Vid högt och lågt möts vi i mittfåran

När jag började med den här bloggen var mina intentioner att gå på bio minst en gång i veckan, och på så vis kunna leverera en färsk och aktuell recension lika ofta. Jag visste från början att detta skulle tvinga mig att gå och se filmer som jag i vanliga fall inte skulle sett på bio. Inte nödvändigtvis dåliga filmer, men filmer som kanske inte behövde upplevas på så stort format. Insidious är en sån film. Insidious är en skräckfilm av upphovsmännen till Saw (endast ursprungsfilmen), Dead Silence och Death Sentence, så det fanns hopp om den här filmen. Att den gått bra på biograferna i USA och mottagit en hel del bra kritik, gjorde inte intresset svalare. Därför uppstod en viss känsla av frustration när jag väl skulle boka biljetterna; Insidious går inte upp i Kalmar, i alla fall inte under premiärveckan. Kanske kommer den hit så småningom, men jag tvivlar på det (filmer som Zombieland och District 9 har mött samma öde). Men vilka filmer gick då upp i Kalmar i stället? Jo, Red Riding Hood, Norwegian Wood och Water for Elephants.

Sweeeet. Can I have a side order of shit with that?

Mitt intresse för någon av dessa filmer är svalt, för att utrycka mig milt. Visst, ska jag låtsas vara en riktig recensent är detta filmer jag måste se, men samtidigt pysslar jag med det här på min fritid och helt pro bono. Hade jag fått betalt eller tjänat pengar på att gå, hade det varit en annan femma. Men för att inte helt överge mitt uppdrag kan jag ge er en kort sammanfattning om varje film och min anledning att inte gå:

• Red Riding Hood - En nyversion av historian om Rödluvan, stöpt så att den ska passa Twilight-massan. Det innebär att vi har en kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en förolämpning mot allt som är kvinnligt och ett manligt kärleksintresse som är en förolämpning mot allt som är manligt, men som kompenserar det med en riklig mängd hårgelé. 

• Water for Elephants - En romantiskt film som utspelar sig på en cirkus under amerikanskt 1930-tal. Filmen har fått ett skralt mottagande och huvudrollen spelas av Robert "Skosulan" Pattinson. Christoph Waltz spelar skurk (of course) och filmen är regisserad av Francis Lawrence (Constantine, I am Legend), men inte ens det är nog för att väcka ett intresse.

• Norwegian Wood - En japanska kärleksfilm, som fullständigt flugit under min radar. Men för att en sådan här film ska kännas aktuell för mig kräver jag ett bra word-of-mouth, något jag inte fått. Dessutom, en japanska film utan tentakler känns så uddlöst.

'Sup, ladies.

Därför tar jag tillfället i akt att prata om en annan film: Zone 261. Jag vet inte hur många av er som läst mitt inlägg om svensk film (om inte, så gör det, because it's ace. Du hittar den i Krönika-sektionen), men där efterlyser jag mer innovation inom den svenska filmen. Kort efter jag skrivit det inlägget såg jag filmen Psalm 21. Jag vill betona med en gång att Psalm 21 är egentligen ingen bra film. Dom som är inblandade visste nog inte riktigt vad dom ville säga och hur, så det är ganska rörig. Men det är ett gott försök, och sånt uppskattar jag mer än någon halvhjärtad kriminalare. Psalm 21 är en psykologisk skräckfilm, som i sig inte är något nytt, men regissören Fredrik Hiller lånar tämligen friskt från den japanska skräckskolan, vilket skapar något som känns ganska nyskapande. Filmen fyllde mig med hopp om framtiden. Sedan, av en slump, hittade jag det här klippet:

En svensk zombiefilm? Lycka, oändlig lycka. Det spelar ingen roll att skådespeleriet tycks vara undermåligt, att den skånska dialekten går upp och ned, att manuset verkar lite torftigt. Inget av detta bekommer mig, för det är jag van vid av svenska filmer. Däremot ser effekterna bra, förvånansvärt bra. Sånt är vi inte bortskämda med. Klippningen och soundtracket känns också väldigt modernt, och lite lekfullt. Jag vet, jag vet, man ska inte dra för många slutsatser av en trailer eller en teaser. Jag är synnerligen medveten om detta. Men jag kan inte hjälpa att dras med i ambitionerna som dom visar upp här. På filmens hemsida,  http://www.zon261.com/, avslöjas mer om storyn, som tycks vara väldigt sociopolitiskt (zombies är utan tvekan de mest politiska filmmonstren vi har). Precis som i Psalm 21 kanske filmskaparna strävar efter att berätta en historia som är något över deras begränsningar. När jag ser klippet får jag en instinktiv känsla av spelet Left 4 Dead, och jag hade föredragit om dom fortsatt mer åt det hållet. Det kanske dom också gör, som sagt jag ska inte dra för många förhastade slutsatser, men synopsisen lutar åt det andra hållet. 

Men oavsett hur Zone 261 blir, kan jag bara hoppas att den kan bana vägen för fler filmskapare som vågar bryta sig ur de rådande normerna.

Dare to things a bit differently.