He's too old for that shit.
Han lämnar in sin avskedansökan och ska endast träna färdigt sina senaste rekryter. Ska också nämnas att han, på sitt senaste uppdrag, fick göra en del moralbetyngda beslut. Undrar om det kommer att hemsöka honom under filmens gång? Efter vi har bekantat oss med Nantz får vi träffa resten av våra huvudkaraktärer. Detta sker väldigt pedagogiskt med deras namn och militärgrad tydligt synligt med en textremsa. Detta är bra, för annars hade det varit ett rent helvete att hålla reda på när det väl börjar hända saker (och tror mig, det är svårt nog som det är). För att vi, publiken, ska bry oss om hur det går för dessa människor, visas dom scener som ska väcka empati: en vars fru väntar barn, en väljer ut tårta för ett giftemål, en annan har fått mardrömmar av strider han varit med om och sedan har vi den obligatoriska rookien, som ännu inte blivit av med oskulden.
"Oskuld? I fuck bitches by the dozen!"
Inte nog med att dessa scener misslyckas med att få mig att känna någonting som ens kan liknas vid empati, men de avslöjar också att dessa människor är "dead men walking." Hur många gånger överlever rookien i sådana här filmer? Såvida han inte är huvudperson, så aldrig. Antingen dör dom i början eller i nära slutet, oavsett så kommer dom att "snuff it." Ett barn på väg? Ett liv börjar och ett liv tar slut, och det sistnämnda kommer vara ditt. I och för sig hade man ju kunnat lista ut att dessa människor skulle gå hädan ändå, men det blir bara så äckligt manipulativt.
Nantz placeras i en ny grupp, som är en nyutbildad befälhavare och där en av gruppmedlemmarna hade bror som dog under Nantz' befäl (oh, I smell drama). Strax efteråt går utomjordingarna till attack. Detta visas genom ett nyhetsinslag och är utan tvekan filmens starkaste scen. Fienden anfaller från havet och skjuter på flyende människor på stranden, allt medan militären inte kan göra mer än att hjälplöst se på. Denna scen etablerar skicklig utomjordingarna som skoningslösa och effektiva, samt skapar en nervigheten som ska hålla filmen ut (dessvärre gör den inte det). Det händer saker mer eller mindre hela tiden, men det är svårt att engagera sig när man inte ser vad det är som sker. Vi har vår lilla grupp med huvudkaraktärer, men i truppen ingår också en mängd dödkött (=personer som endast ska dö, se Star Treks orangeskjortor). Men vi vet inte hur mycket dödkött som ingår i truppen. Det hjälper inte heller att alla se likadana ut. Truppen blir anfallen ett flertal gånger, man ser soldater dör, men ändå är truppantalet hela tiden konstant. En gång flyr dom i en buss och man ser vilka som är med i bussen, men ändå, när fienden anfaller, dör fler människor än vad som fanns på bussen. Jag hävdar inte att vara ett geni eller att sitta inne med alla svar, men människor kan inte materialiseras fram från tomma intet.
It boggles the shit out of my mind!
En annan scen visar klart och tydligt två soldater, som vi känner till med namn och ansikte, gå mot en avsats för att vira ned sig med rep. En bomb smäller och två personer ramlar av från avsatsen, en överlever och en dör. Den som överlever är en av våra huvudpersoner medan den andre var någon okänd soldat. Den andre personen, som filmen etablerat gick till avsatsen, är i stället någon annanstans. Jag vet att krig är rörigt, men varför etablera vart karaktärerna befinner sig om man ändå ska fucka upp den spatiala kontinuiteten? Känns antingen slarvigt eller dumt i huvudet, beroende på filmmakarnas intentioner.
Battle Los Angeles har fått mycket kritik för sitt användande av "shaky-cam" (mycket rörlig kamera). Jag har aldrig haft problem med den tekniken och har det fortfarande inte. Visst känns det som om dom använder den tekniken lite onödigt mycket, men den är inte mer påtaglig än vad den är i Bourne-filmerna. En del in-zoomningar känns lite amatöraktiga, men annars har jag inte jättemycket att klaga på. Rent kameramässigt vill säga. Manuset är en annan femma. Jag begär inte ett Oscarsmässigt manus, men jag vill ha ett som vet vad det vill. Nämnde ju innan att en soldat har mardrömmar. Denne soldat går hos en militärpsykolog för att bedöma om han är stridsduglig eller ej. Han tar också någon form av medicin. Med all denna information förväntar man sig att något viktigt måste ske kring den här karaktären. Vad händer då? Ingenting. När shit is going down är han precis som alla andra. Varför etablera honom som problemfylld och sedan inte göra något med det? Känns slarvigt. Slutet är sedan lika givet och Amerika-slår-sig-för-bröstet som det är löjligt.
World Invasion: Battle Los Angeles är inte så dålig som ryktet säger, så länge du kan lägga hjärna och logik åt sidan.
Way ahead of you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar