Paul

Paul är inte så mycket en film som den är en filmnörds lovtal av sin barndom. Filmen i sig är ganska generisk; några socialt utstötta blir vänner med en utomjording, lär sig om livet, blir kär, dödar en hemlig agent och tårfyllt farväl vid ett rymdskepp. Business as usual. Och detta är nog också vad många kommer att se, såvida du inte är en filmnörd själv. Simon Pegg och Nick Frost är stora nördar och härstammar från samma skola som Quentin Tarantino, fast utan den pretentiösa självgodheten.

Self-righteous? Moi? Nooo...

Dom har visat upp den här nördigheten i deras tidigare filmer. I Shaun of the Dead var det zombies, Hot Fuzz amerikansk action och i Spaced var det, öh...tja, jag har egentligen ingen aning om den handlade om, men bra var det. I Paul har turen nu kommit till sci-fi, men inte vilken sci-fi som helst, utan den som kom mellan 70-och 80-talet samt Star Trek (som började i mitten av 60-talet). Detta påminner lite grann om den kommande filmen Super 8, men medan den filmen försöker återskapa en känsla vill Paul hylla sina föregångare. För dom bästa skämten ligger inte alla gånger på ytan, utan dom skymtar förbi i bakgrunden. Å andra sidan gör det att du njuter och skrattar mer åt dessa referenser när du väl hittar dom. Din tidigare dedikation åt sci-fi-genren får sin belöning i Paul.

Vilket innebär att ingen kommer att få större njutning av Paul än den här snubben.

Men du behöver inte kunna prata flytande klingonska eller praktisera ET:s parningsritualer för att få ut någon glädje ur Paul. Fördelen med att vara väldigt goda vänner bakom gör att det kan smitta av sig på duken. Så är fallet med Pegg och Frost. Dom agerar inte vänner, dom är vänner. Denna genuinitet gör att även skämten känns mer äkta, och därmed roligare. Dock får Pegg/Frost god hjälp av sina medskådespelare. Bill Hader och Kristen Wiig (dom få roliga från Saturday Night Live på senare år) har för vana att stjäla scener i filmerna dom är med, och dom gör mig inte besviken här. Lägg där till Jeffrey Tambor, Jason Bateman, Jane Lynch, Seth Rogens röst och två väl valda cameos. 

Dock kan tempot bli lite segt ibland, och på gränsen till seriöst. Samma fenomen dök också upp i Shaun och Hot Fuzz, men då blev det inte lika irriterande. Kanske är det avsaknaden av Edgar Wrights regi som känns av eller också är det helt enkelt ett svagare manus. Jag skulle nog tippa på en kombination av de båda. Kärlekshistorian mellan Peggs och Wiigs karaktärer är härligt obekväm på sina håll, men överlag lite malplacerad. Den bryter lite av den dynamik som finns mellan Pegg och Frost. Att sedan Frost endast får nöja sig med nån som är utklädd till en ewok känns väldigt orättvist.

Because fuck those furry, little abominations.