Var det allt? Efter månader av hemlighetsmakeri och spända förväntningar är det den första tanken som slår mig när eftertexterna rullar. Var det allt? Jag vill inte påstå att felet ligger hos mig, att jag såg filmen med för höga tankar, eftersom hela Super 8:s kampanj gick ut på bygga förväntningar. Trailern höljdes i en mystisk aura, detaljerna var sparsamma. Men hade det inte varit för att man dragits med i zeitgeisten, och sett trailern med fullständigt objektiva ögon, hade man sett att hela storyn egentligen fanns där och att den var tämligen ordinär. Vi såg inte skogen för all träden.
Därför gav Gud oss motorsågen. Som vi, naturligtvis, började missbruka omedelbart.
Super 8 är JJ Abrahms kärleksbrev till de filmer han själv växte upp med, de filmer Steven Spielberg gjorde i början av sin karriär (Spielberg är för övrigt också medproducent till Super 8). Och då det är tydligt att Abrahms verkligen älskade dom filmerna, lika tydligt är det att han endast försöker gå i någon annans fotspår. Filmer kommer alltid att vara ett barn av sin tid. Formulan förändrats ständigt, även om den behåller en stomme, vilket gör att en formula som användes för 30 år sedan inte nödvändigtvis kan anpassas till dagens standard. Så är fallet med Super 8. Jag ser vad Abrahms försöker återskapa, men den saknar genuinitet. E.T. blev älskad på grund av den lille fule monstrositeten som de unga tyckte var "söt". Den såg aldrig äkta ut, men den var ändå en fysisk realitet. Skådespelarna kunde se, känna och höra den och agerar därefter. Super 8 inleder med en tågkrasch, som trots att öronbedövande ljudeffekter pumpar upp hjärtrytmen, som med undermåligt CGI-arbete pissar på allt som har med fysikens lagar att göra.
En ung JJ Abrahms under en vanlig naturkunskapslektion.
Efter att ha gått all-in med tågkraschen, håller sedan Abrahms strama tyglar. Han väljer att följa "less is more"-mottot, vilket gör att filmen mest liknar Spielbergs Hajen (1975) än någon av de filmer JJ försöker efterlikna. Vi ser slumpvisa attacker av monstret men håller tillbaks med att visa förövaren tills slutet. Men där Hajen intensifierades vid avtäckandet, tappar Super 8 helt luften. Monstret ser ut som Cloverfield-monstrets lillebror, så man undrar vad allt hemlighetsmakeri var bra för när dom ändå inte tänker visa upp något nytt?
Ugh, you again?
Måste dock säga att jag blev förvånad över att barnskådisarna inte sög. Oftast när det gäller filmer där barnen ska vara så där äckligt lillgamla, kan jag inte mindre än önska dom ett horribelt öde. Detta brukar ju dock inte inträffa (förbannade politiska korrekthey), vilket gör att jag tar ut min irritation på filmen i sig. Man här behöver jag inte göra det. Dessvärre tar inte filmen vara på denna goodwillen. Super 8 har ett budskap som den verkligen vill förmedla, det om att "växa upp och lära sig att gå vidare". Klassisk coming-of-age stoff. Men Super 8 vill verkligen inte att du missar detta. Med en sällan skådad subtilitet (nyckelordet är "sällan") vill Abrahms att du lämnar biosalongen med denna lyckokaksfloskel svävande i dina tankar.
Den här mannen besitter större kunskaper om subtilitet än JJ Abrahms.
Men filmens största problem är ändå känslan av ofullständighet. Filmen har två fäder som har distanserat sig ifrån sina barn. Dom har också en konflikt sinsemellan. Filmen bygger upp för att dessa två pappor ska förena sina krafter och rädda sina barn. Förvisso, dom säger förlåt till varandra och hinner kärleksfullt omfamna sina barn innan slutet, men dom missar the final showdown (som i sig också är en besvikelse, men inget jag tänker spoila här) och barnen tvingas rädda sig själv. Filmen gör också en stor grej av att alla hundar har stuckit - endast hundar, övriga djur verkar ge blanka fan i främmande rovdjur ifrån andra planeter - men det blir endast en fotnot som snabbt glöms bort. Allt detta är slöseri med exposition och, framförallt, slöseri med tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar