Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

Bioupplevelsen av Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides hade två uppförsbackar redan innan filmen börjat. Först var det 3D. Jag hade kunnat betala 130 spänn för att se den här filmen på bio, inte utan att det skulle ta emot, utan att behöva protestera högljutt. Men det hade varit under förutsättning att det var vanlig 2D. Att tvinga mig betala 130 kronor för en undermålig produkt, det är bara douchebag-ery av episka mått. Man borde åtminstone kunna välja hur många dimensioner man vill se filmen i. Det var samma problematik när jag skulle se Thor, och det kommer förmodligen att fortsätta med alla filmer som kommer i 3D hädanefter. Om dom nu känner att dom måste ta så mycket betalt, ta 100 i inträde och 30 för att inte slå mig på pungen när jag går ut. Det hade varit lika mycket utpressning, men jag hade åtminstone sett filmen i ett bra format. 

Andra problemet var alla utklädda idioter. Cosplay är okej, inom vissa restriktioner. Befinner du dig på ett särskilt mässa, låt oss säga en serietidning- eller tv-spelsmässa, då är det okej att klä ut dig till ett och leka hjälte. Men ska du gå på en vanlig biovisning i vanliga Kalmar och socialisera med vanliga människor, då är det inte kosher längre. Speciellt inte när ni inte lagt någon som helst tid på era kostymer och uppvisar ett beteende där ni är helt omedvetna om det faktum att ni ser ut som ett gäng douchefucks.

You look like an ass, you dickweed!

Med det här ur systemet kan vi gå på själva filmen. Jag är en av få som faktiskt tycker om hela Pirates-trilogin. Även om de två senare filmerna inte var lika bra som den första, så var dom ändå underhållande (på ett bra sätt). Det var rent biogodis. Varje uppföljare trumfade sin föregångare med episka scenerier. Frågan som uppstod när en fjärde film annonserades var: "hur fan ska dom överträffa Kraken (från tvåan) och malströmmen (från trean)"? Svaret blev: "dom försökte inte ens". Under hela filmen sitter man och väntar på att något fett ska ske, för det är ju så vi är vana att se Pirates. Men ingenting. Lite fäktning där, Jack Sparrow hoppar från hög höjd, lite fäktning här, Jack Sparrow hoppar från en lite högre höjd och avslutningsvis lite mer fäktning, för den goda smakens skull. Hela finalen är en enda stor antihändelse. Det enda som sticker ut någorlunda är mötet med sjöjungfrurna, men dessvärre av fel anledning. För du förstår, käre läsare, sjöjungfrur äter kött. Människokött närmare bestämt. Dom har tänder som vampyrer, flockmentalitet som pirayor, kan hoppa som delfiner och är förmögna att sänka hela fartyg. Just det, precis som Spindelmannen kan dom skjuta ut rep från handlederna. Om det består av någon av slemavsöndring eller om det är hårt tvinnat tång, det låter jag vara osagt. 

"Tonight, I will be feasting on your flesh"

Kritiken den tredje filmen, At World's End, fick var att den var alldeles för invecklad, rent intrigmässigt. Det problemet har inte On Stranger Tides, den är snarare mer underutvecklad. At World's End avslutas med att vi, publiken, hintas om att Jack Sparrows (Johnny Depp) nästa mål är Ungdomens Källa. Vi förmodas tro att detta är något han verkligen vill åt. I On Stranger Tides känns han hela tiden lite omotiverad för denna jakt. Han vill mycket hellre åt sitt skepp, The Black Pearl, som Kapten Svartskägg (Ian McShane) har i en glasflaska (mer om det sen). Jag förstår att han får andra prioriteringar under filmens gång, men den anledning till att han överhuvudtaget blev intresserad av Källan från början, den måste ju finnas kvar. Att han då kan visa sånt ointresse när sedan hittar Källan, det känns mest som om manusförfattarna glömde bort vart dom började. Och på tal om att glömma bort, så är Kapten Svartskägg tämligen underskriven. Han har ett svärd med vilket han ta kommando över skepp. Bokstavligen. Pekar han med svärdet får rep och segel eget liv, så varför han ens bekymrar sig med en besättning vet jag inte. Kanske för sällskapets skull. Men vad det är för svärd och varför han har fått det ifrån, och hur han förminskar skepp och stoppar in i små glasflaskor, det får vi inget svar på. Det hade varit intressant att veta, men vi får helt enkelt acceptera att Svartskägg har ett grymt svärd. Fair fucking enough.

Å andra sidan, ibland är det bäst och att inte ställa frågan "varför"?

Skådespelarmässigt är det business as usual. Johnny Depp kan spela Sparrow i sömnen, Ian McShane föddes bad-ass och Geoffrey Rush spottar sjörövarjargong som om de vore melonkärnor (varför de sminkat Rush som en nedtjackad jultomte är ovidkommande). Men allt detta visste vi. Det som var osäkert var nytillskotten, och främst Penélope Cruz. Cruz må ha fått en Oscar, men det gör inte att hon kan spela vad som helst. Och när det kommer till roller som kräver charm och viss komisk timing, där går hon bet. Det kanske har med hennes accent att göra, men när hon ska vara rolig känns det väldigt tvingat. Hon kanske har ett bättre flyt i hennes spanska filmer, men dom är gjorde av Pedro Almodóvar och, allvarligt, fuck honom. Karaktärerna Will (Orlando Bloom) och Elizabeth (Keira Knightley) är inte längre med, men hurra inte än, för dom är ersatta. Uppenbarligen tyckte inte manusförfattarna att man kalla det en Pirates-film såvida man inte har en krystad kärlekshistoria inklämd. Därför får vi Philip (Sam Claflin) och Syrena (Astrid Berges-Frisbey). Ur en ren biologisk synvinkel är deras romans intressant, eftersom han är präst och hon är en spindelmansaktig vampyrfisk, men deras karaktärer fyller ingen funktion som man tämligen lätt skulle kunna skriva runt. Men som sagt, publiken kräver att två personer, med utstrålning likt ett kubbspel, ska bli kära.

 

Jag ber om ursäkt, det finns tydligen kubbspel mer mer utstrålning.

Som en fjärdefilm är inte On Stranger Tides lika mycket av en besvikelse som, t.ex, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (spydde lite grann i munnen där). Med det sagt, den gör inte heller franchisen några tjänster. Dessvärre kommer den att göra tillräckligt bra ifrån sig för att berättiga fler uppföljare. Låt oss bara hoppas att Depp kräver för mycket pengar nästa gång eller helt enkelt hittar sin stolthet.

Vid högt och lågt möts vi i mittfåran

När jag började med den här bloggen var mina intentioner att gå på bio minst en gång i veckan, och på så vis kunna leverera en färsk och aktuell recension lika ofta. Jag visste från början att detta skulle tvinga mig att gå och se filmer som jag i vanliga fall inte skulle sett på bio. Inte nödvändigtvis dåliga filmer, men filmer som kanske inte behövde upplevas på så stort format. Insidious är en sån film. Insidious är en skräckfilm av upphovsmännen till Saw (endast ursprungsfilmen), Dead Silence och Death Sentence, så det fanns hopp om den här filmen. Att den gått bra på biograferna i USA och mottagit en hel del bra kritik, gjorde inte intresset svalare. Därför uppstod en viss känsla av frustration när jag väl skulle boka biljetterna; Insidious går inte upp i Kalmar, i alla fall inte under premiärveckan. Kanske kommer den hit så småningom, men jag tvivlar på det (filmer som Zombieland och District 9 har mött samma öde). Men vilka filmer gick då upp i Kalmar i stället? Jo, Red Riding Hood, Norwegian Wood och Water for Elephants.

Sweeeet. Can I have a side order of shit with that?

Mitt intresse för någon av dessa filmer är svalt, för att utrycka mig milt. Visst, ska jag låtsas vara en riktig recensent är detta filmer jag måste se, men samtidigt pysslar jag med det här på min fritid och helt pro bono. Hade jag fått betalt eller tjänat pengar på att gå, hade det varit en annan femma. Men för att inte helt överge mitt uppdrag kan jag ge er en kort sammanfattning om varje film och min anledning att inte gå:

• Red Riding Hood - En nyversion av historian om Rödluvan, stöpt så att den ska passa Twilight-massan. Det innebär att vi har en kvinnlig huvudrollsinnehavare som är en förolämpning mot allt som är kvinnligt och ett manligt kärleksintresse som är en förolämpning mot allt som är manligt, men som kompenserar det med en riklig mängd hårgelé. 

• Water for Elephants - En romantiskt film som utspelar sig på en cirkus under amerikanskt 1930-tal. Filmen har fått ett skralt mottagande och huvudrollen spelas av Robert "Skosulan" Pattinson. Christoph Waltz spelar skurk (of course) och filmen är regisserad av Francis Lawrence (Constantine, I am Legend), men inte ens det är nog för att väcka ett intresse.

• Norwegian Wood - En japanska kärleksfilm, som fullständigt flugit under min radar. Men för att en sådan här film ska kännas aktuell för mig kräver jag ett bra word-of-mouth, något jag inte fått. Dessutom, en japanska film utan tentakler känns så uddlöst.

'Sup, ladies.

Därför tar jag tillfället i akt att prata om en annan film: Zone 261. Jag vet inte hur många av er som läst mitt inlägg om svensk film (om inte, så gör det, because it's ace. Du hittar den i Krönika-sektionen), men där efterlyser jag mer innovation inom den svenska filmen. Kort efter jag skrivit det inlägget såg jag filmen Psalm 21. Jag vill betona med en gång att Psalm 21 är egentligen ingen bra film. Dom som är inblandade visste nog inte riktigt vad dom ville säga och hur, så det är ganska rörig. Men det är ett gott försök, och sånt uppskattar jag mer än någon halvhjärtad kriminalare. Psalm 21 är en psykologisk skräckfilm, som i sig inte är något nytt, men regissören Fredrik Hiller lånar tämligen friskt från den japanska skräckskolan, vilket skapar något som känns ganska nyskapande. Filmen fyllde mig med hopp om framtiden. Sedan, av en slump, hittade jag det här klippet:

En svensk zombiefilm? Lycka, oändlig lycka. Det spelar ingen roll att skådespeleriet tycks vara undermåligt, att den skånska dialekten går upp och ned, att manuset verkar lite torftigt. Inget av detta bekommer mig, för det är jag van vid av svenska filmer. Däremot ser effekterna bra, förvånansvärt bra. Sånt är vi inte bortskämda med. Klippningen och soundtracket känns också väldigt modernt, och lite lekfullt. Jag vet, jag vet, man ska inte dra för många slutsatser av en trailer eller en teaser. Jag är synnerligen medveten om detta. Men jag kan inte hjälpa att dras med i ambitionerna som dom visar upp här. På filmens hemsida,  http://www.zon261.com/, avslöjas mer om storyn, som tycks vara väldigt sociopolitiskt (zombies är utan tvekan de mest politiska filmmonstren vi har). Precis som i Psalm 21 kanske filmskaparna strävar efter att berätta en historia som är något över deras begränsningar. När jag ser klippet får jag en instinktiv känsla av spelet Left 4 Dead, och jag hade föredragit om dom fortsatt mer åt det hållet. Det kanske dom också gör, som sagt jag ska inte dra för många förhastade slutsatser, men synopsisen lutar åt det andra hållet. 

Men oavsett hur Zone 261 blir, kan jag bara hoppas att den kan bana vägen för fler filmskapare som vågar bryta sig ur de rådande normerna.

Dare to things a bit differently.

Transforming bullshit to gold

Transformers: Dark of the Moon Premiär 29 Juni

Titta på den. Just look at it! Det här en trailer som har allt man kan begära av en sommarblockbuster: förstörelse av episka proportioner, mäktig musik och John Turturro. Vad mer kan man begära? Det här kommer bli sommarens fetaste och bästa film, utan tvekan. Det är i alla fall vad man tror tills trailern är slut, för då drar man sig till minnes att så tänkte man om Transformers: Revenge of the Fallen (2009) också. Nån som kommer ihåg hur den filmen var?

IT JUST WON'T GO DOWN!

Fallen var inte bara dålig, den var ärkedålig, stamfader för allt som är dåligt. Den sammanfattade allt negativt om sommarfilmer, en ihopblandning av dyra datoreffekter utan en sammanhängande story. Den har sina ivriga försvarare som hävdar att filmens manus tog stryk av den omfattande manusstrejken som drabbade Hollywood ungefär samtidigt. Det är ingen ursäkt, om något gör det att jag hatar den ännu mer. Låt oss säga att du vill bygga ett hus, men dina polska byggarbetare går i strejk för att det du betalar dom inte räcker till en duglig kielbasa. I stället för att vänta in arbetarna och förblindad av din egen förträfflighet bestämmer du dig för att bygga ditt hus ändå, du har ju trots allt byggmaterialet och så länge du gör att det ser pråligt ut, spelar resten ringa roll. När ditt hus sedan faller ihop, ska man då skylla att det berodde på att du hade en taskig grund att bygga på eller din inkompetens? Frågan är helt retorisk.

Vi skulle gärna hjälpa dig, men det är inte så mycket vi kan göra när du byggt ett hus av termit.

Men, visst, man kan inte bedöma en film helt efter dess föregångare. Såvida det inte är samma människor bakom dom. Michael Bay är kvar som regissör och Ehren Kruger är nu ensam manusförfattare. Bay har en stadigt stagnerande formkurva. Han började så starkt med Bad Boys (1995) och The Rock (1996), och Armageddon (1998) var väl ok, men efter det: Pearl Harbor, Bad Boys 2 och The Island. Bay förlorade känslan över vad som är underhållning och vad som bara är stil. När han sedan fann shaky-cam för Fallen, ja, då var det kört. Dark of the Moon ska vara i 3D, så där har han en ny teknik att leka (=fucka) med. Nämnas bör är att Bay var väldigt anti 3D när den kom, men visar här hur fasta hans åsikter är. Men vi ska inte bara gnälla på Bay, han är trots allt endast en pay-and-shoot-regissör (dvs att han filmar vad som finns i manus utan att ställa frågor eller ändra - fast jag misstänker att robotpungen i Fallen var helt hans idé), utan Ehren Kruger förtjänar sig en känga också. Kruger är bland annat känd för att ha dödat Scream-filmerna. Han tog över författandet efter Kevin Williamson (något Wes Craven blev upprörd över), och eftersom Kruger förmodligen inte visste hur en krita fungerade, blev resultatet därefter. Han har sedan fortsatt att skriva tämligen undermåliga filmer tills han, på grund av sin vänskap med Roberto Orci och Alex Kurtzman (som skrev den första Transformers), fick chansen att var med och skriva på Fallen. Vi vet alla hur den blev och nu, som sagt, är han ensam skribent.

Motherfu....

Både Michael Bay och Shia LaBeouf (Sam Witwicky) har bett om ursäkt för hur mycket den förra filmen sög. Båda lovade sedan att Dark of the Moon skulle bli en mycket mörkare film. Whiipppiii, ropade alla fanboys/girls runtom på Internet. Sedan avslöjades vilka som skulle vara med i filmen. Bland dom nya märks FrancesMcDormand, Patrick Dempsey, John Malkovich, Alan Tudyk och Ken Jeong. Missuppfatta mig inte, jag tycker väldigt mycket om McDormand, Malkovich och Tudyk, de lika bra på att vara roliga som seriösa. Problemet är att jag har väldigt svårt att se dom spela några "mörka" roller i denna sorts film. Se bara hur Turturro blivit behandlad! Ken Jeong är mest känd för att ha stoppat upp kuken i Bradley Coopers ansikte och Dempsey, ja Dempesy, han är med i Grey's Anatomy. 

Det enda sjukhuset med färre sterila utrymme än bostaden hos en som är blind och kronisk onanist.

Nämnas bör är att Megan Fox inte längre är med. Efter att dom första filmerna gjorde henne till stjärna, sa hon några väl valda ord till Bay och gick sedan för att bli den nya Angelina Jolie. Fox syntes senast i Jonah Hex (2010). Nån som såg den? Inte? Men naturligtvis kan man inte ha en fullfjädrad actionfilm utan att kräma in en kärlekshistoria. Så med Megan Fox ute var man tvungen att hitta någon annan modellsnygg tjej som inte kan agera. Man hittade Rosie Huntington-Whiteley, en Victoria's Secret-modell vars enda tidigare skådespelarinsatser är dom Jason Statham lämnat i henne.

"I sure transported som crank to her snatch"

Oavsett kvalitét, finns det inget inom mig som tvivlar på att Dark of the Moon kommer att tampas med den sista Harry Potter-filmen om vilken som kommer spela in mest pengar 2011 (råder eller ingen tvivel om att det är den mest tragiska mening jag nånsin skrivit). För trots att alla, utåt sett, hatade Revenge of the Fallen, spelade den ändå in multum på biograferna och sålde sedan som smör på DVD. Kan förstå att man kan luras att se en film på bio, men att köpa enDVD? Icke. Dessvärre kommer jag att bidra till Dark of the Moons intäkter, trots att jag lovade mig själv att inte göra det efter tvåan.

Jag är en svag människa.

Fast & Furious 5

...and Newton wept

Fast & Furious 5 (eller originaltiteln Fast Five) är, på sitt alldeles lilla egna sätt, en unik film. Det är nämligen få filmer som kan sätta tonen på sig själv, lika bra som FF5 gör under sina första minuter. Filmen tar sin början exakt där den förra slutade, nämligen att Dom Torretto är på väg till fängelse men att Brian O'Connor (Paul Walker) och Mia Torretto (Jordana Brewster) är på väg för att frita honom. Denna fritagning trotsar förnuftets alla regler och fullkomligen knullar allt du lärt om dig om fysik i skolan. Faktum är att efter filmen var färdig fick man gräva upp Isaac Newtons grav och smörja in hans rester i vaselin.

 

"So, if the apple fell...oh, hello there sir. Didn't see y...WAIT, WHAT ARE YOU DOING? AAARGH! The laws of friction says you can't put it there without some sort of lubrication!"

Det hela går ut på att en person kör chicken-race med fångbussen (brilliant!) varpå bussen väjer undan. Då tar våra "hjältar" (sätter hjältar inom kaninöron, eftersom inget dom gör under hela filmen kan anses vara hjältemodigt eller något att sträva efter) fram Plan B: Kör in framför bussen, bromsa hastigt, bussen kör in i full fart i den lilla bilen, flyger all världens väg, voltar och smulas sönder, bilen klarar sig med tillbucklat baggageutrymme. Och när jag säger "smulas sönder" är det tämligen bokstavligt. Jag förstå likgiltigheten gentemot de övriga fångars liv, de är förmodligen mördare ändå, men på bussen finns också hederligt arbetande väktare. Att riskera deras liv på detta vis tyder på starka psykopatiska drag, och att hela räddningsaktionen känns lika genomtänkt som att försöka plocka ned ett glas genom att kasta ett bowlingklot på skåpet och hoppas att ett ramlar i din hand, gör att våra hjältar tycks ligga i en intelligensmässig nivå med en 4-åring.

Och, allvarligt talat, dom är direkt olämpliga som chaufförer.

Efter den lyckade flykten åker våra "hjältar" till Rio de Janiero. Väl där dröjer det inte länge innan dom är inne på brottets bana igen. Eftersom O'Connor varit polis innan borde man ju tycka att han skulle ha några moraliska betänkligheter om sådana gärningar, men icke. Nu är planen att man ska stjäla bilar från ett tåg. Även här visas det på stor inkompetens, när dom skär upp sidan på tåget (i farten naturligtvis) och en stor bit metall flyger av. Denna metallbit hugger nästan huvudet av tre personer, som alla verka väldigt chockade av detta. Vem hade annat att när ett föremål lossnar från ett annat föremål som färdas i hög fart, att det skulle ramla utåt i en väldigt hög hastighet? Till stor förvåning går stöten åt pipsvängen. Efter diverse predikament tvingas Brian och Dom fly. Hur flyr dom? Genom att köra en bil utöver ett stup, på sisådär 100m, och sedan hoppa av bilen när det återstår runt 60-50m och landa säkert i vatten. Nu har jag glömt bort ekvationen till hur man beräknar en massas successiva ökning i ett fall, däremot vet jag att om du ramlar i vatten från 40m höjd kommer det kännas som att landa på betong. Från 40m. 

Vin Diesel skulle därmed inte bara vara namne med ett bränsla, utan de skulle också ha samma kroppsform.

Du kanske tycker att jag är lite petig nu? "Suspension of disbelief, dickweed," kanske du skriker. Jag har inga problem med att man i filmens värld tänjer lite på naturlagarna, inga alls. Men det måste göras på rätt sätt. Förra året kom filmen The A-Team (som byggde på den gamla tv-serien med samma namn). Om ni såg den kanske ni kommer ihåg hur teamet försöker flyga en fallande pansarvagn genom att skjuta med kanonen i sidled? Fullkomligt sinnessjukt, men filmen kommer undan med det. Varför? Därför den är medveten om hur löjligt det är. Hela filmen är gjord med glimten i ögat, och då är det okej.I FF5 finns ingen glimt. Alla actionsekvenser är på allvar. Och om en film tar sig själv på större allvar än vad publiken gör, ja, då blir det dumt helt enkelt. Det hela hjälps inte heller av att skådespelarna försöker agera som om det vore en seriös film. Den ende som kommer undan med hedern i behåll är The Rock. Det kanske är jag som läser in för mycket, men det känns som om The Rock är den ende som vet var det är för film som dom spelar in. Han överspelar sin övertända machohet till den grad så att det är omöjligt att tro att det inte är medvetet. Mannen agerar som om hans karaktär vore avkomman av en tjur och ett godståg. 

He's a human chameleon, I tell you!

Filmens klimax är sedan är suverän sammanfattning av huvudpersonernas avsaknad av empati och manusförfattarnas ringa förståelse för hur massa och rörelse fungerar (och för den delen, hur bilar fungerar). Två bilar, oavsett hur bra motor dom än må ha, kan inte dra ett bankvalv(!) på tio ton och hålla toppfart. Valvet dras också på asfalten, inget släpp eller dylikt, utan tio ton rätt i asfalten. Och även om vi godtar att detta skulle gå på en raksträcka, så finns det inga ursäkter i kurvorna. Vid en skarp sväng skulle dom två bilarna sitta som en mosad mygga på väggen, när valvet fortsätter rakt fram. I stället är det valvet som flyger som en vante, men lyckas ändå förstöra allt i sin väg. Bland annat flera banker och varuhus som är fulla med människor. Men ägnar våra "hjältar" en enda tanke åt att dom faktiskt kan döda en oskyldig människa (en högst retorisk fråga)? 

En annan intressant aspekt med FF5 är hur filmens skurkar, egentligen är dom enda som agerar rättmätigt. Hade inte Torretto fuckat upp stöten på tåget hade inget hänt. Allt skurken ville ha var en specifik bil. Han hade inga intentioner att blåsa Torretto, han ville bara ha sin bil och ville inte säga varför. Fair enough, tycker jag. Men nej, Torretto dödar en massa gubbar och stjäl sedan bilen. När vår skurk, knarkbaronen Reyes, vill ha tillbaka bemöts han av spydigheter. Våra "hjältar" bestämmer sig för att hämnas, för att Reyes ville ha tillbaka det som var sitt, genom att stjäla ännu mer ifrån honom (100 miljoner dollar närmare bestämt). Filmen är väldigt noga med att poängterar att Reyes äger hela Rio, hur mäktig han är. Hur blev han så mäktig? Han ser till att kåkstäderna har el och vatten, i utbyte mot att han får pyssla med sitt knark i fred. Han tvingar ingen att köpa knark eller att jobba för honom, bara låt honom vara. Personligen tycker jag det låter om en schysst deal. Reyes har gjort mer nytta för världen än vad Torretto och O'Connor nånsin kommer att göra. Good guy/bad guy-gränsen börjar bli lite suddig.

Fast & Furious 5 är riktigt dålig. Visst, man kan skratta åt det för stunden, men i slutändan är det bara dåligt.  Å andra sidan, hade dom bara haft med en scen där Vin Diesel har sex med en prostituerad i en bil och sedan kör över henne, skulle vi nästan haft en GTA-film.

Eller är det bara jag som spelar så?

Concealed in shadows

Super 8 Premiär 17 Juni

Såg du trailern här ovan? Bra, då ligger vi på samma informationsnivå. För jag ska vara ärlig; jag har inte en blekfet jävla aning vad den här filmen handlar om. Visst, jag vet att J.J. Abrams ville återskapa den sortens filmer Steven Spielberg gjorde på i början av sin karriär, filmer såsom Närkontakt av tredje graden (1977) och E.T. (1981). Det, och att tåget (enligt pressreleasen) fraktar gods från Area 51 - jag vet att du vet vad Area 51 är, allt annat vore pinsamt - gör att min slutledning är att utomjordingar kommer att spela en viss roll i filmen. Har också hört att filmens titel, Super 8, anspelar på det filmformat som användes under 70-talet (då filmen utspelar sig) och som är det enda sättet som det går se monstret.

Mediakåta jävlar. 

Men mer än så här räcker inte min vetskap. Abrams tenderar att hålla jävligt tätt på informationsflödet när ha gör filmer. I vanliga fall brukar något läcka ut. För bara nån vecka sedan läckte bitar av manuset till The Avengers (2012) ut, och det var samtidigt som dom började spela in. Super 8 har varit färdig ett tag, men ändå har vi inte fått några smygtagna bilder, kvarglömda manus eller ens skådespelare som snackat för mycket på fyllan. Hade Usama bin Laden anställt Abrams som säkerhetschef, hade han fortfarande levt.

Should've, could've, would've. Oh well, you live and you learn. No wait...

Det var likadant när Cloverfield (2008) hade premiär. Allt vi hade var en poster och en teaser, där Frihetsgudinnans huvud smäller några bilar. Internet vimlade av teorier. Det verkar som att det upprepar sig. Men hur framgångsrikt kommer Super 8 vara? Folk strömmade till premiärern av Cloverfield, men det mattades av snabbt. Dock så har Abrams namn vuxit lite större i och med succén med rebooten av Star Trek (2009). Han gick från att vara en nördfavorit till att bli en allmänfaktor, vilket kan tyckas ironiskt med tanke på att inget är nördigare än Star Trek.

Spelar ingen roll om dom jobbar med Läkare Utan Gränser i vanliga fall, vi vet att dom nån gång haft sex klädda sådär. There's no turning back from there.

Detta talar för att Super 8 kommer att öppna väldigt bra, men det finns trots allt några orosmoln på himlen. För även om både Clovefield och Star Trek fick överlag positiv kritik från kritikerkåren (och efter Thors överväldigande positiva feedback, har jag litet, om något, förtroende för denna yrkesgrupp), så var publiken något tudelad. Abrams är, tillsammans med Christophe Nolan, betraktad som Hollywoods frälsare. Om han väljer att endast lyssna på Hollywood, och glömmer bort publiken, finns risken för hybris och ett kolossalt bakslag. Nu tror jag inte att det kommer att bli så, men jag vill ändå höja ett varningens finger.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga: jag vet inte. Super 8 har premiär den 10:e Juni i USA, först då kommer de första recensionerna rulla in. Men fram tills dess får vi leva i ovisshet.

Tucker and Dale vs Evil

VARNING!: Om ni känner att ni blir nyfikna av den filmen efter att ha läst den här artikeln, men känner att ni vill se en trailer först: gör inte det. Jag upprepar: SE INTE TRAILERN! Den må vara rolig, men den avslöjar alldeles för mycket.

Tucker and Dale vs Evil är lika enkel som den är briljant. Två hillbillies har köpt en sommarstuga ute i ödemarken. Allt dom vill är att ta lugnt, hiva några bärs och fiska. På väg mot stugan möter dom ett gäng collegeungdomar, som ska campa inte långt ifrån Dale och Tuckers stuga. Efter några missförstånd tror ungdomarna att Dale och Tucker är två seriemördande lantisar som kidnappat en tjej från ungdomsgänget. Dom bestämmer sig för att slå tillbaka och går till en frontalattack. 

Hilarity ensue.

Tucker and Dale vs Evil är en film gjord av människor som älskar film. Dom ligger bakom filmen visar nämligen på en förståelse för film, och skräck i synnerhet. Precis som med Scream-filmerna, finns det ett medvetande om vilka regler som existerar inom skräckgenren. Här förklaras inte dessa regler rent ut, men de är tillräckligt tydliga för att man ska kunna se dom parodiseras. För Tucker and Dale är en skräckfilmsparodi, make no mistake. Inte en parodi i anda med [Insert random word here] Movie av nollorna Jason Friedberg och Aaron Seltzer, utan mer som Hobo with a Shotgun och Shaun of the Dead. Filmer med kärlek.

Och vi vill alla väl ha lite kärlek. Även om den stundtals är lite svårdefinierbar.

Filmens andra del är dock lite svagare. Ledaren för ungdomarna tenderar att bli alltmer psykotiskt, allt eftersom. Hans besatthet av att tvåla till dessa hillbillies får sin förklaring i slutet, och det är väl därifrån filmtiteln hämtar sitt Evil ifrån. Men den här biten passar inte riktigt in i tonen, som filmen i övrigt har haft. Att den blir allvarlig gör inte så mycket, men filmen orkar inte bära upp det. Tucker and Dale är regissören/manusförfattarens, Eli Craig, första film. Därför kan jag se mellan fingrarna på oävenheten i slutet. Om han hade slut på idéer, eller om det var hans tanke från början, vet jag inte, men det spelar inte heller någon större roll. Jag är väldigt nyfiken på vad Craig kan göra i framtiden.

Thor - The mighty god of fuck all

Inte många hade räknat med att Thor skulle vara bra. Kanske okej som biounderhållning, men inte genuint bra. Sedan började recensionerna trilla in och de var överväldigande positiva. Kan det vara så att jag varit fördomsfull och dömt ut filmen alldeles för tidigt? Näe, så är inte fallet. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte vad det är för film som visats i dom andra länderna, för det kan omöjligt vara samma film. I så fall är jag rädd att massan av världens samlade idioti slutligen fått eget liv och att vi står på randen till jordens undergång.

Detta hade kunnat undvikas om vi bara tittat mer på Bergmans filmer

Men nu ska vi inte bli alltför apokalyptiska, jag har en film att recensera. Thor visades dessvärre endast i 3D, och då Thor  är en sån film som konverterats till 3D så, till ingens förvåning, blev det ganska dåligt. Filmen var mörk redan från början och att då får se den igenom ett par solglasögon gör den inga tjänster. Att jag sedan också fick ett par skitiga glasögon gjorde endast bioupplevelsen änn mer fulländad.

Thor börjar med att visa när Thor (Chris Hemsworth) kommer till jorden och blir påkörd av filmens romantiska intresse, Jane (Natalie Portman), och hennes kollegor, Erik Selvig (Stellan Skarsgård), som passande nog är norrman, och Darcy (Kat Dennings). Sedan klipps det Asgård, där vi får se hur det gick till när Thor förvisades till jorden. Thor ska krönas till konung av Asgård, när ceremonin avbryts av ett par frostjättar försöker stjäla en ismaskin - en kraftfull ismaskin, förvisso, men en ismaskin nonetheless - och detta förgrymmar Thor, å det grövsta. Emot hans fader Odens (Anthony Hopkins) order, tar Thor sina kamrater och bror, Loke (Tom Hiddleston), för att kicka lite frostjätterumpa. Här bjuds publiken på sin första actionsekvens. Jag råder er att ta till vara på den, för att de kommer att bli få till antalet. Vi får tydligt se hur kraftfulll Thor är när han få leka med sin hammare, Mjölner. Det är kul att se att något så lätt kan vara så farligt. Jag vet att Thor ska vara stark och så vidare, men det hade varit skönt att se att det fanns nån tyngd i hammaren. Han svänger med den som om den vore av plast (vilket den också ser att vara gjord av) och använder den som frisbee(!). Den kan också göra så att Thor flyger. 

Vi dödliga får nöja oss med våra jetpacks

Thors lilla krigsstråt går åt skogen och han blir förvisad. Han blir fråntagen sina krafter och förmåga att använda Mjölner. Oden bestämmer sig också för att gömma Mjölner. På jorden. Cirka 1 km ifrån där Thor landade. Nu är jag ingen allvetande gud, men har man hela kosmos att välja på, kan jag tycka att det är smått otaktiskt att gömma den på gångavstånd ifrån den förvisade. Hursomhelst, Thor börjar umgås med Jane & CO, vilket leder till hysteriskt roliga kulturkrockar (Thor går till en djuraffär för att köpa ett riddjur. Oh, priceless). Detta pågår under ungefär en timme. En väldigt lång timme. Jag begär inte mycket av manusdelen på sådana här filmer. Allt jag vill är det ska vara underhållande. Jag är inte intresserad av romansen mellan Thor och Jane. Dels delar Portman och Hemsworth ingen som helst kemi och dels är romansen väldigt otrolig.  Enligt logikens alla lagar borde Jane förkasta Thor som en galning, men på grund av att han är snygg och charmig, låter hon det bero.

Hade Thor sett ut så här, hade vi fått en helt annorlunda utgång på filmen.

Filmen lyckas också med att få skurken att verka mycket mer sympatiskt än hjälten. Thor går egentligen bara omkring och är grinig. Han agerar endast efter sina egna egoistiska och våldsamma impulser. Varför Oden valde honom till efterträdare förstår jag inte. Däremot kan jag förstå Loke. Han visar upp en oerhört större intelligens och ledarstyrka än Thor. Trots det har han blivit försmådd hela sitt liv. Alltid åsidosatt, ljugen för. Loke, till skillnad från andra skurkar, strävar inte efter makt, eller ens hämnd. Allt han vill är att hans far ska älska och vara stolt över honom. Visst, försöker han döda Thor och ta makten, men inget av dom sakerna var någonsin huvudsaken. Det var endast strävan efter uppskattning. Detta hade man kunnat utveckla, men i stället väljer filmmakarna att gå den lätta vägen, dvs popkulturella referenser (haha, Thor vet ju inte vad Facebook är, freakin' hilarious). 

Efter en timmes gulli-gullanden är det så dags för finalen. Jag tänker inte avslöja hur det slutar (om du inte är lobotomerad bör du kunna räkna ut det), men det hela är ett väldigt antiklimax. Thor är egentligen bara till för att visa upp karaktären Thor innan The Avengers (ett team av superhjältar med Thor, Hulken, Captain America, Iron Man osv) går upp på bio. Därför är Thor proppfull med referenser till denna kommande film. Hade det kanske inte varit billigare att bara göra en vanlig reklamfilm i stället? Två timmar är lite väl långt för att sälja in en karaktär.

Än så länge har biosommaren fått en knackig start. Sucker Punch, Battle LA, Scre4m och Thor har samtliga misslyckats på fylla upp förväntningarna, och jag är dessvärre rädd att den här trenden kommer hålla i sig.