Paul

Paul är inte så mycket en film som den är en filmnörds lovtal av sin barndom. Filmen i sig är ganska generisk; några socialt utstötta blir vänner med en utomjording, lär sig om livet, blir kär, dödar en hemlig agent och tårfyllt farväl vid ett rymdskepp. Business as usual. Och detta är nog också vad många kommer att se, såvida du inte är en filmnörd själv. Simon Pegg och Nick Frost är stora nördar och härstammar från samma skola som Quentin Tarantino, fast utan den pretentiösa självgodheten.

Self-righteous? Moi? Nooo...

Dom har visat upp den här nördigheten i deras tidigare filmer. I Shaun of the Dead var det zombies, Hot Fuzz amerikansk action och i Spaced var det, öh...tja, jag har egentligen ingen aning om den handlade om, men bra var det. I Paul har turen nu kommit till sci-fi, men inte vilken sci-fi som helst, utan den som kom mellan 70-och 80-talet samt Star Trek (som började i mitten av 60-talet). Detta påminner lite grann om den kommande filmen Super 8, men medan den filmen försöker återskapa en känsla vill Paul hylla sina föregångare. För dom bästa skämten ligger inte alla gånger på ytan, utan dom skymtar förbi i bakgrunden. Å andra sidan gör det att du njuter och skrattar mer åt dessa referenser när du väl hittar dom. Din tidigare dedikation åt sci-fi-genren får sin belöning i Paul.

Vilket innebär att ingen kommer att få större njutning av Paul än den här snubben.

Men du behöver inte kunna prata flytande klingonska eller praktisera ET:s parningsritualer för att få ut någon glädje ur Paul. Fördelen med att vara väldigt goda vänner bakom gör att det kan smitta av sig på duken. Så är fallet med Pegg och Frost. Dom agerar inte vänner, dom är vänner. Denna genuinitet gör att även skämten känns mer äkta, och därmed roligare. Dock får Pegg/Frost god hjälp av sina medskådespelare. Bill Hader och Kristen Wiig (dom få roliga från Saturday Night Live på senare år) har för vana att stjäla scener i filmerna dom är med, och dom gör mig inte besviken här. Lägg där till Jeffrey Tambor, Jason Bateman, Jane Lynch, Seth Rogens röst och två väl valda cameos. 

Dock kan tempot bli lite segt ibland, och på gränsen till seriöst. Samma fenomen dök också upp i Shaun och Hot Fuzz, men då blev det inte lika irriterande. Kanske är det avsaknaden av Edgar Wrights regi som känns av eller också är det helt enkelt ett svagare manus. Jag skulle nog tippa på en kombination av de båda. Kärlekshistorian mellan Peggs och Wiigs karaktärer är härligt obekväm på sina håll, men överlag lite malplacerad. Den bryter lite av den dynamik som finns mellan Pegg och Frost. Att sedan Frost endast får nöja sig med nån som är utklädd till en ewok känns väldigt orättvist.

Because fuck those furry, little abominations.

  

Unknown

Unknown borde ha skippat epitetet un och bara kört på Known i stället. Jag vet inte hur känslig du är för spoilers, men om du är det och vill se den här filmen i framtiden, sluta läs nu. Gå och gör något produktivt med din liv i stället för att sitta på nätet och läsa obskyra bloggar, skrivna av någon enstöring som skulle sälja sin kropp för lite tändargas och en plastpåse.

Vi har alla våra demoner.

Vid ett första ögonkast kan man tro att Unknown kommer vara en ny Taken. Det är förståeligt. Båda har Liam Neeson som springer omkring i en europeisk stad och nitar lite människor. Det är i alla fall vad trailern vill få dig att tro. Ty, även om Neeson är en naturligt badass, är han inte ens hälften lika hardcore som han är i Taken. Inte förräns i slutet i alla fall. Nej, filmen jag tänker på är Total Recall. Har du sett Total Recall, ja, då har du också sett Unknown. Har du inte sett Total Recall, well, SCREW YOU!

Tot...ursäkta mig, Unknown börjar med att Martin Harris (Liam Neeson) med fru (January Jones, som agerar lika kallt som hennes namn antyder) anländer till Berlin. Harris är biotekniker och ska hålla ett föredrag på en botanikkonferens. Fem minuter in i filmen och den har redan förlorat machopoäng. Men en olycka inträffar; taxin Harris åker i kraschar ner i vattnet, varpå han slår sig i huvudet. När han väl kommer till sans och söker upp sin fru, finner han henne med en annan man (Aidan Quinn) som påstår sig vara Martin Harris. 

 

Min första tanke var att Neesons karaktär och hans fru är spioner, eller lönnmördare etc etc, som jobbar under täckmantel och olyckan gör att Neeson tror att täckmanteln är riktiga minnen. Denna tanke håller sedan i sig genom hela filmen, eftersom filmen inte gör några som helst ansatser att lura mig in på ett annat spår. Det är helt enkelt den enda förklaring som logiskt kan förklara varje händelseförlopp. Detta är nästan exakt samma story som i Total Recall, skillnaden här är att minnesförlusten var oavsiktlig.

Och att trebröstade prostituerade lyser med sin frånvaro

Varje flashback Neeson upplever känns iscensatta och varje minne han reciterar är som att han läser innantill. Om regissören fått flashbacksen att ser lite mer personliga ut, äkta, hade man som åskådare blivit mer konfunderad. Men ej. Och även om Martin Harris hade varit en biotekniker som tränade krav maga på hög nivå under sin fritid, är det inte realistiskt att tro att han skulle vinna över en professionell lönnmördare. 

Men Unknown har två saker som talar för den. Nummer ett är en läcker liten scen mellan Hitler (Bruno Ganz) och Skeletor (Frank Langella). Inte lika episkt - inte ens i närheten om jag ska vara ärlig - som Christopher Walkens och Dennis Hoppers stand-off i True Romance, men det är alltid kul att se två giganter sparra mot varandra. Nummer två är att du kan se filmen som en slap-stickkomedi. Plötsligt hittar du helt nya nyanser i filmen, som faktiskt förhöjer upplevelsen. 

Priest

När jag först hörde talas om Priest blev jag smått intresserad. Lättsam biounderhållning. Sen såg jag Scott Charles Stewarts (välj ett förnamn, douchebag) förra film, Legion. Den delade många attribut med Priest: en småkul idé, action med religiösa förtecken och Paul Bettany. Problemet är att Legion var fullkomligt värdelös. Därför minskade mitt sug oerhört på nästkommande film. Att Priest skulle visas i 3D gjorde inte saken bättre. Men som den kämpe jag är, bestämde jag mig för att tjuren vid hornen och se skiten.

The bull did not approve.

Priest utspelar sig i ett post-apocalyptiskt samhälle, där ett långt och blodigt mellan människor och vampyrer nästan förstört världen. Dom flesta människor bor i stora megastäder styrda av kyrkan, medan vampyrerna forslats in i speciella reservat. Paul Bettany spelar Priest och han är en präst (you don't say). Men prästämbetet har dock blivit betydligt mer badass, för prästerna är kyrkans mest tränade krigare och var tungan på vågen som gjorde att människorna vann kriget. Dessvärre tyckte kyrkan att dessa präster var alldeles för farliga, så som tack för sina insatser för människosläktet förflyttas de till att bli avfallsbrännare. Men Priest tvingas snart ut i fältet igen när hans brorsdotter kidnappas av ett gäng vampyrer ledda av Black Hat (Karl Urban), som också var präst innan han blev tillfångatagen av vampyrer. Priest tar hjälp av brorsdotterns pojkvän Hicks (Cam Gigandet) och en annan präst vid namn Priestess (Maggie Q). Manusförfattarna tog inte ut sig när dom skulle brainstorma namn. 

"Måste ju se alla avsnitt av "Two and a half men" innan Ashton Kutcher börjar"

Priest bygger på en sydkoreansk graphic novel men storyn känns mer eller mindre kapad från The Searchers (1956), en klassiker med John Wayne. Men det är oviktigt, däremot måste jag säga att jag blev lite positivt överraskad i början. Skildringen av megastäderna andas Blade Runner (1982) och de post-apokalyptiska miljöer ger mig härliga Fallout-vibbar. Jag började känna vaga förhoppningar om att jag hade hittat ett oväntat guldkorn. Dom känslorna blev inte långvariga. Vampyrerna ser ut som tungmonstrena från Resident Evil blandat med en daggmask. Actionsekvenserna varierar mellan dåliga och löjeväckande. Speciellt en scen, som kanske var rolig när den skrevs som ett skämt under en glädjefull drogberusning. Tyvärr glömde någon att säga till Stewart att den scenen inte var seriöst menad. 

"What? He filmed that shit? Dude, that's hilarious. You wanna hit?"

Men det som stör mig mest med Priest är att det finns så mycket bortglömd potential i filmen. Vi tar alltid för givet att vampyrerna är dom onda, slaktar man massa oskyldiga människor måste det ju vara så. Eller? Vampyrerna står högre än oss i näringskedjan, så varför kan inte dom behandla oss som vi behandlar boskap? Vampyrerna har ett logiskt tänkande, precis som människan, vilket gör att dom är mer än bara djur. Priest väcker ungefär som etiska frågor som X-Men: varför ska något som är så oerhört mycket mer överlägsen än människan anpassa sig efter oss? Survival of the fittest. Evolution, kompis. Black Hat säger också att när han omvändes kände han en kraft som var så mycket renare och starkare än människan. Människorna, kyrkan, försöker utrota vampyrerna för att dom är ett hot. Om hela din arts existens hotades av utplåning, skulle inte du blivit smått förbannad och börjat slå tillbaka? Detta är frågor som uppstår, men i stället för att ta tillvara på dessa, slänger Stewart in ytterst bristfälliga actionscener. Jag blir rent förolämpad av att sån potential slösas bort. 

Jag förstår inte hur Bettany blev inblandad med denne talanglöse Stewart. Bettany är en bra skådis och jag förstå lockelsen med att vidga sina vyer, men borde det inte räckt med Legion? Trodde han verkligen att det skulle lyckas bättre en andra gång? Och om han trodde det, varför ser han så uppgiven ut? Den ende som faktiskt klarar sig ur den här soppan med hedern i behåll är Karl Urban. Urban är en underskattad skådespelare. Han vet när en film är bortom räddning och agerar därefter. Jag vill inte säga att han är i klass med Timothy Olyphant, men det är samma typ av skådespelare. Och sådana behövs, dessvärre får dom inte den uppskattning dom förtjänar. Oftast blir dom endast kultskådisar.

Behöver dock inte vara dåligt alla gånger.

X-Men: First Class

Av alla serietidningshjältar har jag alltid funnit X-Men vara de mest intressanta. Grundproblematiken om utanförskap och förföljelse kan sättas i ett historiskt (vilket filmerna också gör) och lättförståeligt perspektiv. Visst, man kan förstå att Batman och Spiderman blir upprörda av att få sina kära mördade av brottslingar, men det är samtidigt inget som lite gruppterapi och Prozac inte kan fixa; Superman kanske känner sig lite tvingad, eftersom han är den mäktigaste snubben på jorden, men vad fan ska annars göra? Men X-Men är endast människor som föddes lite annorlunda. 

Bra försök, Batman, men du blir aldrig mer än ett föräldralöst rikemansbarn med tvivelaktiga förhållanden till yngre män, Och Jokern, uppenbarligen.

X-Men: First Class börjar med en repris av öppningsscenen från X-Men, där en ung Magnetos krafter manifesteras när han ser sina föräldrar forslas bort i ett koncentrationsläger. Därefter möter han en tysktalande Kevin Bacon, ett möte som kommer att prägla Magneto stort (Bacon dödar hans mamma. Att vara förälder till en huvudperson i en serietidning ger inte bra överlevnadsodds). Däremellan har man fått se hur en ung Charles Xavier möter en ännu yngre (och naken) Mystique. Detta ser oerhört creepy ut, men borde tillfredställa salongens pedofiler.

Sedan hoppar filmen fram 20 år; där Magneto (Michael Fassbender) letar efter Sebastian Shaw (Bacon) och är allmänt hardcore, medan Xavier (James McAvoy) använder sina telepatiska krafter för att få ligga (äntligen en realistisk skildring av hur telepati skulle användas i verkliga livet). 

"Hmm, I sense she like guys eating spaghetti from her...Wow, that's sick! But I can roll with that."

X-Menfranchisen har alltid haft två hörnstenar: Wolverine som köttar järnet och konflikten mellan Xaviers och Magnetos ideologier. Nu är Wolverine bortplockad ur ekvationen och lämnar mer utrymme åt de andra två. Människorna i X-Men ser på mutanterna med rädsla och oförstånd. De ser helst att de inte finns, existerar. Xavier anser att mutanter och människor kan lära sig att leva i samförstånd, om man bara ge det tid. Magneto är av den åsikten att mutanterna inte ska behöva anpassa sig, de är ju den överlägsna rasen. I filmens tidigare skede ges ett tal, av Xavier om jag inte missminner mig, om hur de första homo sapiens parade sig med neanderthalarna och hur de överlägsna mutationer som uppstod utrotade ursprungsneanderthalarna. Kan man då verkligen säga att Magneto är fel ute?

Nej, för Guds skull, utrota oss.

Filmen har sina svagheter. Filmens mittenparti blir lite småsegt när en massa intetsägande minimutanter ska samlas in - en med insektsvingar och som kan spotta eldbollar. Finalen innehåller också en något skrattretande flygduell, där nämnda eldbollspottande insektsmutant är högst involverad. Men det dåliga uppvägs av det bra. Skådespeleriet är överlag väldigt bra. Fassbender ger tyngd åt en plågad Magneto, McAvoy är stabil och en ypperlig sparringpartner till Fassbender och Kevin Bacon är, tja, Kevin Bacon. Kan aldrig slå fel. 

Never,ever go wrong.

X-Men First Class är kanske inte den mest actionfyllda av sommarfilmer, men den har ändå en del spektakulära scener. När Magneto går loss på en yacht med ett fartygskedjor visar tydligt på den makt och förmåga till förstörelse som han besitter. När Shaws posse intar CIA:s högkvarter, tar regissören tillfället i akt att visa upp deras krafter i fullan blom. Det man också få ge regissören, Matthew Vaughn, är att man kan se vad som faktiskt pågår under fighter. För även om det borde bli rörigt med teleporteringar, eldbollar och sonarsskrik (fråga inte), så har man som åskådare hela tiden full koll. Duken smutsas inte heller ned av äcklig 3D (Fuck you Thor!). Filmen är också kul för den som roar sig med att komma ihåg ansikten, för First Class är nämligen full av "Hey, that's that guy from that tv-show/movie"-skådespelare (James Remar, Micheal Ironside, Ray Wise, Rade Serbedzija mfl). Man skulle kunna anordna en bingoturnering av det hela.

X-Men: First Class är bäst av alla sommarblockbustrerna, än så länge. Därför är det föga förvånande att det förmodligen kommer att vara den som spelar in minst pengar i slutändan. People are idiots. 

"My bank account will prove that"

The Hangover Part II

The Hangover Part II är utan tvekan bland de lataste filmer som gjorts för en större kommersiell publik. Alla bra idéer måste ha använts i föregångaren, så när en uppföljare sedan annonserades, fanns det inga rester kvar. Vad gör man som filmmakare i ett sådant läge? Drar ett streck över alltihop och börjar om på ny kula? Eller tar man det som funkade första gången och gör om allt igen, men på ett nytt ställe? Alla som gissade på det senare alternativet, grattis, ni har vunnit en årsförbrukning av BOB Äppelmos.

"Ge mig bara ditt kontonummer så ska vi ordna upp det här"

För grejen är den, det är inte bara så att vissa saker likna varandra, utan allt sker exakt som det gjorde i första filmen. Varenda reaktion, varje viktig intrigvändning; till och med varje karaktärsutveckling är likadan. Jag finner denna typen av filmmakeri rent förolämpande. The Wolfpack och regissören Todd Phillips fick otroligt mycket goodwill efter The Hangover, det borde dom ha utnyttjat bättre. 

Låt oss skapa ett fyllespel. Jag går igenom storyn Part II och varje gång du känner igen något från ettan, tar du en shot av valfri alkoholhaltig dryck. En ska gifta sig, svensexa hålls, Alan (Zach Galifianakis) råkar droga allihop, dom vaknar upp utan att minnas något, nån är borta, The Wolfpack måste gå igenom händelserna baklänges för hitta den saknade, dom har kidnappat ett djur, Stu (Ed Helms) har gjort något med sitt ansikte, skottlossning utbryter hos Bryan Callen (som är med i båda filmer, men har olika roller), Mr Chow (Ken Jeong) hoppar upp i Phils (Bradley Cooper) ansikte, biljakt, en gangster har deras vän, gangstern hade inte alls deras vän, Alan visar sig vara grym på något, Stu bekantar sig med horor, Phil uppsöker ett sjukhus, Stu står slutligen upp för sig själv, gänget tittar på bilderna som tagits under kvällen. Hur mår du?

"My liver feels raped"

Och det där var ändå bara ett axplock. Mycket om förhandssnacket handlade om Mel Gibsons cameo som tatuerare och hur han blev bortkörd från rollen efter sina telefonsamtal. Liam Neeson tog över rollen, men av någon anledning klipptes hans scener bort och han blev ersatt med Nick Cassavetes. Eftersom man följt dramatiken kring den här rollen så noga, hade den vissa förväntningar på sig. När den väl kom undrade man vad all hype var om. Cassavetes är inget välkänt ansikte och han spelar inte emot hans person, vilket gör hans cameo väldigt meningslös. Liam Neeson hade varit guld värd i den rollen, och bara att se honom spela emot typ hade varit kul. Men icke.

Men filmen har faktiskt sina guldkorn också. Även om Galifianakis stil börjar bli lite gammal, går det inte förneka att han står för filmens flesta roliga bitar. Hans Alan har gått ifrån att vara lite socialt efter, till att ha en odiagnostiserad psykisk störning. Men hans totala bortkoppling från realiteten blir stundtals kul. Scenen i horhuset tillhör bland det mest obekvämt roliga jag sett på länge. Dock kan inte dessa scener lyfta filmen. Det hade krävts mer. Ett tag tror man att filmen kan få fart när Paul Giamatti dyker upp. Fast det leder ingenstans. Varför tar man in en skådespelare av Giamattis kaliber och sedan inte låter honom äga? Det är som att gå till ett gloryhole för konversationens skull.

"Jag vill bara ha lite mänsklig kontakt"

Jag tycker nog att Stus blivande svärfar sammanfattar filmen bäst. I filmen jämför han Stu med chok, som är nån risgröt man ger till gamla och småbarn som inte smakar någonting, men den liknelsen fungerar minst lika bra på The Hangover Part II: en gråvit, smaklös massa där man försökt krydda till det med en självdöd sjögurka.

I Saw the Devil

Är det en lärdom man kan hämta ifrån I Saw the Devil så är det: bo inte i Sydkorea. Allvarligt. Du kan inte runda husknuten utan att stöta ihop med en seriemördare. Förvänta dig inte att polisen ska göra något heller, för dom är upptagna med något annat. Förmodligen en robot som fått kretsfel och börjat gå bärsärkargång i den lokala Samsung-butiken.

Sedan går han hem till dig och makes sweet, sweet love med din fru.

I Saw the Devil är i grunden en ganska enkel film: en seriemördare dödar en gravid kvinna, vilket förargar hennes man, som sedan utnyttjar sina färdigheter som specialagent, och tillika badass, till att göra livet surt för seriemördaren. Hade filmen gjorts nån annanstans än i Sydkorea hade nog slutresultatet blivit ganska mediokert, men det är något speciellt med Sydkorea och hämndfilmer. Dom hittar alltid ett extra lager, som vi i väst ofta tycks missa. Det råder aldrig någon tvekan om vem som är protagonist och antagonist, men hur långt får en protagonist gå innan man kan börja ifrågasätta hans rättfärdighet? Vart går gränsen mellan offer och monster? Regissören, Jee-woon Kim, moraliserar inte, däremot visar han upp konsekvenserna. För moral är ett alldeles för flyktigt begrepp, ointressant. Men konsekvenser är direkta, slutgiltiga och, i vissa fall, skoningslösa. Man kan inte peta på ett björn utan räkna med repressalier

"That turkey better be well-done, or I will fuck you up from here to Sunday"

Men det som verkligen gör filmen är dess två huvudrollsinnehavare. Byung-hun Lee spelar specialagent Kim Soo-hyeon och han säger inte jättemycket, men han kompenserar det med ett kraftfullt kroppsspråk i stället. Man kan hela tiden följa hans känslomässiga utveckling, från sorg till en jägares kyla och sedan tillbaks till sorg igen, när han tvingas reflektera över vad han gjort och vad han har offrat. Var hämnden värt priset av din själ? Men filmens gigant är ändå Min-sik Choi, som spelar seriemördaren Kyung-chul. Choi påminner om DeNiro och Pacino under deras guldår. Kyung-chul är ren ondska, hans handlingar kan inte försvaras med en dålig uppväxt eller psykisk ohälsa (även psyket inte bör stå helt rätt till). Detta hade kunnat bli en väldigt ensidig karaktär, men Choi ger karaktären kött och själ. Och stake, framförallt stake. För Kyung-chul är ingen stor man, han är en småpluffsig taxichaufför, dock spelar Choi honom med sådan frenesi att mannen blir en vandrande tornado.

Jag vet att det förmodligen görs en del skitfilmer i Sydkorea också; de dåliga filmerna färdas väl inte så långt, internationellt sett. Men av dom som når ut internationellt är, procentuellt sett, så mycket bättre än vad som produceras i väst. Jag känner inte till så mycket om den sydkoreanska kulturen, men dom har något speciellt, eftersom filmerna som kommer därifrån aldrig skulle kunna ha gjorts nån annanstans (Japan är väl det närmsta man kan komma). Men det kommer inte hindra Hollywood från att göra remakes dock.

Men allt från Asien passar inte i en västerländsk tappning.

Limitless

Om du tog ett piller som gjorde dig gränslöst smart, vad skulle du göra? Det är i alla frågan som Limitless ställer. Svaret tycks vara att gå omkring och bete sig som en douchebag.

Eddie Morra (Bradley Cooper) är en misslyckad författare (fast han måste vara en utmärkt säljare eftersom han aldrig har skrivit en bok innan men lyckades ändå få ett bokkontrakt och ett löneförskott) och har precis blivit dumpad av sin flickvän. Livet ser onekligen lite småsurt ut för vår protagonist Eddie. Men inte särskilt länge, för sekunden efter han blivit dumpad möter han sin före detta svåger. Trots att det är nio år sedan dom senast träffades ger svågern gärna Eddie ett piller värt $800. Detta piller gör Eddie otroligt smart, han får ett fyrsiffrig IQ. Senare, genom ödets olyckliga nyckfullheter, kommer Eddie över en hel påse med mirakelpiller. Är hans lycka nu gjord?

 

It certainly ain't geting any worse.

Han skriver färdigt sin bok på endast några dagar och den blir ett mästerverk, men väljer sedan att börja jobba inom finansbranschen, där dom verkliga pengarna finns. Detta går bra en stund, men efter ett tag börjar han drabbas av blackouter och märker att någon förföljer honom. Allt är inte längre guld och gröna skogar.

Det mest intressanta med Limitless är hur omedveten ironisk den är. Filmen handlar om världens smartaste människa, men filmen i sig är allt annat än smart. Varje vändning i filmen är ganska lätt att förutse, för den annonseras ut i förväg hela tiden, vilket gör att vi, publiken, ligger steget före Eddie. Detta hade fungerat om filmen hade haft en megatwist i slutet, som fullkomligt mindfuckat oss, men icke. Också kul är hur, trots sitt fyrsiffriga IQ, Eddie gör många tvivelaktiga beslut, som att inte fylla på sitt förråd med smartpiller. Även ekorrar vet med sig att ha ett välfyllt lager tillhands.

I bild: ett marknadsfinansiellt geni.

Eddie underlåter sig också att betala tillbaka en skuld till en rysk gangster, trots att han har både pengar och tid, vilket också strider mot all sorts självbevarelsedrift en tänkande människa borde besitta. Och vet ni vad jag skulle gjort om jag fick tag på en begränsad mängd piller; som skulle låsa upp all min hjärnas potential? Det absolut första skulle vara att tillverka mer piller. Denna tämligen logiska handling tar Eddie nästan hela filmen att komma fram till. 

Limitless har fått en del bra kritik för hur den ser ut, och jag måste erkänna att den är väldigt flashigt gjord. Dock är filmskaparna smärtsamt medvetna om det, och införstådda med att det är filmens enda styrka, kör dom jävligt hårt på den punkten. Klippning, färgtoning och kameraarbete är riktigt snyggt. Till en början. Men det blir sedan fort tjatigt, eftersom dom upprepar samma knep hela tiden. Det bästa exemplet på det är filmens användande av "fractal zooms." Nu är jag ingen hejare på kameror eller dess fackspråk, men fractal zooms går i grova drag ut på att man på ett subtilt sätt klipper ihop inzoomningar. 

Detta används jättebra i filmens förtexter - sedan kunde ju själva texten varit lite roligare än creditsen på en ordinär tv-serie. Men dessvärre används dessa zooms till leda. Andra gången, okej, fortfarande schysst. Tredje gången, njäee. Fjärde gången, är det endast provocerande. Det känns som om regissören (Neil Burger) vet om att han har en köpt en skitpresent, men istället för att köpa en ny, slå han in den i fint papper och hoppas att det ska vara tillräckligt distraherande att mottagaren inte ska märka att innehållet är en dysfunktionell Furbee.

Var dom någonsin funktionella?

Bradley Cooper spelar Eddie Morra ungefär som han spelar alla hans andra roller, snygg och charmig med en överton av rövhåleri. Det märks dock att Cooper har huvudrollen, för alla andra står så långt ut i periferin att dom knappt har synliga. Robert DeNiro har sitt namn på planschen, men han har inte mycket att göra. Han lades väl till för att lägga lite tyngd till filmen, men gamle Bob har inte samma slagkraft som förr. DeNiro är blott en skugga av sitt forna jag och ska han nånsin kommer tillbaka krävs det köttigare roller än så här. Abbie Cornish spelar Eddies flickvän, men dyker mest upp då och då för att visa att Eddie inte förvandlats till en känslolös robot. Det fungerar sådär.

Till slut vet jag inte vad filmen vill säga. Är det fel att ta substanser för att nå toppen? Ska man tro filmen, verkar det inte så (med andra ord en perfekt film för friidrottare, skidåkare och cyklister). Eddie möts aldrig av några konsekvenser. Visst, några människor dör, men varken han eller flickvännen tycks bryr sig nämnvärt. Men moralkakor har alltid varit överskattade. Man får inte glömma bort det viktigaste: har du en mängd syra eller svampar liggande runtomkring dig, är detta en fantastiskt film för dig.

"Wow, dude, it's like the picture, like sucking me in"