"Men", tänker du säkerligen nu, "det här är ju en gammal film, varför recenserar du den"? Tja, dels har jag aldrig sagt att jag enbart skulle recensera nya filmer (det har mest blivit så), men framför allt för att jag såg den nyligen och att den gjorde mig sur. Få saker gör mig så arg som att ha ett bra koncept och sedan fucka upp den i en övertro på sin egen förmåga. Det skulle väl vara framgångsrikt idioti då.
Och där är Stephen King och jag rörande överens.
Vanishing on 7th Street fångade min uppmärksamhet i och med sitt låga imdb-betyg (4,9). Det finns Steven Seagal-filmer med högre betyg. Filmen är gjord av Brad Anderson, som gjorde den utmärkta The Machinist. Att han skulle misslyckas så kapitalt med en film var något jag starkt ifrågasatte. Jag vet att man inte ska lägga alltför stor vikt på imdb-betygen, men dom brukar oftast vara en hyfsad fingervisning. Och jag måste säga, att länge tyckte jag att betyget var väldigt orättvist. Sen började eftertexterna rulla och då blev jag förbannad.
Vanishing börjar riktigt bra, skrämmande till och med. John Leguizamo sköter en biograf när plötsligt alla försvinner, endast kläderna blir kvar. Filmen visar sedan de andra karaktärerna, som även de utsätts för ett mardrömsscenarion. Dom möts upp vid en bar, vars lysen drivs av en reservgenerator. Ni förstår, det är när det blir mörkt som människor försvinner. Men så länge det finns en ljuskälla är man säker. Problemet är att att batterierna till ficklamporna håller inte lika länge och dagarna blir allt kortare. Allt detta kan jag gå med på. Till och med skuggorna som hela tiden ser ut som fingrar och som stönar kan jag köpa. Men jag förväntar mig någon slags belöning för detta. Men vad får jag?
Det är vad jag får.
En film behöver inte skriva ut allt för att vara förståelig. En film få tvinga sina åskådare att tänka. Faktum är att jag uppskattar när film faktiskt tvingar mig att vara uppmärksam. Detta verkar Brad Anderson har missförstått. Låt oss göra ett experiment. Jag visar dig en bild och du berättar vad du ser.
Om du säger att du ser en vit ruta, skulle jag säga att du har rätt. Ser du en isbjörn i en snöstorm, ja, då har du rätt. Ser du ett flygplansfoto av ett KKK-möte, har du också rätt. Ser du kung Karl Gustaf spela "the rusty trombone" på en gris samtidigt som SAAB:s vd Viktor Müller försöker onanera med ett avgasrör, har du rätt (men av väldigt fel anledningar. Allvarligt, var är det för fel på dig?). Min poäng är, om du missade den, är att tvetydighet inte är det samma som ingenting. Anderson ger inte åskådarna några svar, för han har inte ens ställt en fråga. Låt oss säga att det funnits några prickar på den vita rutan, då hade vi kunnat skapa oss en egen bild efter givna ramar. Men det finns inget sådant. Anderson hintar om den försvunna kolonin på Roanoke - en hel koloni i Amerika försvinner spårlöst i början av 1600-talet. Det enda som återfinns är ordet "Croatoan" som är ristat på ett träd - men det är också allt. Känslan är att han hörde talas om den myten och sedan bestämde sig för att göra en film som också saknar svar.
Ett annat problem är att han sedermera inte är konsekvent. Jag förstår att visa människor måste ha klarat första vågen av försvinnande, annars skulle det inte bli nån film, och varför just dom klarat sig behöver inte vara intressant. Underskatta inte slumpen, alla måste inte vara "den utvalde". Men om dom inte är speciella, varför klarar sig dom längre i mörker än andra? Stundtals försvinner folk bara för att en lampa blinkar en gång, men i baren så blinkar lampan hela tiden utan någon försvinner. En annan blir tagen när hans huvudlampa slutar fungera för en sekund, men när den går igång igen är han tillbaka och har varit borta två dagar. Vad har hänt och varför kom just han tillbaks? Den karaktären får inte heller ut någon som helst visdom hela händelsen, så man kan fråga sig varför den var nödvändig överhuvudtaget. Ett simpelt jävla syfte är allt jag begär. Ett tecken på att regissören har ett fragment av en idé. Men icke. Jag är inget fan av David Lynch's Mulholland Drive, men jag vet att han åtminstone har en vision. Jag kanske inte ser den, för att Lynch tappar bort mig i sin clusterfuckiga berättarstil, men Vanishing är helt linjär. Förutom några flashbacks, följer den en strikt kronologi. Det finns ingenstans Anderson kan ha fört mig vilse, han har bara lett mig längs en raksträcka som leder in i väggen.
Finns det nån som har en vettig, eller skit i vettig, som har EN idé om Vanishing on 7th Street och tycker att jag är en fullkomlig idiot, lämna en kommentar. Tills vidare
FUCK YOU, BRAD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar