Hamilton - I Nationens Intresse

Varning: Denna recension kan innehålla spår av spoilers. 

Jag såg Hamilton - I Nationens Intresse av välgörenhetsrelaterade orsaker. Jag vill nämligen stödja svensk actionfilm, eftersom det är något jag efterfrågat väldigt länge. Så väl medveten om att denna filmen skulle kunna vara hur pajig som helst, såg jag den ändå. Trots dessa väldigt låga förväntningar lyckades Hamilton framkalla en känsla hos mig som jag aldrig tidigare haft: att resa mig upp mitt i en visning och gå ut. Jag gjorde det inte, men jag ville så gärna.

Must. Resist. Temptation.

Man har hört en del snack om det ska vara bra, för att vara en svensk actionfilm, och att vi aldrig tidigare varit så nära att producera en hollywoodsk film, på gott och ont. Jag kan köpa det påståendet, för vad har vi att jämföra med? Om du behöver mer än en hand för att räkna upp alla svenska actionfilmer, så beklagar jag din olycka men du borde verkligen inte supa och hantera vassa föremål samtidigt. Men att påstå att Hamilton är genuint bra? Det är ren och skär lögn. 

Filmen börjar dock helt okej. Hamilton ligger och relaxar med sin käresta innan han måste åka iväg på ett uppdrag. Detta görs i nationens intresse. Uppdraget går dessvärre inte som planerat. Några skurkar kommer in och förstör för Hamilton. Huvudskurken har för vana att knäcka med nacken innan han avrättar någon. Detta är en klichébild som är skrattretande, men jag är beredd att låta det bero. Hursom tar sig Hamilton sig tillbaka till Sverige där han har ett snabbt möte med Överbefälhavare Exposition, som också är löjligt men som jag låter bero. Efter detta tar Hamilton upp kontakten med sin käresta och de ägnar sig åt lite älskog. Efter detta äter Hamilton äpple med kniv, vilket också är löjligt men eftersom det inte finns något manligare sätt att äta äpple på låter jag även detta på bero. Men älskog är uttröttande och Hamilton somnar. Han väcks dock abrupt av sin flickvän och av råkar av ren reflex skära halsen av henne.

He did WHAT...?

Jag sitter i biosalongen och väntar på att det ska avslöjas att det bara var en dröm. Icke. Det händer. Filmens hjälte, Sveriges främsta spion, råkar döda sin flickvän och det har inte ens gått 20 minuter. Jag vet vad du tänker nu, att detta är så mycket mörkare och mer "gritty" än traditionella actionfilmer. Det stämmer, det är det. Om nu filmen brytt sig om detta. Man kan ju tycka att det hade varit intressant att utforska de okända nackdelarna som kommer av att vara en internationell spion, ett psykologiskt porträtt av en actionhjälte. Inget av detta sker. Nej, vad som händer är att Hamilton sitter och gråter en skvätt, sedan avlägsnar han alla spår som visat att han befanns sig i lägenheten och gör så att det ser som att den polska maffian dödat henne. När detta är fixat påbörjar han sitt nya uppdrag. Jepp, den som står för filmens goda ideal mördar sin flickvän och undanröjer alla bevis. Visst, han känner ånger för det hela och funderar på att anmäla sig till polisen när allt är över, men då får han bara rådet att sluta tänka på det hela, det var ju bara en olycka, det ligger i nationens intresse att han fortsätter att jobba. Än en gång: detta är den snälla sidan.

"Join the dar... Whoa, hold your horses! That's a bit rough."

Filmen behandlar som sagt hela den här händelsen som en bihistoria, som någonting som ska ge Hamilton ett mörkare karaktärsdjup. Men man kan inte låta filmens hjälte mörda sin flickvän och sen inte låta det bli huvudkonflikten. Sedermera föder detta fram ett sidospår om polisen som utreder fallet, men som endast leder till att Hamilton förtydligar filmens titeln än en gång (I Nationens Intresse, om du råkar ha glömt det). Det är inte heller det enda irriterande sidospåret som finns i filmen. Vi har Gustaf Hammarstens karaktär som trots att han sitter inne med väldigt mycket information som skurkarna gärna skulle vilja hindra kom ut, glöms helt bort när han väl fyllt sin funktion, samt en kvinna från PLO (Palestine Liberation Organization) som har en relation till Hamilton, men hur, när och varför den uppstod är inget som berörs. Kanske lite ovidkommande men fritagningen av Hammarsten besvarar en väldigt viktig fråga: hur mycket är ett svenskt liv värt? För rädda honom offrar Hamilton åtminstone fem andra fångar, och då detta är ett etiopiskt fängelse så är dom förmodligen politiska fångar och därmed oskyldiga. Men, men. Hamilton räddade en vit snubbe i alla fall.

När man ser amerikanska actionfilmer brukar man ofta kunna störa sig på hur dom alltid försöker framhäva sig själva, att hur allting som sker i världen alltid är relaterat till dom. Jag försöker inte på något vis försvara detta, men de har delvis rätt. USA är inblandat i mer eller mindre allt som sker i världen och de är en maktfaktor, vare sig man vill inse det eller ej. Det är med andra ord inte helt ologiskt. Men att Sverige skulle vara en maktfaktor?

"Ha, they think they matter! How cute."

En karaktär sitter inne med värdefull information och pratar endast med statsministern. Han är stämplad terrorist av USA och vill att Sverige ska ge honom en fristad. Vi skickade iväg svenska medborgare till att bli torterade av USA, utan ens ställa några frågor. Att filmen ens försöker få mig att tro att svenska politiker skulle våga sätta sig emot staterna blir faktiskt rent förolämpande. Men Hamilton lyckas ju övertala sina chefer att det ligger i nationens intresse att behålla honom, så naturligtvis. Vem emotsäger sig nationens intresse? 

Ett problem som ofta uppstår när Sverige försöker göra film med internationella mått är att vi måste ha internationella skådespelare. Dessvärre har vi inte riktigt budget till att få de bästa. Den bäste vi kunde få var Jason Flemyng, som är helt okej som ensambleskådis men han klarar inte av att axla antagonistrollen. Resten är inte bättre dom och det märks att dom inte är bekväma att säga repliker som helt klart är skrivna av någon som inte har engelska som modersmål. Än värre är det när Persbrandt ska prata svengelska. Inte heller hans svryska är mycket att hänga i julgranen. 

Finns det något positivt att säga då? Ja, actionsekvenserna fungerar. Visst, de ser ut som om de tillhör en b-rulle men man ser i alla fall som sker. Men frågan jag ställer mig är om det är ett estetiskt uttänkt val eller är det för att ingen ska missa hur mycket Persbrandt tränat inför den här rollen? För att vara svensk action är Hamilton - I Nationens Intresse bra, men det samma typ av "bra" som du säger när en 3-åring visar upp en teckning den målat av dig: det är bra för vad den kan, men sett hur ett bredare spektrum är det färgdiarré på papper. Fast i nationens intresse, naturligtvis.

Mission Impossible: Ghost Protocol

Efter den katastrofala Mission Impossible 2 (2000) lyckades JJ Abrams få liv i serien med Mission Impossible 3 (2006). Därför var faktiskt förhoppningarna ganska positivia inför Ghost Protocol. Att sedan Brad Bird valt denna till sin live-actiondebut gjorde inte intresset svalare direkt. Och faktum är att Ghost Protocol leverar vad den utlovat, schysst biounderhållning som inte förolämpar din intelligens, men inte med den bravur man förväntat sig.

"Jag uppskattar ditt initiativ, men var är ansträngningen? Du har inte ens städat."

På fyra filmer som gjorts, så är detta tredje gången som Ethan Hunt (Tom Cruise) antas för att vara dubbelspion/terrorist/ förrädare. Uppdraget är sällan ett uppdrag i sig utan mer ett medel för att rentvå sig själv. Den här gången handlar det om att Hunt misstänks för att ha bombat Kreml och hans team stängs av, ett så kallat ghost protocol (hey, it's the title!) utfärdas. Team Hunt måste nu hitta den riktiga skurken (Michael Nyqvist) samtidigt som han jagas ryska regeringen och ignoreras av den amerikanska. Impossible indeed. 

Likt många andra actionblockbusters är Ghost Protocol byggt kring sina actionsekvenser. Vissa fungerar bättre än andra. När Cruise hänger utanför världens högsta byggnad och slutfighten i ett parkeringshus är välgjorda och roliga att se på, och Bird visar här att han hanterar live-action synnerligen väl och kan bli en kraft att räkna med. Problemet med denna förhållning är att manuset få ta en del stryk för att passa in till dessa sekvenser. Karaktärer blir mer funktioner än riktiga karaktärer. Detta märks främst på Micke Nyqvists skurk. 

Avsaknaden av karaktär är påtaglig.

Nyqvist spelar Kurt Hendricks som, trots efternamnet, är svensk. Just det, för första gången spelar en svensk skådespelare en Hollywoodskurk, som varken är rysk eller tysk, utan svensk. Detta ger pluspoäng. Det är också det enda kring Hendricks som gör detta. Allt vi får veta om honom nämns i en debriefingscen där Team Hunt ser ett inspelat tal Hendricks gjort någonstans. Dom nämner hans mål (att inleda ett kärnvapenkrig som sånär ska utplåna mänskligheten, så att den kan börja om och utvecklas) och varför han vill detta (han är galen). Och det var allt. Det är synd, för ur ett rent filosofiskt perspektiv är hans mål intressant och, i grund och botten, humanistiskt. Det finns utrymme att utveckla hans karaktär. Men Hendricks blir inte mer än en traditionell terrorist och Nyqvist levererar en engelsk dialekt som så tydligt är till för att dölja den svenska brytningen, vilket känns dumt eftersom karaktären är svensk och brytningen faktisk är önskvärd.

Till skillnad från vissa andra.

Hade man valt att förlägga mer tid på Hendricks, genom att ta tid från mindre viktiga karaktärerna (såsom den indiske playboyen, den ryska polisen etc) hade konflikten fått ett mycket större djup, inte helt olikt Watchmen. 

Det som gjorde Mission Impossible 3 så pass överlägsen de andra var att Hunt var mer känslomässigt involverad där. Det var inte bara att rentvå sig själv, han skulle verkligen rädda någon han älskade. Av detta finns inget i Ghost. Jag vet inte om det är för att man ville lägga mer fokus på Jeremy Renners karaktär, Brandt, eftersom ryktet går att det är tanken att Renner ska ta över MI-franchisen och detta var ett sätt att lämna över facklan. Men om så är fallet, varför är Brandt så tråkigt? Jaja, det finns en tragisk bakom-historia till honom, men den är inte särskilt spännande och filmens slut omintetgör den känslomässiga tyngd som tidigare fanns där. Faktum är att slutet är farligt nära att förstöra hela filmen. Jag vet inte om jag är beredd att följa med på en ny tur på MI-tåget med Brandt som konduktör. 

Men överlag så är Ghost Protocol okej. Försöken till humor är inte så störande, vilket man kan tacka genidraget att casta Simon Pegg som sidekick för, och actionscenerna är klart dugliga. Dom fräckaste scenerna förlitar sig mer på traditionsenligt stuntarbete än CGI. Bird undviker den frenetiska klippningen, som annars har tvingats sig in i alla actionfilmer på senare tid, och han låter kameran vila på scenerna så att publiken faktiskt kan se allt som pågår. Detta görs utan att sänka tempot, som rätt igenom håller en bra takt och gör att filmens längd på 130 min känns överkomligt. 

Och dessutom, man kan inte ogilla en film där Tom Cruise kör Micke Nyqvists ansikte genom en bilruta.

Apflickorna

"Vad vill du egentligen?" är en fråga som ställs till Apflickornas huvudperson, Emma. Bra fråga. Vad i helvete vill du?! 

Emma ska börja en ny voltigeklubb - typ akrobatik på hästrygg, som jag inser måste vara väldigt svårt och krävande, men det ser förbannat löjligt ut - och är tämligen nervös för detta. Tur för henne möter hon Cassandra som lovar att hjälpa henne. Varför hon ska börja med voltige har jag inte en blekfet aning om, och inte har Emma det heller. Hon ser inte ut att tycka att det är kul för fem öre, vilket kan vålla problem, eftersom halva "sporten" går ut på att visa upp en utstrålning. Någonting tynger ner Emma, men filmen bemödar sig aldrig med att förklara varför. Hennes pappa är ensamstående, kan hennes mamma ha dött eller bara lämnat dom? Vem vet? Kanske är det bara en del av tonårens melankoli? Who gives a fuck?

Behandla din depression som oss andra människor, för böveln!

Oavsett orsak så börjar Emma umgås mer och mer med Cassandra. Cassandra blir dock alltmer förtjust i Emma, av anledningar som övergår mitt blotta förnuft. Emma kan vara bland dom mest irriterande huvudpersoner jag sett. Det är en karaktär helt utan styrning och mål, utan rim och reson. Alla hennes handlingar saknar fullständig motivation. Efter en av de mest outhärdliga uppraggningsscener sedan Gigli, har tjejerna en dejt med några killar. Detta på initiativ av Emma, som sedan blir väldigt närgången med en av killarna. Sedan, på uppmaning av Cassandra, tar hon hans byxor och kalsonger och springer. Efteråt blir Emma sur på Cassandra. Varför? Aldrig någonsin tillåts vi komma nära Emma och förstå hennes tankar. Till stor del anklagar jag skådespelerskan. Jag vet att syftet är att Emma ska verka frånvänd känslor (något som sägs i repliker, så tack för den subtiliteten), men det är skillnad från att spela känslokall och att inte förmedla några känslor.

 

Även kallat "Josh Hartnett-syndromet"

Men det som är mest provocerande med Apflickorna är inte det taffliga skådespeleriet utan det finns en bra historia i filmen. Filmen har nämligen en totalt onödig sidohistoria om Emmas lillasyster, Sara. Detta lilla sidospår tillför inte huvudhistorian någonting, utan fungerar mer eller mindre som en självständig film. Hade varit så oerhört mer intressant att se den som en novellfilm eller dylikt, för här finns det saker att hämta. Sara är runt 7-8 år och på väg att växa upp. Medan Emma tråkar ut oss, berör Saras historia så många olika teman: kärlek, exponering av barn, sexualitet, vuxen/barn, familj. Ungen som spelar Sara, är inte toppklass på något sätt, men också agerar röven av kartonglådan som spelar Emma. Dessvärre fungerar detta sidospår endast som en checklist för tunga ämnen. 

Producent: Hördu, det här vinner vi inga guldbaggar på! Skriv om.

Manusförfattare: Men om jag lägger till en replik om pedofili här så räknas det som en social kommentar.

Producent: Awesome. Tunga saker. Kan du klämma in lite incest också?

Manusförfattare: Way ahead of you.

Av någon anledning har man valt att kalla detta för en "western." Aaallright... Bara för att en film har hästar och en stäpplöpare (jepp, stäpplöpare rullar förbi på den svenska landsbygden) gör det inte till en western. Det fungerar inte så. Det är bara korkat. Hade någon halkat på ett bananskal i Schindler's List, hade det blivit en komedi då?

  

Bwwahahaha!!! 

Apflickorna är provocerande på alla sätt, utom på de sätt filmskaparna hade tänkt. Det också ytterligare ett bevis på att om kultureliten säger att det är bra, så tycker alla att det är bra. "Kejsarens nya kläder" är fortfarande den gällande tesen angående svensk filmindustri. 

The Adjustment Bureau

Hade först tänkt göra en recension om Transformers: Dark of the Moon, men eftersom den endast visas i 3D på min närmaste biograf, får det vänta tills jag kan se den på en normal skärm. Under tiden hade jag tänkt se Hanna, men den visas tydligen bara i större städer. Så, från mig till SF: sug min...

Hope you choke on it, fuckers.

Därför har jag i stället valt att recensera The Adjustment Bureau, en film som i sig är väldigt "meh" men som höll sig kvar i mina tankar ett bra tag efteråt. Dock inte på det sätt som den kanske avsett. Jag har kallats för mycket i mina dagar, men aldrig för att vara en romantiker. Jag finner ett nästintill sadistiskt nöje av att krossa myten om kärleken och dess avarter, och The Adjustment Bureau ger mig vatten på min kvarn. På ytan finns en kärlekshistoria, men skrapar man bara lite grann finner man en otroligt bister världssyn som fyller mig med välbehag.

Yes, yes, keep the tears coming. Not so smug anymore, are we?

David Norris (Matt Damon),en politiker på framfart och Elise Sellas, en prima ballerina, vägar korsas av en slump (eller?). Tycke uppstår men ödet ser hela tiden till att hålla dom isär. I alla fall är det vad dom tror. I själva verket är det ett gäng män i hattar, som jobbar för Justeringsbyrån, som försöker se till att David och Elise inte blir tillsammans. Det går nämligen emot Planen. Men David får reda på allt det där och bestämmer sig för att hans kärlek till Elise är större än ödet. (Ni får ursäkta mig, men jag måste gå och spy en sväng)

Filmens största problem är att den inte kan hålla ihop sin egen logik. Jag har alltid funnit att diskursen mellan öde och slump varit oerhört intressant. Båda sidor kan tycka att motparten har poänger, men de kan aldrig sammanjämkas. Det ena kan endast existera utan det andra och vice versa. The Adjustment Bureau försöker dock att både ha kakan och äta den.

Och utfallet av sådant frosseri är oftast inte vackert.

Herrarna i hattarna är änglar och deras chef, "Ordföranden", som skriver Planerna är, av allt att döma, Gud. Hattgubbarnas uppgift är att se till att Planerna följs. För att kunna göra det krävs det att dom ibland gör vissa "justeringar" i människors liv. Det var deras förtjänst att David och Elise överhuvudtaget möttes, eftersom detta möte skulle leda till att David slutligen blev president. Såtillvida dom inte möts igen. Vilket dom naturligtvis gör, när Davids justeringsman råkar försova sig. Detta leder till en kedjereaktion där David får reda på Justeringsbyråns existens. Det är också här som saker och ting börjar bli något existentiellt knepigt. Justeringsmännen förklarar för David att människor i stort har en fri vilja. När det gäller små vardagliga val är det helt våra egna beslut, Justeringsbyrån ingriper endast när valen styr ifrån planen. Men vart går gränsen? Vid ett tillfälle är det meningen att David ska spilla kaffe, för att på så sätt undvika att träffa Elise, men tänk om David inte tyckt om kaffe? Han hade då inte köpt kaffe och hade inte kunnat spilla något, vilket hade lett till han oundvikligen träffat Elise. Hade Justeringsbyrån sett till han hade börjat dricka kaffe från allra första början eller hade dom sett till att föredragit någon annan varm dryck på morgonen? Alla Davids dryckesvanor måste antingen ha varit bestämda från början eller vara frukten av ett slumpvist beteende, annars drar man igång en oändlig spiral med frågor som kommer sluta vid Lucy.

Här avgjordes Matt Damons chanser att doppa veken.

Under filmens gång undrar Justeringsmännen hur David och Elise kan fortsätta att träffas, trots Byråns alla försök att hålla dom isär. Det visar sig att det fanns en ursprungsplan där David och Elise var menade för varandra och att den planen inte blev riktigt utraderad. Vissa fragment finns fortfarande kvar. Och det är den här biten jag lyfter av mig min hatt för filmen: hela tiden har vi blivit ledda att tro att deras kärlek var slumpmässig, att den var äkta, men i själva verket är den endast ett dåligt städjobb. Det visar också att Himlen är ett administrativt helvete, men framför allt äkta kärlek inte existerar. Filmen själv vet inte om detta, eftersom Byrån i slutet belönar paret för deras uthärdlighet. Men deras handlingar var aldrig någonsin påverkade av kärlek, utan vad de var programmerade att göra. Det blir också ännu roligare när man begrundar det faktum att döden är slumpmässig. Hela Davids familj har nämligen dött, men endast faderns och broderns död var enligt Planen. Moderns död, å andra sidan, var bortom Byråns kontroll. Med andra ord saknade den mening. Guds vägar äro inte outgrundliga, de är nämligen inte ens hans vägar.   

Det finns ingen sann kärlek och döden är poänglös.

Philip K. Dick. Den siste romantikern

Vanishing on 7th Street

"Men", tänker du säkerligen nu, "det här är ju en gammal film, varför recenserar du den"? Tja, dels har jag aldrig sagt att jag enbart skulle recensera nya filmer (det har mest blivit så), men framför allt för att jag såg den nyligen och att den gjorde mig sur. Få saker gör mig så arg som att ha ett bra koncept och sedan fucka upp den i en övertro på sin egen förmåga. Det skulle väl vara framgångsrikt idioti då.

Och där är Stephen King och jag rörande överens.

Vanishing on 7th Street fångade min uppmärksamhet i och med sitt låga imdb-betyg (4,9). Det finns Steven Seagal-filmer med högre betyg. Filmen är gjord av Brad Anderson, som gjorde den utmärkta The Machinist. Att han skulle misslyckas så kapitalt med en film var något jag starkt ifrågasatte. Jag vet att man inte ska lägga alltför stor vikt på imdb-betygen, men dom brukar oftast vara en hyfsad fingervisning. Och jag måste säga, att länge tyckte jag att betyget var väldigt orättvist. Sen började eftertexterna rulla och då blev jag förbannad. 

Vanishing börjar riktigt bra, skrämmande till och med. John Leguizamo sköter en biograf när plötsligt alla försvinner, endast kläderna blir kvar. Filmen visar sedan de andra karaktärerna, som även de utsätts för ett mardrömsscenarion. Dom möts upp vid en bar, vars lysen drivs av en reservgenerator. Ni förstår, det är när det blir mörkt som människor försvinner. Men så länge det finns en ljuskälla är man säker. Problemet är att att batterierna till ficklamporna håller inte lika länge och dagarna blir allt kortare. Allt detta kan jag gå med på. Till och med skuggorna som hela tiden ser ut som fingrar och som stönar kan jag köpa. Men jag förväntar mig någon slags belöning för detta. Men vad får jag?

Det är vad jag får.

En film behöver inte skriva ut allt för att vara förståelig. En film få tvinga sina åskådare att tänka. Faktum är att jag uppskattar när film faktiskt tvingar mig att vara uppmärksam. Detta verkar Brad Anderson har missförstått. Låt oss göra ett experiment. Jag visar dig en bild och du berättar vad du ser. 

Om du säger att du ser en vit ruta, skulle jag säga att du har rätt. Ser du en isbjörn i en snöstorm, ja, då har du rätt. Ser du ett flygplansfoto av ett KKK-möte, har du också rätt. Ser du kung Karl Gustaf spela "the rusty trombone" på en gris samtidigt som SAAB:s vd Viktor Müller försöker onanera med ett avgasrör, har du rätt (men av väldigt fel anledningar. Allvarligt, var är det för fel på dig?). Min poäng är, om du missade den, är att tvetydighet inte är det samma som ingenting. Anderson ger inte åskådarna några svar, för han har inte ens ställt en fråga. Låt oss säga att det funnits några prickar på den vita rutan, då hade vi kunnat skapa oss en egen bild efter givna ramar. Men det finns inget sådant. Anderson hintar om den försvunna kolonin på Roanoke - en hel koloni i Amerika försvinner spårlöst i början av 1600-talet. Det enda som återfinns är ordet "Croatoan" som är ristat på ett träd - men det är också allt. Känslan är att han hörde talas om den myten och sedan bestämde sig för att göra en film som också saknar svar. 

Ett annat problem är att han sedermera inte är konsekvent. Jag förstår att visa människor måste ha klarat första vågen av försvinnande, annars skulle det inte bli nån film, och varför just dom klarat sig behöver inte vara intressant. Underskatta inte slumpen, alla måste inte vara "den utvalde". Men om dom inte är speciella, varför klarar sig dom längre i mörker än andra? Stundtals försvinner folk bara för att en lampa blinkar en gång, men i baren så blinkar lampan hela tiden utan någon försvinner. En annan blir tagen när hans huvudlampa slutar fungera för en sekund, men när den går igång igen är han tillbaka och har varit borta två dagar. Vad har hänt och varför kom just han tillbaks? Den karaktären får inte heller ut någon som helst visdom hela händelsen, så man kan fråga sig varför den var nödvändig överhuvudtaget. Ett simpelt jävla syfte är allt jag begär. Ett tecken på att regissören har ett fragment av en idé. Men icke. Jag är inget fan av David Lynch's Mulholland Drive, men jag vet att han åtminstone har en vision. Jag kanske inte ser den, för att Lynch tappar bort mig i sin clusterfuckiga berättarstil, men Vanishing är helt linjär. Förutom några flashbacks, följer den en strikt kronologi. Det finns ingenstans Anderson kan ha fört mig vilse, han har bara lett mig längs en raksträcka som leder in i väggen. 

Finns det nån som har en vettig, eller skit i vettig, som har EN idé om Vanishing on 7th Street och tycker att jag är en fullkomlig idiot, lämna en kommentar. Tills vidare

FUCK YOU, BRAD!

Super 8

Var det allt? Efter månader av hemlighetsmakeri och spända förväntningar är det den första tanken som slår mig när eftertexterna rullar. Var det allt? Jag vill inte påstå att felet ligger hos mig, att jag såg filmen med för höga tankar, eftersom hela Super 8:s kampanj gick ut på bygga förväntningar. Trailern höljdes i en mystisk aura, detaljerna var sparsamma. Men hade det inte varit för att man dragits med i zeitgeisten, och sett trailern med fullständigt objektiva ögon, hade man sett att hela storyn egentligen fanns där och att den var tämligen ordinär. Vi såg inte skogen för all träden.

Därför gav Gud oss motorsågen. Som vi, naturligtvis, började missbruka omedelbart.

Super 8 är JJ Abrahms kärleksbrev till de filmer han själv växte upp med, de filmer Steven Spielberg gjorde i början av sin karriär (Spielberg är för övrigt också medproducent till Super 8). Och då det är tydligt att Abrahms verkligen älskade dom filmerna, lika tydligt är det att han endast försöker gå i någon annans fotspår. Filmer kommer alltid att vara ett barn av sin tid. Formulan förändrats ständigt, även om den behåller en stomme, vilket gör att en formula som användes för 30 år sedan inte nödvändigtvis kan anpassas till dagens standard. Så är fallet med Super 8. Jag ser vad Abrahms försöker återskapa, men den saknar genuinitet. E.T.  blev älskad på grund av den lille fule monstrositeten som de unga tyckte var "söt". Den såg aldrig äkta ut, men den var ändå en fysisk realitet. Skådespelarna kunde se, känna och höra den och agerar därefter. Super 8 inleder med en tågkrasch, som trots att öronbedövande ljudeffekter pumpar upp hjärtrytmen, som med undermåligt CGI-arbete pissar på allt som har med fysikens lagar att göra. 

En ung JJ Abrahms under en vanlig naturkunskapslektion.

Efter att ha gått all-in med tågkraschen, håller sedan Abrahms strama tyglar. Han väljer att följa "less is more"-mottot, vilket gör att filmen mest liknar Spielbergs Hajen (1975) än någon av de filmer JJ försöker efterlikna. Vi ser slumpvisa attacker av monstret men håller tillbaks med att visa förövaren tills slutet. Men där Hajen intensifierades vid avtäckandet, tappar Super 8 helt luften. Monstret ser ut som Cloverfield-monstrets lillebror, så man undrar vad allt hemlighetsmakeri var bra för när dom ändå inte tänker visa upp något nytt? 

Ugh, you again?

Måste dock säga att jag blev förvånad över att barnskådisarna inte sög. Oftast när det gäller filmer där barnen ska vara så där äckligt lillgamla, kan jag inte mindre än önska dom ett horribelt öde. Detta brukar ju dock inte inträffa (förbannade politiska korrekthey), vilket gör att jag tar ut min irritation på filmen i sig. Man här behöver jag inte göra det. Dessvärre tar inte filmen vara på denna goodwillen. Super 8 har ett budskap som den verkligen vill förmedla, det om att "växa upp och lära sig att gå vidare". Klassisk coming-of-age stoff. Men Super 8 vill verkligen inte att du missar detta. Med en sällan skådad subtilitet (nyckelordet är "sällan") vill Abrahms att du lämnar biosalongen med denna lyckokaksfloskel svävande i dina tankar.

Den här mannen besitter större kunskaper om subtilitet än JJ Abrahms.

Men filmens största problem är ändå känslan av ofullständighet. Filmen har två fäder som har distanserat sig ifrån sina barn. Dom har också en konflikt sinsemellan. Filmen bygger upp för att dessa två pappor ska förena sina krafter och rädda sina barn. Förvisso, dom säger förlåt till varandra och hinner kärleksfullt omfamna sina barn innan slutet, men dom missar the final showdown (som i sig också är en besvikelse, men inget jag tänker spoila här) och barnen tvingas rädda sig själv. Filmen gör också en stor grej av att alla hundar har stuckit - endast hundar, övriga djur verkar ge blanka fan i främmande rovdjur ifrån andra planeter - men det blir endast en fotnot som snabbt glöms bort. Allt detta är slöseri med exposition och, framförallt, slöseri med tid. 

Bespottar heligheten

Idag kommer jag att begå en av de värsta synder som finns. Jag ska häda. Jag ska skända, förstöra, pissa, bränna och peka föraktfullt. För vet du vad? Jag har fått nog. Fått nog av den status som många äldre filmer fått till skänks. Till en början tänkte jag använda det här inlägget till att spy galla över Hitchcock, men det är dessvärre inte bara honom det gäller. Det är ett mycket bredare fenomen. Dessa tankar har varit med mig länge utan att jag riktigt vädrat ut dom. Men nu klarar jag inte mer. Droppen som till slut fick bägaren att rinna över var The Dirty Dozen (1967).

Rebooten The Dirty Three är klart överlägsen originalet.

Jag vill poängtera att jag inte har något emot äldre filmer, ser mig själv som en ganska öppen människa. Mitt problem är endast filmer som inte åldrats särskilt väl, men som ändå behåller sitt oförtjänta rykte. The Dirty Dozen är en sådan film. "En actionklassiker", sades det. "Stenhård krigsfilm med stenhårda grabbar", läste man. Lögner, allt är bara lögner. Om du nån gång hör en människa yttra dessa ord, eller dylikt, om The Dirty Dozen, är det din uppgift att säga ifrån. Nej, skrika ifrån. Ställ dig upp och skrik vederbörande rätt i ansiktet. Improvisera gärna ihop en skälig mängd obsceniteter. Vill du ta en lite enklare väg kan du med fördel använda dig av ett förlängt "Fuck you", det brukar innehålla rätt mått av förakt och ilska. 

Nu kanske du tycker att jag överdriver, men låt mig försäkra dig om att så är inte fallet. Min ilska är synnerligen befogad. The Dirty Dozen är 150 min lång och handlar om en grupp dödsdömda soldater som får ett uppdrag där belöningen är benådning. I min naivitet trodde jag ju att filmen skulle handla om själva uppdraget, men icke. För att komma till den biten ska vi först gå igenom två timmars male-bonding, där egentligen ingenting av värde sker. En del kan hävda att det är för att lära känna karaktärerna bättre, men när folk börjar att dö vet du inte vem som är vem. Tur att dom lade två timmar på karaktärsfördjupning. Om du nu kan din matte, så vet du att det lämnar en halvtimme av filmen kvar till att visa upp action. Det är ungefär som att ägna 3 timmar till förspel och sedan gå och knulla en vattenmelon.

"Yeah, open wide you slut. Papa is gonna shoot some seed into you"

Du vet hur vissa husdjursägare lär sina djur tricket "spela död"? Detta är ett trick skådespelare från förr verkligen inte klarade av. Jag begär inte att varje dödsscen ska vara Oscarsvärdig, men jag begär en rudimentär förståelse av fysik och biologi. Blir du skjuten i huvudet håller du inte för ingångshålet och skriker;  blir du skjuten av ett maskingevär upprepade gånger i magen, gör du inte en mollbergare framåt genom en ruta. Sedan ska vi inte ens gå in på de teatraliskt långdragna dödsscenerna (snälla, tvinga mig inte gå in där). 

Sen har vi Hitchcock (du trodde väl inte att jag hade glömt honom?). Hitchcock kan vara den mest överskattade regissören, någonsin. Märk väl att jag skrev "överskattad", inte "sämsta".

Den titeln är för evigt förärad den här glade tjommen.

Hitchcock kallas "The Master of Suspense", ett filmtekniskt geni. Fuck that. Jag kan förstå att dåtidens publik fann Psycho (1960) något otäck, men det var då, den är inte skrämmande längre. Psycho är inte som fint vin, som bara blir bättre ju längre det får åldras, utan mer som det billiga lådvinet du drack på den senaste grillfest du var på. Och låt mig försäkra dig, lådvin åldras inte graciöst. Men den film av Hitchcock som förolämpar mig mest är North by Northwest (1959). Du kanske inte känner igen filmen, men du känner igen dess mest ikoniska scen.

Förr gav denna bild ifrån sig en viss mysticsim, nu får jag mest sura uppstötningar.

Scenen är i sig i simpel - ett plan som jagar en gammal banktjänsteman - men den är i själva verket frukten av ett Gråben-inspirerat mordförsök. Du förstår, i stället för att döda Cary Grant på plats (vilket skurkarna kunde ha gjort, dom dödade en snubbe FN-huset) luras han ut mitt i ingenstans. Där finns inga vittnen, förutom enstaka bilar som kör förbi. En drive-by hade varit den enklaste saken i världen och ingen hade reagerat på en bil som kör på vägen. Men nej, skurkarna kommer med ett besprutningsplan, som en förbipasserande anmärker som udda (vilket innebär att det nu skulle finnas vittnen om mordförsöket lyckats). Från planet försöker dom skjuta Grant, men missar, vilket innebär att dom går på Plan B: att plocka honom med propellern. Inte bara är detta svårare än att köra på Grant med en bil, men det lämnar också en hel del mer frågor när polisen hittar liket. Turligt för Grant kör planet in i en tankbil. Det blir aldrig särskilt spännande, utan mer löjeväckande. Jag kan dock ge Hitchcock att hans filmer, ur en ren filmteknisk synvinkel, ser bra ut. Innehållet är skit, men omslagspappret är fint. Känns bekant?

En populär strategi.

Jag kan använda mig av mer exempel, men jag har en känsla av att jag isåfall skulle kunna fortsätta i en evighet. Än en gång, jag hatar inte gammal film och jag påstår inte att det görs bättre film nu. En bra film är en bra film, oavsett när den gjordes. Men många av de äldre klassikerna håller inte måttet. Skådespeleriet är oftast undermåligt och, framförallt, saknas en vettig narrativ struktur. Butch Cassidy and the Sundance Kid (1967) må ha ett bra samspel mellan Robert Redford och Paul Newman, men bortom den kemin finns det ingen logisk dramaturgisk utveckling. Och detta är ingen enskild företeelse. Men dessvärre är det fult att inte tycka om dessa filmer. Tack vare "de gamla lärda" finns det en filmhierarki. Tycker man inte om klassikerna, ja, då är din åsikt inte ett ruttet lingon värd. En sann cineast ska kunna citera all dialog från Eisensteins filmer, drömma våta drömmar om Godard och beredd att stå på alla fyra framför Hitchcock. 

Jag vägrar. För vet du vad? Allt var inte bättre förr.

Kanske mustaschen, men det skulle väl det då.