Skolan börjar

X-Men: First Class Premiär 3 Juni

Det var X-Men (2000) som såg till att trenden med att förvandla serietidningshjältar till film. Så, beroende på hur man tycker om den trenden, det är den filmen man ska tacka eller förbanna. Jag har ännu inte bestämt mig om vilken sida jag står på men det börjar luta åt att förbanna. Men det är inte det vi ska prata om (eller jag ska prata om, ty ni är endast passiva läsare), utan det är X-Men: First Class. Men för att diskutera framtiden måste vi först klargöra dåtiden. 

Den första X-Men blev ju då en succé, men det var i sig inte en särskilt bra film. Många karaktärer skulle etableras på väldigt kort tid, sedan var man tvungen att klämma in en handling där också. Men folk var ivriga att se sina älskade mutanter och brydde sig ringa om handling, det räckte med att se Wolverine i live-action. Den obligatoriska tvåan, fyndigt betitlad X-Men 2 (2003), hade inga som helst förväntningar på att vara bra. Många blev därmed förvånade av att den faktiskt var bra (och i många ögon är den, jämte The Dark Knight (2008), den bästa superhjältefilmen. I svag konkurrens, men ändå). Bryan Singer låg bakom de första filmerna, men han avböjde att regissera den tredje för att i stället kunna regissera Superman Returns (2006). Till mångas förtret hoppade Brett Ratner in i registolen och till färres förvåning förvandlade han något som skulle kunna ha haft en episk avslutning till ett clusterfuck av antiklimax.

Brett Ratner tog väldigt illa vid sig av all hård kritik och var otröstlig i flera veckor.

Trilogin var nu avslutad men det fanns fortfarande pengar att mjölka ut. Därmed gav man den mest populära karaktären, Wolverine, en egen film: X-Men Origins: Wolverine. Denna film skulle förklara hur Wolverine blev den han blev och lägga alla andra mutanter åt sidan. Som gjort för succé? Skulle man kunna tro. Även om filmen spelade in hyfsat, fick den ett unisont "Bläääää" av dom som såg den. Vad gör man då med en avslutad filmserie och en misslyckad spin-off? You reboot that shit! Man går tillbaks till början, till när mutanterna var yngre. Back to school.

Magneto hade problem med att komma överens med de övriga mutanterna redan vid unga år. Någon borde ha förutsett hans  superskurkeri.

Därför står vi här nu med en ny X-Men på ingång. Ursprungligen väckte idén avsky runtom på Internet. Men sedan stod det klart att Bryan Singer fortfarande skulle vara involverad i filmen, dock endast som producent. För regin står Matthew Vaughn för. Du kanske inte känner igen hans namn, men du borde känna till hans senaste film Kick-Ass (2010). Gör du inte det kan du försvinna härifrån (men, snälla, gör inte det, har för få läsare som det är). När det väl blev klart med vem som skulle göra filmen började spekulationerna om vilka som skulle spela rollerna. Filmen ska handla om hur Professor Xavier och Magneto startade upp X-Menakademien, vilket innebär att dom ska vara runt 30 och att man kan använda sig av Patrick Stewart eller Ian McKellen längre. Till slut fick James McAvoy rollen som Xavier  och Michael Fassbender fick rollen som Magneto. Både McAvoy och Fassbender står på randen att slå igenom på riktigt, även om Fassbender har något fler kultföljeslagare efter sig i och med sin roll i Inglorious Basterds (2009). Rollistan fylldes sedan på med yngre förmågor som Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Rose Byrne, Edi Gathegi etc. Mitt ibland alla dessa ungtuppar tornar sedan filmens gigant upp sig: Kevin Bacon. Det känns som om man inte sett han i film på jättelänge, och så dyker han upp i tre filmer samtidigt. Och det spelar ingen roll om han är en sympatiskt människa privat, vissa skådisar är bäst i vissa roller, och Bacon är bäst som skurk.

Det är samma regel som gör att Steve Buscemi aldrig få spela en casanova.

Men trots all talang som nu var involverad i filmen, gick det inte att tränga undan all skepticism. Av fyra möjliga X-Menfilmer har egentligen bara en varit genuint bra. Det är endast 25% träffsäkerhet. Men det finns dock en faktor vi måste räkna in också, nämligen Wolverine. För även om de tidigare filmerna har hetat X-Men, har allt ändå kretsat kring killen med polisongerna. Hur mycket badass Wolverine än månne vara, är han inte särskilt intressant om han inte slaktar folk. Magnetos öde har å andra sidan alltid varit mycket mer spektakulär. Han är en jude som överlevde nazismen, fick se sin mamma föras bort till koncentrationsläger. En hård uppväxt, kort sagt. När sedan mutanterna börjar förtryckas av de vanliga människorna, för han bevittna ännu en förföljelse. Att Magneto till slut säger "fuck this shit" och beger sig i krig för att försvara mutanterna, är det inte en orimlig slutledning. Att han själv blir något av en förtryckare, tja, det är lite av ironisk twist och det gör karaktären mer komplex och djupare, än gemene superskurk.

X-Men: First Class kan mycket möjligt bara vara ett hopkok av mutanter, utan mening, utan motivation. Men jag håller fast vid någon slags naiv tro att de som har gjort filmen, har gjort den med rätt intentioner. Att dom som gjort den vågat tro på att dess karaktärer kan bära upp filmen, i stället för en massa fancy effekter (även om det är kul med saker som skimrar). Filmsommaren ser dyster ut som den är, behöver att inte den här First Class suger också.