med premiär 15 April. Det har nu kommit till min kännedom att trots 86% på Rottentomatoes, 8,0 på IMDb och det faktum att Jones blev internationellt hyllad efter Moon, så har Source Code inte längre en svenska biopremiär. Huruvida SF ska hitta ett nytt datum eller om dom har fimpat den helt, vet jag ej. Oavsett vilket, så är det ett otroligt idiotiskt beslut.

Nice move, douchefucks.