Inte ett lingon men en jävla massa blåbär

Hur många lingon finns det i världen?


Hur många lingon finns det i världen? är en skottsäker film. Den är gjord så att den ska vara omöjlig att kritisera utan att se som ett jävla rövhål. Som tur är har jag inga föreställningar om vad för sorts människa jag är, så jag kan med gott samvete säga att Hur många lingon finns det i världen? är ingen bra film. För er som inte känner till något om Lingon (kommer av ren lathet kalla filmen för Lingon i resterande del av recensionen) kan jag säga att det är en svensk film gjord tillsammans med Glada Hudiks-gänget, som är en teatergrupp med människor som lider av någon form av utvecklingsstörning. Det här gänget har tydligen gjort stor succé runt om Hudiksvall och en av medlemmar är nu med i ICA-reklamen (Mats Helin som spelar ICA-Jerry). Jag kan förstå lockelsen att göra en film med Hudiks-gänget men dom gör det fel. En dokumentär med delar av deras shower hade varit logisk, men inte en dramatisering som tar sig friheter med verkligheten.

Lingon gör mig upprörd innan man ens fått se några scener. I början möts man av en svart bild med texten "Alla har talang" nere till höger. Inte nog med att det väcker avsmak, med minnen av lågstadiets positivitetsinlärning, men det är rena lögnen också. "Alla kan ha talang", med stor betoning på kan, hade varit ett bättre sätt att få fram budskapet. För alla har inte talang, långt ifrån.

Imponerande, ja, men talang har inget med slutprodukten att göra.

Precis som den andra välkända hippiefloskeln, "alla människor är lika mycket värda," bygger den felaktiga formuleringar och värderingar. Om du tänker riktigt hårt på vad det är som verkligen sägs med "alla människor är lika mycket värda" och fortfarande kan tro på det, grattis, då är du en större människa än jag. Jag säger inte att Glada Hudiks-gänget saknar talang, tvärtom tror jag att flertalet av medlemmarna skulle kunna skådespela skiten ur lejonparten av vår svenska skådespelarelit.

     

"Emotionell bredd? Jag har varit med i Millenium, suck it bitch!"

Nä, problemet är filmen redan där gör skillnaden på "oss" och "dom." Fördomar om de utvecklingsstörda finns det en uppsjö av och filmen gör inte jättebra ifrån sig för att stävja dessa fördomar. I stället för "alla har talang" blir det "alla har talang, trots..." 

Filmen är en slags dramatisering om hur Glada Hudik uppstod, vilket kunde varit intressant i sig, men tydligen var verkligheten inte lika intressant som fiktionen. I stället för att visa hur grunden lades, allt förarbete, valde man den betydlig enklare vägen: låt dom sjunga lite grann bara. Inte nog med att det förringar allt hårda arbete som dom tidigare lagt, det blir något av ett antiklimax. Mats Helin har varit kung i ICA-reklamen men i slutshowen gör han inget mer än att stå med en gitarr. Av all upphaussning återstår nu endast något som mest kan liknas vid ett spex på en kommunal firmafest. Jag förväntade mig mer.

Det hjälper sedan föga att manuset i övrigt är ack så svagt. Dom skratt som uppstår i biosalongen kommer enbart när det är någon i Glada Hudik-gänget som säger något. Och dom skratten är inte av "haha"-sorten, utan av "haha dom är så äkta och gemytliga bara för att dom är utvecklingsstörda, dom säger vad dom tycker haha jag skratta med dom och inte åt dom för jag är vänlig människa som tycker alla har talang och är lika mycket värda"-sorten. Den senare sorten är minst lika illa som att skratta åt dom, eftersom det är format i ett samhälle som pussy-fierar människor. Ingen vill visa sitt rätta jag, hyckleri är normen.

Ingen vågar stå ut från mängden.

Filmens huvudkaraktär, Alex (Sverrir Gudnasson), är lite av en douchebag. Trots det är det meningen att vi ska sympatisera med honom. Hans flickvän, och tillika mor till hans barn, kastar ut honom för att han inte skaffar jobb och glömmer bort att plocka upp dottern från dagis. Samtliga rimliga skäl till att göra slut. Men så fort Alex börjar jobba på ett dagcenter för utvecklingsstörda och börja lära sig ansvar, då är han plötsligt en bra människa medan hans flickvän är en känslokall bitch. Ett rätt gör inte upp för en livstid av fel. En floskel som faktiskt stämmer men passar inte in i filmens goda, positiva anda. 

Manusförfattarna verkar sedermera inte ha en jättebra uppfattning om hur TV fungerar. TV, som medie, har nämligen del i två stora milstolpar i filmen. Den första är när gänget ska dra sitt uppträdande till den TV-sända Amatörjakten (ett vagt maskerat Talang). Alla som nånsin har sett Idol, Talang eller något annat auditionbaserat program, vet att dessa program inte är i direktsändning. Blotta tanken är ju rent idiotisk. Ändå sänds Amatörjakten direkt. Trots att det tidigare blivit etablerat om hur massiv kön är. Varför manusförfattarna gör så är för att en av de utvecklingsstördas pappa ska kunna se programmet och förfasas över tilltaget. Hade förmodligen blivit mindre spännande om det gått sex månader från audition till reaktion.

En direkt reaktion är oftast att föredra.

Andra tillfället är i filmens final, när gänget uppträder på Hudiksvalls lokala festival. Denna festival verkar ha lika stor uppslutning som en sommaravslutning i tredjeklass, fast med mindre sprit. Av någon outgrundlig anledning är denna festival direktsänd. I Gävle. Det är ungefär som om Växjö skulle sända direkt från Kalmars stadsfest. Mig veterligen har det inte skett. Men det sker i filmen. Och vem ser Alex tar ansvar för några speciella människor? Jo, hans före detta flickvän. Oh, glorious day, kanske finns det hopp om deras relation i alla fall? "Suspension of disbelief" kan jag ta, men pissar ni på min intelligens blir jag lite putt. 

Lingon är en film som vill väl, men på grund av bristande kompetens bakom kameran, blir den mest ett sliskigt misslyckande.

"Sliskigt misslyckande är mitt mellannamn"