Fast & Furious 5

...and Newton wept

Fast & Furious 5 (eller originaltiteln Fast Five) är, på sitt alldeles lilla egna sätt, en unik film. Det är nämligen få filmer som kan sätta tonen på sig själv, lika bra som FF5 gör under sina första minuter. Filmen tar sin början exakt där den förra slutade, nämligen att Dom Torretto är på väg till fängelse men att Brian O'Connor (Paul Walker) och Mia Torretto (Jordana Brewster) är på väg för att frita honom. Denna fritagning trotsar förnuftets alla regler och fullkomligen knullar allt du lärt om dig om fysik i skolan. Faktum är att efter filmen var färdig fick man gräva upp Isaac Newtons grav och smörja in hans rester i vaselin.

 

"So, if the apple fell...oh, hello there sir. Didn't see y...WAIT, WHAT ARE YOU DOING? AAARGH! The laws of friction says you can't put it there without some sort of lubrication!"

Det hela går ut på att en person kör chicken-race med fångbussen (brilliant!) varpå bussen väjer undan. Då tar våra "hjältar" (sätter hjältar inom kaninöron, eftersom inget dom gör under hela filmen kan anses vara hjältemodigt eller något att sträva efter) fram Plan B: Kör in framför bussen, bromsa hastigt, bussen kör in i full fart i den lilla bilen, flyger all världens väg, voltar och smulas sönder, bilen klarar sig med tillbucklat baggageutrymme. Och när jag säger "smulas sönder" är det tämligen bokstavligt. Jag förstå likgiltigheten gentemot de övriga fångars liv, de är förmodligen mördare ändå, men på bussen finns också hederligt arbetande väktare. Att riskera deras liv på detta vis tyder på starka psykopatiska drag, och att hela räddningsaktionen känns lika genomtänkt som att försöka plocka ned ett glas genom att kasta ett bowlingklot på skåpet och hoppas att ett ramlar i din hand, gör att våra hjältar tycks ligga i en intelligensmässig nivå med en 4-åring.

Och, allvarligt talat, dom är direkt olämpliga som chaufförer.

Efter den lyckade flykten åker våra "hjältar" till Rio de Janiero. Väl där dröjer det inte länge innan dom är inne på brottets bana igen. Eftersom O'Connor varit polis innan borde man ju tycka att han skulle ha några moraliska betänkligheter om sådana gärningar, men icke. Nu är planen att man ska stjäla bilar från ett tåg. Även här visas det på stor inkompetens, när dom skär upp sidan på tåget (i farten naturligtvis) och en stor bit metall flyger av. Denna metallbit hugger nästan huvudet av tre personer, som alla verka väldigt chockade av detta. Vem hade annat att när ett föremål lossnar från ett annat föremål som färdas i hög fart, att det skulle ramla utåt i en väldigt hög hastighet? Till stor förvåning går stöten åt pipsvängen. Efter diverse predikament tvingas Brian och Dom fly. Hur flyr dom? Genom att köra en bil utöver ett stup, på sisådär 100m, och sedan hoppa av bilen när det återstår runt 60-50m och landa säkert i vatten. Nu har jag glömt bort ekvationen till hur man beräknar en massas successiva ökning i ett fall, däremot vet jag att om du ramlar i vatten från 40m höjd kommer det kännas som att landa på betong. Från 40m. 

Vin Diesel skulle därmed inte bara vara namne med ett bränsla, utan de skulle också ha samma kroppsform.

Du kanske tycker att jag är lite petig nu? "Suspension of disbelief, dickweed," kanske du skriker. Jag har inga problem med att man i filmens värld tänjer lite på naturlagarna, inga alls. Men det måste göras på rätt sätt. Förra året kom filmen The A-Team (som byggde på den gamla tv-serien med samma namn). Om ni såg den kanske ni kommer ihåg hur teamet försöker flyga en fallande pansarvagn genom att skjuta med kanonen i sidled? Fullkomligt sinnessjukt, men filmen kommer undan med det. Varför? Därför den är medveten om hur löjligt det är. Hela filmen är gjord med glimten i ögat, och då är det okej.I FF5 finns ingen glimt. Alla actionsekvenser är på allvar. Och om en film tar sig själv på större allvar än vad publiken gör, ja, då blir det dumt helt enkelt. Det hela hjälps inte heller av att skådespelarna försöker agera som om det vore en seriös film. Den ende som kommer undan med hedern i behåll är The Rock. Det kanske är jag som läser in för mycket, men det känns som om The Rock är den ende som vet var det är för film som dom spelar in. Han överspelar sin övertända machohet till den grad så att det är omöjligt att tro att det inte är medvetet. Mannen agerar som om hans karaktär vore avkomman av en tjur och ett godståg. 

He's a human chameleon, I tell you!

Filmens klimax är sedan är suverän sammanfattning av huvudpersonernas avsaknad av empati och manusförfattarnas ringa förståelse för hur massa och rörelse fungerar (och för den delen, hur bilar fungerar). Två bilar, oavsett hur bra motor dom än må ha, kan inte dra ett bankvalv(!) på tio ton och hålla toppfart. Valvet dras också på asfalten, inget släpp eller dylikt, utan tio ton rätt i asfalten. Och även om vi godtar att detta skulle gå på en raksträcka, så finns det inga ursäkter i kurvorna. Vid en skarp sväng skulle dom två bilarna sitta som en mosad mygga på väggen, när valvet fortsätter rakt fram. I stället är det valvet som flyger som en vante, men lyckas ändå förstöra allt i sin väg. Bland annat flera banker och varuhus som är fulla med människor. Men ägnar våra "hjältar" en enda tanke åt att dom faktiskt kan döda en oskyldig människa (en högst retorisk fråga)? 

En annan intressant aspekt med FF5 är hur filmens skurkar, egentligen är dom enda som agerar rättmätigt. Hade inte Torretto fuckat upp stöten på tåget hade inget hänt. Allt skurken ville ha var en specifik bil. Han hade inga intentioner att blåsa Torretto, han ville bara ha sin bil och ville inte säga varför. Fair enough, tycker jag. Men nej, Torretto dödar en massa gubbar och stjäl sedan bilen. När vår skurk, knarkbaronen Reyes, vill ha tillbaka bemöts han av spydigheter. Våra "hjältar" bestämmer sig för att hämnas, för att Reyes ville ha tillbaka det som var sitt, genom att stjäla ännu mer ifrån honom (100 miljoner dollar närmare bestämt). Filmen är väldigt noga med att poängterar att Reyes äger hela Rio, hur mäktig han är. Hur blev han så mäktig? Han ser till att kåkstäderna har el och vatten, i utbyte mot att han får pyssla med sitt knark i fred. Han tvingar ingen att köpa knark eller att jobba för honom, bara låt honom vara. Personligen tycker jag det låter om en schysst deal. Reyes har gjort mer nytta för världen än vad Torretto och O'Connor nånsin kommer att göra. Good guy/bad guy-gränsen börjar bli lite suddig.

Fast & Furious 5 är riktigt dålig. Visst, man kan skratta åt det för stunden, men i slutändan är det bara dåligt.  Å andra sidan, hade dom bara haft med en scen där Vin Diesel har sex med en prostituerad i en bil och sedan kör över henne, skulle vi nästan haft en GTA-film.

Eller är det bara jag som spelar så?

Concealed in shadows

Super 8 Premiär 17 Juni

Såg du trailern här ovan? Bra, då ligger vi på samma informationsnivå. För jag ska vara ärlig; jag har inte en blekfet jävla aning vad den här filmen handlar om. Visst, jag vet att J.J. Abrams ville återskapa den sortens filmer Steven Spielberg gjorde på i början av sin karriär, filmer såsom Närkontakt av tredje graden (1977) och E.T. (1981). Det, och att tåget (enligt pressreleasen) fraktar gods från Area 51 - jag vet att du vet vad Area 51 är, allt annat vore pinsamt - gör att min slutledning är att utomjordingar kommer att spela en viss roll i filmen. Har också hört att filmens titel, Super 8, anspelar på det filmformat som användes under 70-talet (då filmen utspelar sig) och som är det enda sättet som det går se monstret.

Mediakåta jävlar. 

Men mer än så här räcker inte min vetskap. Abrams tenderar att hålla jävligt tätt på informationsflödet när ha gör filmer. I vanliga fall brukar något läcka ut. För bara nån vecka sedan läckte bitar av manuset till The Avengers (2012) ut, och det var samtidigt som dom började spela in. Super 8 har varit färdig ett tag, men ändå har vi inte fått några smygtagna bilder, kvarglömda manus eller ens skådespelare som snackat för mycket på fyllan. Hade Usama bin Laden anställt Abrams som säkerhetschef, hade han fortfarande levt.

Should've, could've, would've. Oh well, you live and you learn. No wait...

Det var likadant när Cloverfield (2008) hade premiär. Allt vi hade var en poster och en teaser, där Frihetsgudinnans huvud smäller några bilar. Internet vimlade av teorier. Det verkar som att det upprepar sig. Men hur framgångsrikt kommer Super 8 vara? Folk strömmade till premiärern av Cloverfield, men det mattades av snabbt. Dock så har Abrams namn vuxit lite större i och med succén med rebooten av Star Trek (2009). Han gick från att vara en nördfavorit till att bli en allmänfaktor, vilket kan tyckas ironiskt med tanke på att inget är nördigare än Star Trek.

Spelar ingen roll om dom jobbar med Läkare Utan Gränser i vanliga fall, vi vet att dom nån gång haft sex klädda sådär. There's no turning back from there.

Detta talar för att Super 8 kommer att öppna väldigt bra, men det finns trots allt några orosmoln på himlen. För även om både Clovefield och Star Trek fick överlag positiv kritik från kritikerkåren (och efter Thors överväldigande positiva feedback, har jag litet, om något, förtroende för denna yrkesgrupp), så var publiken något tudelad. Abrams är, tillsammans med Christophe Nolan, betraktad som Hollywoods frälsare. Om han väljer att endast lyssna på Hollywood, och glömmer bort publiken, finns risken för hybris och ett kolossalt bakslag. Nu tror jag inte att det kommer att bli så, men jag vill ändå höja ett varningens finger.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga: jag vet inte. Super 8 har premiär den 10:e Juni i USA, först då kommer de första recensionerna rulla in. Men fram tills dess får vi leva i ovisshet.

Tucker and Dale vs Evil

VARNING!: Om ni känner att ni blir nyfikna av den filmen efter att ha läst den här artikeln, men känner att ni vill se en trailer först: gör inte det. Jag upprepar: SE INTE TRAILERN! Den må vara rolig, men den avslöjar alldeles för mycket.

Tucker and Dale vs Evil är lika enkel som den är briljant. Två hillbillies har köpt en sommarstuga ute i ödemarken. Allt dom vill är att ta lugnt, hiva några bärs och fiska. På väg mot stugan möter dom ett gäng collegeungdomar, som ska campa inte långt ifrån Dale och Tuckers stuga. Efter några missförstånd tror ungdomarna att Dale och Tucker är två seriemördande lantisar som kidnappat en tjej från ungdomsgänget. Dom bestämmer sig för att slå tillbaka och går till en frontalattack. 

Hilarity ensue.

Tucker and Dale vs Evil är en film gjord av människor som älskar film. Dom ligger bakom filmen visar nämligen på en förståelse för film, och skräck i synnerhet. Precis som med Scream-filmerna, finns det ett medvetande om vilka regler som existerar inom skräckgenren. Här förklaras inte dessa regler rent ut, men de är tillräckligt tydliga för att man ska kunna se dom parodiseras. För Tucker and Dale är en skräckfilmsparodi, make no mistake. Inte en parodi i anda med [Insert random word here] Movie av nollorna Jason Friedberg och Aaron Seltzer, utan mer som Hobo with a Shotgun och Shaun of the Dead. Filmer med kärlek.

Och vi vill alla väl ha lite kärlek. Även om den stundtals är lite svårdefinierbar.

Filmens andra del är dock lite svagare. Ledaren för ungdomarna tenderar att bli alltmer psykotiskt, allt eftersom. Hans besatthet av att tvåla till dessa hillbillies får sin förklaring i slutet, och det är väl därifrån filmtiteln hämtar sitt Evil ifrån. Men den här biten passar inte riktigt in i tonen, som filmen i övrigt har haft. Att den blir allvarlig gör inte så mycket, men filmen orkar inte bära upp det. Tucker and Dale är regissören/manusförfattarens, Eli Craig, första film. Därför kan jag se mellan fingrarna på oävenheten i slutet. Om han hade slut på idéer, eller om det var hans tanke från början, vet jag inte, men det spelar inte heller någon större roll. Jag är väldigt nyfiken på vad Craig kan göra i framtiden.

Thor - The mighty god of fuck all

Inte många hade räknat med att Thor skulle vara bra. Kanske okej som biounderhållning, men inte genuint bra. Sedan började recensionerna trilla in och de var överväldigande positiva. Kan det vara så att jag varit fördomsfull och dömt ut filmen alldeles för tidigt? Näe, så är inte fallet. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte vad det är för film som visats i dom andra länderna, för det kan omöjligt vara samma film. I så fall är jag rädd att massan av världens samlade idioti slutligen fått eget liv och att vi står på randen till jordens undergång.

Detta hade kunnat undvikas om vi bara tittat mer på Bergmans filmer

Men nu ska vi inte bli alltför apokalyptiska, jag har en film att recensera. Thor visades dessvärre endast i 3D, och då Thor  är en sån film som konverterats till 3D så, till ingens förvåning, blev det ganska dåligt. Filmen var mörk redan från början och att då får se den igenom ett par solglasögon gör den inga tjänster. Att jag sedan också fick ett par skitiga glasögon gjorde endast bioupplevelsen änn mer fulländad.

Thor börjar med att visa när Thor (Chris Hemsworth) kommer till jorden och blir påkörd av filmens romantiska intresse, Jane (Natalie Portman), och hennes kollegor, Erik Selvig (Stellan Skarsgård), som passande nog är norrman, och Darcy (Kat Dennings). Sedan klipps det Asgård, där vi får se hur det gick till när Thor förvisades till jorden. Thor ska krönas till konung av Asgård, när ceremonin avbryts av ett par frostjättar försöker stjäla en ismaskin - en kraftfull ismaskin, förvisso, men en ismaskin nonetheless - och detta förgrymmar Thor, å det grövsta. Emot hans fader Odens (Anthony Hopkins) order, tar Thor sina kamrater och bror, Loke (Tom Hiddleston), för att kicka lite frostjätterumpa. Här bjuds publiken på sin första actionsekvens. Jag råder er att ta till vara på den, för att de kommer att bli få till antalet. Vi får tydligt se hur kraftfulll Thor är när han få leka med sin hammare, Mjölner. Det är kul att se att något så lätt kan vara så farligt. Jag vet att Thor ska vara stark och så vidare, men det hade varit skönt att se att det fanns nån tyngd i hammaren. Han svänger med den som om den vore av plast (vilket den också ser att vara gjord av) och använder den som frisbee(!). Den kan också göra så att Thor flyger. 

Vi dödliga får nöja oss med våra jetpacks

Thors lilla krigsstråt går åt skogen och han blir förvisad. Han blir fråntagen sina krafter och förmåga att använda Mjölner. Oden bestämmer sig också för att gömma Mjölner. På jorden. Cirka 1 km ifrån där Thor landade. Nu är jag ingen allvetande gud, men har man hela kosmos att välja på, kan jag tycka att det är smått otaktiskt att gömma den på gångavstånd ifrån den förvisade. Hursomhelst, Thor börjar umgås med Jane & CO, vilket leder till hysteriskt roliga kulturkrockar (Thor går till en djuraffär för att köpa ett riddjur. Oh, priceless). Detta pågår under ungefär en timme. En väldigt lång timme. Jag begär inte mycket av manusdelen på sådana här filmer. Allt jag vill är det ska vara underhållande. Jag är inte intresserad av romansen mellan Thor och Jane. Dels delar Portman och Hemsworth ingen som helst kemi och dels är romansen väldigt otrolig.  Enligt logikens alla lagar borde Jane förkasta Thor som en galning, men på grund av att han är snygg och charmig, låter hon det bero.

Hade Thor sett ut så här, hade vi fått en helt annorlunda utgång på filmen.

Filmen lyckas också med att få skurken att verka mycket mer sympatiskt än hjälten. Thor går egentligen bara omkring och är grinig. Han agerar endast efter sina egna egoistiska och våldsamma impulser. Varför Oden valde honom till efterträdare förstår jag inte. Däremot kan jag förstå Loke. Han visar upp en oerhört större intelligens och ledarstyrka än Thor. Trots det har han blivit försmådd hela sitt liv. Alltid åsidosatt, ljugen för. Loke, till skillnad från andra skurkar, strävar inte efter makt, eller ens hämnd. Allt han vill är att hans far ska älska och vara stolt över honom. Visst, försöker han döda Thor och ta makten, men inget av dom sakerna var någonsin huvudsaken. Det var endast strävan efter uppskattning. Detta hade man kunnat utveckla, men i stället väljer filmmakarna att gå den lätta vägen, dvs popkulturella referenser (haha, Thor vet ju inte vad Facebook är, freakin' hilarious). 

Efter en timmes gulli-gullanden är det så dags för finalen. Jag tänker inte avslöja hur det slutar (om du inte är lobotomerad bör du kunna räkna ut det), men det hela är ett väldigt antiklimax. Thor är egentligen bara till för att visa upp karaktären Thor innan The Avengers (ett team av superhjältar med Thor, Hulken, Captain America, Iron Man osv) går upp på bio. Därför är Thor proppfull med referenser till denna kommande film. Hade det kanske inte varit billigare att bara göra en vanlig reklamfilm i stället? Två timmar är lite väl långt för att sälja in en karaktär.

Än så länge har biosommaren fått en knackig start. Sucker Punch, Battle LA, Scre4m och Thor har samtliga misslyckats på fylla upp förväntningarna, och jag är dessvärre rädd att den här trenden kommer hålla i sig. 

Pappa Meta-Skräck är tillbaka

11 år efter den misslyckade Scream 3 (2000) kommer nu Scre4m (inte Scream 4, mind you). Många frågor dyker nu upp allas huvuden: är den bra, är den nödvändig och kan den återskapa samma glädje som den första? Svaren är: meh, njae och nej.

Precis som James Bond har sina pre-credit äventyr, har Scream sina pre-credit kills. Självfallet gör den första filmen detta bäst, men alla uppföljares pre-credit har samtliga varit underhållande. Scre4m är inget undantag. Den är väl uppdaterad till dagens jargong och oerhört meta. Sätter tonen för filmen väldigt väl. Sedan börjar filmen med att Sidney Prescott (Neve Campbell), Scream-seriens huvudprotagonist, återvänder till Woodsboro för att lansera sin nya bok. Woodsboro är där staden där första filmen utspelade sig. Där möter upp hon med Dewey (David Arquette) och Gale (Courtney Cox), två av Screams andra huvudpersoner, som numera är gifta. I Woodsboro ska Sidney bo med sin moster och sin kusin Jill (Emma Roberts). Det dröjer inte länge innan folk i Jills umgängeskrets förpassas till sällare jaktmarker.

  

Hur jaktmarker har blivit synonymt med fridfullhet kommer jag aldrig att förstå.

Vad som gjorde Scream-filmerna så populära är deras självmedvetenhet. Alla slasher-filmer följer vissa specifika regler, som är lika oskrivna som de är självklara. Den första filmen blandade detta med att faktiskt vara en genuin skräckfilm. Tvåan klarade av balansgången, om än inte lika bra, men ändå. I trean blev det mer en parodi av alltihop. Men för varje uppföljare finns det nya regler att följa, så även för Scre4m. Scre4m existerar i ett universum där karaktärerna känner till föregångarna, detta genom att de händelserna har blivit filmer i filmen. Denna filmserie heter Stab och är älskad av alla i Woodsboro. Alla ungdomar som bor i staden är också samtliga filmnördar.

This town is ours!

Detta innebär att alla är införstående med alla regler och kan diskutera det öppet. För mig blir detta ett problem. Filmen blir mer meta än den blir film. I den första gjordes detta snyggt. Vi hade endast Randy (avsaknaden av Jamie Kennedy är stor) som förklarade reglerna. Han var publiken. Men när hela rollensemblen är publiken blir det mest som en föreläsning som stundtals blir avbruten av diverse lemlästningar. Hur kul det än må låta, är det ej det. 

Sidney Prescott är filmseriens evige offer. Det är alltid någon som är ute efter att döda henne och alla i hennes närhet. Det är hennes tragiska historia som Stab bygger på. Men Dewey och Gale då? Jag vet att allting som någonsin hänt i Scream-serien har sin grund i mordet på Sidneys mamma, men Dewey och Gale har fått lida minst lika mycket. Deweys syster blev mördat med en garagedörr i första filmen, men någon sorg har aldrig tillägnats henne, och Dewey har sedan blivit knivhuggen flertalet gånger. Är inte han inte offer? Det är alltid Sindey mördarna vill åt men Dewey och Gale dras alltid med och få utstå minst lika mycket psykisk terror.

Scre4m är inte heller lika smart som sina föregångare. Taglinen är "new rules" men en del regler finns kvar. På grund av att jag i förberedande syfte såg om ursprungstrilogin kunde jag, innan jag sett filmen, lista ut vem som var den ena delen i mördarduon. Ja, det är en duo, det är alltid en duo (utom i trean, men den sög ju ändå, så vem bryr sig?). Ett karaktärsdrag är nämligen genomgående hos åtminstone en av mördarna, även hos mördaren i trean. Tänker inte avslöja vad det är, men teorin är oklanderlig.

You can't fuck with logic.

Med hjälp av trailern kunde man sedan nästan pricka in den andra delen av dynamiska duon. Visst, det är mitt egna fel att jag ser trailern, men samtidigt får man inte göra en så pass avslöjande trailer. En skräckfilm, framförallt en slasher, bygger på att inte veta när och vem som kommer att dö. Hela spänningsmomentet försvinner. Det har filmen inte råd med. 

Avslutningen av filmen kunde ha varit hur bra som helst, men dessvärre fegade dom ur. Det är synd. Än en gång faller dom tillbaks på gamla regler. Vad hände med "new rules?" Den enda nya regeln är att dom filmar morden. På elva år är inte det jättemycket att komma med. Scre4m gjordes för fansen av de gamla filmer, den kommer inte vinna någon ny publik. Problemet är att fansen har växt ifrån Scream och det räcker inte att lägga in Facebook eller iPhone-apps i dialogen vi ska kunna relatera. Plus, den bästa meta-skräcken har redan gjorts och den heter:

'Nuff said

America is not to be fucked with

Jag tar för givet att ni har läst min preview om World Invasion: Battle Los Angeles, och om ni inte har gjort det så kan ge er en kort summering om filmen här: Utomjordingar invaderar jorden. Även om det är en global attack så handlar det endast om Los Angeles, därav den fyndiga undertiteln (som i övrigt är originaltiteln). Filmen börjar med att vi får se huvudkaraktärernas helikopter bli beskjuten, sedan klipper till 24 timmar innan attack. Vår protagonist är sergeant Michael Nantz (spelad av Aaron Eckhardt), som är en veteran inom marinkåren och han känner att åldern börjar ta ut sin rätt.

He's too old for that shit.

Han lämnar in sin avskedansökan och ska endast träna färdigt sina senaste rekryter. Ska också nämnas att han, på sitt senaste uppdrag, fick göra en del moralbetyngda beslut. Undrar om det kommer att hemsöka honom under filmens gång? Efter vi har bekantat oss med Nantz får vi träffa resten av våra huvudkaraktärer. Detta sker väldigt pedagogiskt med deras namn och militärgrad tydligt synligt med en textremsa. Detta är bra, för annars hade det varit ett rent helvete att hålla reda på när det väl börjar hända saker (och tror mig, det är svårt nog som det är). För att vi, publiken, ska bry oss om hur det går för dessa människor, visas dom scener som ska väcka empati: en vars fru väntar barn, en väljer ut tårta för ett giftemål, en annan har fått mardrömmar av strider han varit med om och sedan har vi den obligatoriska rookien, som ännu inte blivit av med oskulden.

"Oskuld? I fuck bitches by the dozen!"

Inte nog med att dessa scener misslyckas med att få mig att känna någonting som ens kan liknas vid empati, men de avslöjar också att dessa människor är "dead men walking." Hur många gånger överlever rookien i sådana här filmer? Såvida han inte är huvudperson, så aldrig. Antingen dör dom i början eller i nära slutet, oavsett så kommer dom att "snuff it." Ett barn på väg? Ett liv börjar och ett liv tar slut, och det sistnämnda kommer vara ditt. I och för sig hade man ju kunnat lista ut att dessa människor skulle gå hädan ändå, men det blir bara så äckligt manipulativt. 

Nantz placeras i en ny grupp, som är en nyutbildad befälhavare och där en av gruppmedlemmarna hade bror som dog under Nantz' befäl (oh, I smell drama). Strax efteråt går utomjordingarna till attack. Detta visas genom ett nyhetsinslag och är utan tvekan filmens starkaste scen. Fienden anfaller från havet och skjuter på flyende människor på stranden, allt medan militären inte kan göra mer än att hjälplöst se på. Denna scen etablerar skicklig utomjordingarna som skoningslösa och effektiva, samt skapar en nervigheten som ska hålla filmen ut (dessvärre gör den inte det). Det händer saker mer eller mindre hela tiden, men det är svårt att engagera sig när man inte ser vad det är som sker. Vi har vår lilla grupp med huvudkaraktärer, men i truppen ingår också en mängd dödkött (=personer som endast ska dö, se Star Treks orangeskjortor). Men vi vet inte hur mycket dödkött som ingår i truppen. Det hjälper inte heller att alla se likadana ut. Truppen blir anfallen ett flertal gånger, man ser soldater dör, men ändå är truppantalet hela tiden konstant. En gång flyr dom i en buss och man ser vilka som är med i bussen, men ändå, när fienden anfaller, dör fler människor än vad som fanns på bussen. Jag hävdar inte att vara ett geni eller att sitta inne med alla svar, men människor kan inte materialiseras fram från tomma intet.

It boggles the shit out of my mind!

En annan scen visar klart och tydligt två soldater, som vi känner till med namn och ansikte, gå mot en avsats för att vira ned sig med rep. En bomb smäller och två personer ramlar av från avsatsen, en överlever och en dör. Den som överlever är en av våra huvudpersoner medan den andre var någon okänd soldat. Den andre personen, som filmen etablerat gick till avsatsen, är i stället någon annanstans. Jag vet att krig är rörigt, men varför etablera vart karaktärerna befinner sig om man ändå ska fucka upp den spatiala kontinuiteten? Känns antingen slarvigt eller dumt i huvudet, beroende på filmmakarnas intentioner. 

Battle Los Angeles har fått mycket kritik för sitt användande av "shaky-cam" (mycket rörlig kamera). Jag har aldrig haft problem med den tekniken och har det fortfarande inte. Visst känns det som om dom använder den tekniken lite onödigt mycket, men den är inte mer påtaglig än vad den är i Bourne-filmerna. En del in-zoomningar känns lite amatöraktiga, men annars har jag inte jättemycket att klaga på. Rent kameramässigt vill säga. Manuset är en annan femma. Jag begär inte ett Oscarsmässigt manus, men jag vill ha ett som vet vad det vill. Nämnde ju innan att en soldat har mardrömmar. Denne soldat går hos en militärpsykolog för att bedöma om han är stridsduglig eller ej. Han tar också någon form av medicin. Med all denna information förväntar man sig att något viktigt måste ske kring den här karaktären. Vad händer då? Ingenting. När shit is going down är han precis som alla andra. Varför etablera honom som problemfylld och sedan inte göra något med det? Känns slarvigt. Slutet är sedan lika givet och Amerika-slår-sig-för-bröstet som det är löjligt. 

World Invasion: Battle Los Angeles är inte så dålig som ryktet säger, så länge du kan lägga hjärna och logik åt sidan.

Way ahead of you

Skolan börjar

X-Men: First Class Premiär 3 Juni

Det var X-Men (2000) som såg till att trenden med att förvandla serietidningshjältar till film. Så, beroende på hur man tycker om den trenden, det är den filmen man ska tacka eller förbanna. Jag har ännu inte bestämt mig om vilken sida jag står på men det börjar luta åt att förbanna. Men det är inte det vi ska prata om (eller jag ska prata om, ty ni är endast passiva läsare), utan det är X-Men: First Class. Men för att diskutera framtiden måste vi först klargöra dåtiden. 

Den första X-Men blev ju då en succé, men det var i sig inte en särskilt bra film. Många karaktärer skulle etableras på väldigt kort tid, sedan var man tvungen att klämma in en handling där också. Men folk var ivriga att se sina älskade mutanter och brydde sig ringa om handling, det räckte med att se Wolverine i live-action. Den obligatoriska tvåan, fyndigt betitlad X-Men 2 (2003), hade inga som helst förväntningar på att vara bra. Många blev därmed förvånade av att den faktiskt var bra (och i många ögon är den, jämte The Dark Knight (2008), den bästa superhjältefilmen. I svag konkurrens, men ändå). Bryan Singer låg bakom de första filmerna, men han avböjde att regissera den tredje för att i stället kunna regissera Superman Returns (2006). Till mångas förtret hoppade Brett Ratner in i registolen och till färres förvåning förvandlade han något som skulle kunna ha haft en episk avslutning till ett clusterfuck av antiklimax.

Brett Ratner tog väldigt illa vid sig av all hård kritik och var otröstlig i flera veckor.

Trilogin var nu avslutad men det fanns fortfarande pengar att mjölka ut. Därmed gav man den mest populära karaktären, Wolverine, en egen film: X-Men Origins: Wolverine. Denna film skulle förklara hur Wolverine blev den han blev och lägga alla andra mutanter åt sidan. Som gjort för succé? Skulle man kunna tro. Även om filmen spelade in hyfsat, fick den ett unisont "Bläääää" av dom som såg den. Vad gör man då med en avslutad filmserie och en misslyckad spin-off? You reboot that shit! Man går tillbaks till början, till när mutanterna var yngre. Back to school.

Magneto hade problem med att komma överens med de övriga mutanterna redan vid unga år. Någon borde ha förutsett hans  superskurkeri.

Därför står vi här nu med en ny X-Men på ingång. Ursprungligen väckte idén avsky runtom på Internet. Men sedan stod det klart att Bryan Singer fortfarande skulle vara involverad i filmen, dock endast som producent. För regin står Matthew Vaughn för. Du kanske inte känner igen hans namn, men du borde känna till hans senaste film Kick-Ass (2010). Gör du inte det kan du försvinna härifrån (men, snälla, gör inte det, har för få läsare som det är). När det väl blev klart med vem som skulle göra filmen började spekulationerna om vilka som skulle spela rollerna. Filmen ska handla om hur Professor Xavier och Magneto startade upp X-Menakademien, vilket innebär att dom ska vara runt 30 och att man kan använda sig av Patrick Stewart eller Ian McKellen längre. Till slut fick James McAvoy rollen som Xavier  och Michael Fassbender fick rollen som Magneto. Både McAvoy och Fassbender står på randen att slå igenom på riktigt, även om Fassbender har något fler kultföljeslagare efter sig i och med sin roll i Inglorious Basterds (2009). Rollistan fylldes sedan på med yngre förmågor som Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Rose Byrne, Edi Gathegi etc. Mitt ibland alla dessa ungtuppar tornar sedan filmens gigant upp sig: Kevin Bacon. Det känns som om man inte sett han i film på jättelänge, och så dyker han upp i tre filmer samtidigt. Och det spelar ingen roll om han är en sympatiskt människa privat, vissa skådisar är bäst i vissa roller, och Bacon är bäst som skurk.

Det är samma regel som gör att Steve Buscemi aldrig få spela en casanova.

Men trots all talang som nu var involverad i filmen, gick det inte att tränga undan all skepticism. Av fyra möjliga X-Menfilmer har egentligen bara en varit genuint bra. Det är endast 25% träffsäkerhet. Men det finns dock en faktor vi måste räkna in också, nämligen Wolverine. För även om de tidigare filmerna har hetat X-Men, har allt ändå kretsat kring killen med polisongerna. Hur mycket badass Wolverine än månne vara, är han inte särskilt intressant om han inte slaktar folk. Magnetos öde har å andra sidan alltid varit mycket mer spektakulär. Han är en jude som överlevde nazismen, fick se sin mamma föras bort till koncentrationsläger. En hård uppväxt, kort sagt. När sedan mutanterna börjar förtryckas av de vanliga människorna, för han bevittna ännu en förföljelse. Att Magneto till slut säger "fuck this shit" och beger sig i krig för att försvara mutanterna, är det inte en orimlig slutledning. Att han själv blir något av en förtryckare, tja, det är lite av ironisk twist och det gör karaktären mer komplex och djupare, än gemene superskurk.

X-Men: First Class kan mycket möjligt bara vara ett hopkok av mutanter, utan mening, utan motivation. Men jag håller fast vid någon slags naiv tro att de som har gjort filmen, har gjort den med rätt intentioner. Att dom som gjort den vågat tro på att dess karaktärer kan bära upp filmen, i stället för en massa fancy effekter (även om det är kul med saker som skimrar). Filmsommaren ser dyster ut som den är, behöver att inte den här First Class suger också.