Ironi-slasherns urfader

Scream 4 Premiär 15 April

Wes Craven är ett namn att respektera för alla som tycker om att se ungdomar tagas av livet i filmer. Slasher-genren må vara skapad av filmer som Halloween och Fredagen Den 13:e, men med Terror på Elm Street omdefinienerade Craven genren. Men i mitten av 90-talet var slashern, mer eller mindre, en parodi på sig själv. Jason Vorhees var inne på sitt åttonde eller nionde äventyr, Freddy hade blivit en komedifigur och Michael Myers försökte fortfarande döda sin syster (Halloween-filmerna hade numer börjat likna avsnitt ur Hjulben och Gråben). Slashern hade dödat sitt sista promiskuösa offer.

You are safe now. So, you wanna take some drugs and have unprotected sex in the cemetery?

 Då dimper Scream ner. Jag var ganska liten när jag såg Scream första gången, så hela ironi-konceptet som alla recensenter pratade gick mig helt över huvudet. Men  när jag såg om den förstod jag all hype. Den tog alla oskrivna regler och satte dom på pränt. Mindre människor fattade inget och tyckte enbart det allt var otäckt, filmnördarna hade rena julafton åt alla inside-skämt och vanligt erbjöds en skräckfilm med hjärna. Idén var genial. Och med alla bra idéer följer en uppföljare. Scream 2 var förvånansvärt bra och lyckades spinna vidare på grundidén, genom att driva med uppföljare. Sedan kom Scream 3. Vid den punkten var hästen ännu inte död, men det fanns ingen anledning att fortsätta piska på den.

Nu, 15 år efter originalet, kommer alltså Scream 4. Frågan är dock: är den behövd? Ja och nej, skulle jag vilja svara. Den behövs för att det inte längre kommer ut några breda skräckfilmer som bär på en R-rating längre. Dom som kommer ut tillhör kategorin tortyrporr som, precis som slashern var förr, är en parodi i sig. Men Scream har samtidigt också blivit omsprungen av mindre filmer. Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon går ännu djupare ner i sitt självgranskande, till den milda grad att den nästan kan klassas som dokumentär. Jag har svårt att se att Screami kan toppa Leslie Vernon. Visst, Scream kan fortsätta på det inslagna spåret att diskutera runt uppföljare (av trailern att döma kommer det vara exakt så). Men det går bara göra det så mycket innan det blir tjatigt.

Sedan är Wes Craven ett problem. Man kan inte underskatta hans betydelse för skräckfilmer, men har samtidigt inte gjort något av relevans sedan Scream-filmerna (även om jag är en av få som uppskattar Red Eye anser jag inte att den är en film av bestående slag). Hans senaste försök till att återfå en liten bit av sitt forna jag, My Soul To Take, ansågs vara en horribel röra av gamla filmer blandat med 3D. Jag har personligen inte sett den filmen, med rädsla att förlora min respekt för Craven.

Att trailern avslöjar alldeles för många kills, är något som inte gör filmen några tjänster. Även om man kan gissa sig till vilka som ska dö (vilket var syftet med Scream i början), vill man inte se hur dom ska dö. Poängen med att se en skräckfilm går en hel del till spillo där. Filmen saknar också, och jag hatar mig själv för att jag skriver detta, Jamie Kennedy.

Att han fick sätta Jennifer Love Hewitt är ett mysterium för framtida generationer

Jamie spelade karaktären Randy. Rent officiellt är Sidney Prescott (spelas av Neve Campbell) huvudkaraktären, men enligt mig är det Randy. Anledningen till det är att Randy representerar åskådarna. Randy är en filmnörd, han vet alla regler som gäller för skräckfilmer. Han sitter inne med samma kunskaper som vi som tittar. Han var en intressant och nödvändig karaktär. Detta vet Craven om, eftersom han lät Randy komma tillbaks i videoformat i Scream 3 (Craven hade otaktiskt nog dödat Randy i tvåan) och eftersom han uppenbarligen försöker ersätta Randy med två nya filmnördar, varav minst en kommer att dö (thanks a lot trailer!). 

Näe, Ghostface har dessvärre allt för mycket som går honom emot för att den här uppföljaren ska fungera. Men man kan alltid hoppas, Wes Craven behöver också äta.