Rebooten The Dirty Three är klart överlägsen originalet.
Jag vill poängtera att jag inte har något emot äldre filmer, ser mig själv som en ganska öppen människa. Mitt problem är endast filmer som inte åldrats särskilt väl, men som ändå behåller sitt oförtjänta rykte. The Dirty Dozen är en sådan film. "En actionklassiker", sades det. "Stenhård krigsfilm med stenhårda grabbar", läste man. Lögner, allt är bara lögner. Om du nån gång hör en människa yttra dessa ord, eller dylikt, om The Dirty Dozen, är det din uppgift att säga ifrån. Nej, skrika ifrån. Ställ dig upp och skrik vederbörande rätt i ansiktet. Improvisera gärna ihop en skälig mängd obsceniteter. Vill du ta en lite enklare väg kan du med fördel använda dig av ett förlängt "Fuck you", det brukar innehålla rätt mått av förakt och ilska.
Nu kanske du tycker att jag överdriver, men låt mig försäkra dig om att så är inte fallet. Min ilska är synnerligen befogad. The Dirty Dozen är 150 min lång och handlar om en grupp dödsdömda soldater som får ett uppdrag där belöningen är benådning. I min naivitet trodde jag ju att filmen skulle handla om själva uppdraget, men icke. För att komma till den biten ska vi först gå igenom två timmars male-bonding, där egentligen ingenting av värde sker. En del kan hävda att det är för att lära känna karaktärerna bättre, men när folk börjar att dö vet du inte vem som är vem. Tur att dom lade två timmar på karaktärsfördjupning. Om du nu kan din matte, så vet du att det lämnar en halvtimme av filmen kvar till att visa upp action. Det är ungefär som att ägna 3 timmar till förspel och sedan gå och knulla en vattenmelon.
"Yeah, open wide you slut. Papa is gonna shoot some seed into you"
Du vet hur vissa husdjursägare lär sina djur tricket "spela död"? Detta är ett trick skådespelare från förr verkligen inte klarade av. Jag begär inte att varje dödsscen ska vara Oscarsvärdig, men jag begär en rudimentär förståelse av fysik och biologi. Blir du skjuten i huvudet håller du inte för ingångshålet och skriker; blir du skjuten av ett maskingevär upprepade gånger i magen, gör du inte en mollbergare framåt genom en ruta. Sedan ska vi inte ens gå in på de teatraliskt långdragna dödsscenerna (snälla, tvinga mig inte gå in där).
Sen har vi Hitchcock (du trodde väl inte att jag hade glömt honom?). Hitchcock kan vara den mest överskattade regissören, någonsin. Märk väl att jag skrev "överskattad", inte "sämsta".
Den titeln är för evigt förärad den här glade tjommen.
Hitchcock kallas "The Master of Suspense", ett filmtekniskt geni. Fuck that. Jag kan förstå att dåtidens publik fann Psycho (1960) något otäck, men det var då, den är inte skrämmande längre. Psycho är inte som fint vin, som bara blir bättre ju längre det får åldras, utan mer som det billiga lådvinet du drack på den senaste grillfest du var på. Och låt mig försäkra dig, lådvin åldras inte graciöst. Men den film av Hitchcock som förolämpar mig mest är North by Northwest (1959). Du kanske inte känner igen filmen, men du känner igen dess mest ikoniska scen.
Förr gav denna bild ifrån sig en viss mysticsim, nu får jag mest sura uppstötningar.
Scenen är i sig i simpel - ett plan som jagar en gammal banktjänsteman - men den är i själva verket frukten av ett Gråben-inspirerat mordförsök. Du förstår, i stället för att döda Cary Grant på plats (vilket skurkarna kunde ha gjort, dom dödade en snubbe FN-huset) luras han ut mitt i ingenstans. Där finns inga vittnen, förutom enstaka bilar som kör förbi. En drive-by hade varit den enklaste saken i världen och ingen hade reagerat på en bil som kör på vägen. Men nej, skurkarna kommer med ett besprutningsplan, som en förbipasserande anmärker som udda (vilket innebär att det nu skulle finnas vittnen om mordförsöket lyckats). Från planet försöker dom skjuta Grant, men missar, vilket innebär att dom går på Plan B: att plocka honom med propellern. Inte bara är detta svårare än att köra på Grant med en bil, men det lämnar också en hel del mer frågor när polisen hittar liket. Turligt för Grant kör planet in i en tankbil. Det blir aldrig särskilt spännande, utan mer löjeväckande. Jag kan dock ge Hitchcock att hans filmer, ur en ren filmteknisk synvinkel, ser bra ut. Innehållet är skit, men omslagspappret är fint. Känns bekant?
En populär strategi.
Jag kan använda mig av mer exempel, men jag har en känsla av att jag isåfall skulle kunna fortsätta i en evighet. Än en gång, jag hatar inte gammal film och jag påstår inte att det görs bättre film nu. En bra film är en bra film, oavsett när den gjordes. Men många av de äldre klassikerna håller inte måttet. Skådespeleriet är oftast undermåligt och, framförallt, saknas en vettig narrativ struktur. Butch Cassidy and the Sundance Kid (1967) må ha ett bra samspel mellan Robert Redford och Paul Newman, men bortom den kemin finns det ingen logisk dramaturgisk utveckling. Och detta är ingen enskild företeelse. Men dessvärre är det fult att inte tycka om dessa filmer. Tack vare "de gamla lärda" finns det en filmhierarki. Tycker man inte om klassikerna, ja, då är din åsikt inte ett ruttet lingon värd. En sann cineast ska kunna citera all dialog från Eisensteins filmer, drömma våta drömmar om Godard och beredd att stå på alla fyra framför Hitchcock.
Jag vägrar. För vet du vad? Allt var inte bättre förr.
Kanske mustaschen, men det skulle väl det då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar