The Hangover Part II är utan tvekan bland de lataste filmer som gjorts för en större kommersiell publik. Alla bra idéer måste ha använts i föregångaren, så när en uppföljare sedan annonserades, fanns det inga rester kvar. Vad gör man som filmmakare i ett sådant läge? Drar ett streck över alltihop och börjar om på ny kula? Eller tar man det som funkade första gången och gör om allt igen, men på ett nytt ställe? Alla som gissade på det senare alternativet, grattis, ni har vunnit en årsförbrukning av BOB Äppelmos.
"Ge mig bara ditt kontonummer så ska vi ordna upp det här"
För grejen är den, det är inte bara så att vissa saker likna varandra, utan allt sker exakt som det gjorde i första filmen. Varenda reaktion, varje viktig intrigvändning; till och med varje karaktärsutveckling är likadan. Jag finner denna typen av filmmakeri rent förolämpande. The Wolfpack och regissören Todd Phillips fick otroligt mycket goodwill efter The Hangover, det borde dom ha utnyttjat bättre.
Låt oss skapa ett fyllespel. Jag går igenom storyn Part II och varje gång du känner igen något från ettan, tar du en shot av valfri alkoholhaltig dryck. En ska gifta sig, svensexa hålls, Alan (Zach Galifianakis) råkar droga allihop, dom vaknar upp utan att minnas något, nån är borta, The Wolfpack måste gå igenom händelserna baklänges för hitta den saknade, dom har kidnappat ett djur, Stu (Ed Helms) har gjort något med sitt ansikte, skottlossning utbryter hos Bryan Callen (som är med i båda filmer, men har olika roller), Mr Chow (Ken Jeong) hoppar upp i Phils (Bradley Cooper) ansikte, biljakt, en gangster har deras vän, gangstern hade inte alls deras vän, Alan visar sig vara grym på något, Stu bekantar sig med horor, Phil uppsöker ett sjukhus, Stu står slutligen upp för sig själv, gänget tittar på bilderna som tagits under kvällen. Hur mår du?
"My liver feels raped"
Och det där var ändå bara ett axplock. Mycket om förhandssnacket handlade om Mel Gibsons cameo som tatuerare och hur han blev bortkörd från rollen efter sina telefonsamtal. Liam Neeson tog över rollen, men av någon anledning klipptes hans scener bort och han blev ersatt med Nick Cassavetes. Eftersom man följt dramatiken kring den här rollen så noga, hade den vissa förväntningar på sig. När den väl kom undrade man vad all hype var om. Cassavetes är inget välkänt ansikte och han spelar inte emot hans person, vilket gör hans cameo väldigt meningslös. Liam Neeson hade varit guld värd i den rollen, och bara att se honom spela emot typ hade varit kul. Men icke.
Men filmen har faktiskt sina guldkorn också. Även om Galifianakis stil börjar bli lite gammal, går det inte förneka att han står för filmens flesta roliga bitar. Hans Alan har gått ifrån att vara lite socialt efter, till att ha en odiagnostiserad psykisk störning. Men hans totala bortkoppling från realiteten blir stundtals kul. Scenen i horhuset tillhör bland det mest obekvämt roliga jag sett på länge. Dock kan inte dessa scener lyfta filmen. Det hade krävts mer. Ett tag tror man att filmen kan få fart när Paul Giamatti dyker upp. Fast det leder ingenstans. Varför tar man in en skådespelare av Giamattis kaliber och sedan inte låter honom äga? Det är som att gå till ett gloryhole för konversationens skull.
"Jag vill bara ha lite mänsklig kontakt"
Jag tycker nog att Stus blivande svärfar sammanfattar filmen bäst. I filmen jämför han Stu med chok, som är nån risgröt man ger till gamla och småbarn som inte smakar någonting, men den liknelsen fungerar minst lika bra på The Hangover Part II: en gråvit, smaklös massa där man försökt krydda till det med en självdöd sjögurka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar