Hobo with a shotgun

Hobo with a Shotgun är troligtvis bland dom bästa filmtitlarna någonsin. Den är enkel, rak, helt utan subtext eller symbolik. Och det bästa är att filmen levererar exakt vad den utlovar: A hobo with a shotgun. Filmen är en slags hyllning till 80-talets gamla hederliga exploitationfilmer. Den är allt Machete (2010) borde ha varit.

Filmen tar sin början med att titelns luffare, spelad av ingen annan än Rutger Hauer, kommer till en ny stad och bevittnar dess mänskliga förfall. Ett modernt Sodom och Gomorra. Han blir vän med en prostituerad med ett hjärta av guld (finns det någon annan sort?) och allt han vill är att köpa en gräsklippare. Men när han är med om ett rån, där han tar lagen i egna händer, bestämmer sig Hauer för att enough is enough och börjar rensa i staden. Med en shotgun, om det var oklart.

Beroende på hur man ser den, är den här filmen antingen jättebra eller en meningslös våldsfilm. Enligt konventionerna borde den ses en jävla skitfilm: manuset är dåligt, effekterna mediokra som bäst, skådespelarna är en hög överspelande amatörer och regin är från någon som precis hittat ON-knappen på kameran. 

Vissa knappar borde förbliva dolda

Men allt dessa egentliga svagheter är filmens styrka. Den blir inte så mycket som en hyllning till 80-talet, utan det känns nästan som om den vore gjord där. Doc Brown kan sluta leta, vi har hittat en tidsmaskin och dess namn är Hobo with a Shotgun. Jag har inte sett så många riktiga exploitationfilmer men jag har sett The Toxic Avenger (1984) och det räcker a plenty. Att skriva ett manus så medvetet dåligt att det bli bra är en konst. Att få publiken att skratta åt rätt saker på rätt. Repliker som:

I would like for you to meet my friend, Ben Dover. 

- The Toxic Avenger

How do I know that your pussy is wet? Every time I'm around you my dick gets thirsty. 

- Hobo with a Shotgun

Sånt är guld. Det är ju fånigt och cheesy som helst, men det är fucking lovely! Och replikerna sägs med en sådan överhypad inlevelse att det blir så att värja sig ifrån att. Det är så medvetet dåligt, att det blir omöjligt att förkasta det. Rutger Hauer bär ju naturligtvis med sig en hel del pondus. Han lägger sån tyngd bakom sin luffare, så att man nästan kan tro att han har förberett hela sitt liv för rollen. Men har kul i rollen. Man kan se intensiteten i hans ögon när han smäller av sina one-liners. Och när man märker att en skådis har kul, då har också vi kul. 

Regissören Jason Eisener skapade ursprungligen Hobo with a Shotgun som en fake-trailer till Grindhouse (2007) när den gick på bio i Kanada. Den blev så pass populär att han fick göra den som långfilm (precis som Machete). Och som sagt, det kan verka som han inte har en aning om vad han pysslar med, men Eisener älskar film. Han vet exakt vad gör, för att han älskar det. En kärlek till något behöver inte betyda att man är bra på det, men om något ska vara dåligt räcker kärlek långt (se och lär, Uwe Boll).

Allt är dock subjektivt, men om du inte förväntar dig mer än en hobo with a shotgun, kommer du ej att bli besviken.

Welcome to Fucktown!

En riktig bakfylla har ingen dött av

The Hangover: Part 2  Premiär 25 Maj

The Hangover kom som en käftsmäll från tomma intet. Regissören Todd Phillips hade klassikerna Road Trip (2000), Old School (2003) och Starsky & Hutch (2004) på sitt samvete, samtliga hyfsat framgångsrika men inget utöver det vanliga, ur en ren kommersiell synvinkel. De har senare fått något av ett kultrykte. Skådespelarna var inte heller några jättenamn: Bradley Cooper stod på randen att slå igenom, men hade inte nått ditt än; Zach Galifianakis var en stå-uppare mest känd bland stoners; Ed Helms var känd igenom tv-programmen The Office och The Daily Show. Storyn kändes som en mindre urflippad version av Dude, where's my car? Med andra ord, det fanns inget som talade för att The Hangover skulle bli den mest inkomstbringande Rated-R komedin någonsin. Och inte bara fotfolket älskade den, även filmkritikerna kastade lovord över den. Och allt som är bra, i alla allt som spelar in mycket pengar, måste naturligtvis få en uppföljare. Men jag är rädd att den första filmen la upp ribban alldeles för högt.

Herr Nummer 344 kan intyga att en för hög ribba kan fucka upp ens dag totalt.

Det första som gick igenom mitt huvud när jag hörde om en uppföljare var luft, men strax efteråt började jag fundera på hur dom ska göra en uppföljare. Huvudkaraktärerna skulle kunna supa skallen av sig igen, för att sedan pussla ihop händelserna, men det känns som alldeles för mycket upprepning. Någonting annat skulle kunna ske i stället, men vad? Sedan kom trailern och besvarade alla mina frågor. Dessvärre tycker jag inte om svaren. Det är inte en upprepning, det ser ut som exakt samma film! Än en gång festar dom till för mycket på en svensexa och tappar bort en kille. Skillnaden är det är Stus (Ed Helms) svensexa och att killen dom tappar bort är hans blivande svåger. Men det innebär inte att Doug (Justin Bartha), som tappades bort sist, kommer vara med mer. Nej, precis som i förra filmen finns han enbart finnas i periferin. Stu får en ansiktstatuering, istället för en bortslagen tand, men samma reaktion. I stället för ett spädbarn hittar dom en apa. Med denna apa gör Alan (Zach Galifianakis) penisrelaterade skämt, precis som han gjorde med spädbarnet. En biljakt med kriminella? Jajjemen, finns också med. Och i stället för Syndens Stad, Las Vegas, är dom i Syndens Land, Thailand. Så förvänta er att en transsexuell hora kommer att ha en avgörande betydelse. Troligtvis kommer dom även att gå på en ping-pongshow.

Dock ska vi vara tacksamma att de inte besöker en sibirisk tågshow.

Mycket om förhandssnacket om The Hangover: Part 2 har handlat om cameos. Mike Tyson gjorde en bejublad cameo i förra filmen och nu vill man göra en liknande. Först var tanken att Mel Gibson skulle spela en argsint tattuerare, men efter diverse bitska telefonsamtal till sin fru, gjorde att de övriga skådespelarna vägrade göra en film med Mel. Lite småaktigt kan man tycka. Hade gärna sett Mel i en sån roll. Hursomhelst ersätter man Mel med Liam Neeson, som uppenbarligen inte tackar nej till några roller ty han är med överallt nu för tiden. Men för någon vecka sedan hörde jag att Liams scen hade blivit bortklippt och att regissören Nick Cassavetes gör ett inhopp i stället. Om det är samma roll eller om det är ny, vet jag ej. Vad jag vet är att cameos ska vara överraskande, en oväntat händelse. Nu vet vi nästan mer om cameon, än om filmen i sig. Så tycker inte jag att det ska vara, kalla mig gammaldags om ni vill. I och för sig fick Tyson mycket utrymme i föregångarens trailer, men han hade också en roll som kanske var lite mer än en cameo. Och om IMDb är att lita på, dyker Tyson upp även i Part 2. Så, gutt, ännu en likhet. Kommer ni ihåg Mr Chow (Ken Jeong), den nakne asiaten som hoppar upp ur bagageluckan? Han dyker också upp.

Ni kanske tycker jag låter lite väl negativ nu? Bra, för det är jag också. The Hangover var en överraskning, men tvåan känns som den kommer vara lika överraskande som att öppna ett mjukt paket från en gammal släkting.

"Oj, tack mormor. Dom matchar mitt självförakt precis"

   

Inte ett lingon men en jävla massa blåbär

Hur många lingon finns det i världen?


Hur många lingon finns det i världen? är en skottsäker film. Den är gjord så att den ska vara omöjlig att kritisera utan att se som ett jävla rövhål. Som tur är har jag inga föreställningar om vad för sorts människa jag är, så jag kan med gott samvete säga att Hur många lingon finns det i världen? är ingen bra film. För er som inte känner till något om Lingon (kommer av ren lathet kalla filmen för Lingon i resterande del av recensionen) kan jag säga att det är en svensk film gjord tillsammans med Glada Hudiks-gänget, som är en teatergrupp med människor som lider av någon form av utvecklingsstörning. Det här gänget har tydligen gjort stor succé runt om Hudiksvall och en av medlemmar är nu med i ICA-reklamen (Mats Helin som spelar ICA-Jerry). Jag kan förstå lockelsen att göra en film med Hudiks-gänget men dom gör det fel. En dokumentär med delar av deras shower hade varit logisk, men inte en dramatisering som tar sig friheter med verkligheten.

Lingon gör mig upprörd innan man ens fått se några scener. I början möts man av en svart bild med texten "Alla har talang" nere till höger. Inte nog med att det väcker avsmak, med minnen av lågstadiets positivitetsinlärning, men det är rena lögnen också. "Alla kan ha talang", med stor betoning på kan, hade varit ett bättre sätt att få fram budskapet. För alla har inte talang, långt ifrån.

Imponerande, ja, men talang har inget med slutprodukten att göra.

Precis som den andra välkända hippiefloskeln, "alla människor är lika mycket värda," bygger den felaktiga formuleringar och värderingar. Om du tänker riktigt hårt på vad det är som verkligen sägs med "alla människor är lika mycket värda" och fortfarande kan tro på det, grattis, då är du en större människa än jag. Jag säger inte att Glada Hudiks-gänget saknar talang, tvärtom tror jag att flertalet av medlemmarna skulle kunna skådespela skiten ur lejonparten av vår svenska skådespelarelit.

     

"Emotionell bredd? Jag har varit med i Millenium, suck it bitch!"

Nä, problemet är filmen redan där gör skillnaden på "oss" och "dom." Fördomar om de utvecklingsstörda finns det en uppsjö av och filmen gör inte jättebra ifrån sig för att stävja dessa fördomar. I stället för "alla har talang" blir det "alla har talang, trots..." 

Filmen är en slags dramatisering om hur Glada Hudik uppstod, vilket kunde varit intressant i sig, men tydligen var verkligheten inte lika intressant som fiktionen. I stället för att visa hur grunden lades, allt förarbete, valde man den betydlig enklare vägen: låt dom sjunga lite grann bara. Inte nog med att det förringar allt hårda arbete som dom tidigare lagt, det blir något av ett antiklimax. Mats Helin har varit kung i ICA-reklamen men i slutshowen gör han inget mer än att stå med en gitarr. Av all upphaussning återstår nu endast något som mest kan liknas vid ett spex på en kommunal firmafest. Jag förväntade mig mer.

Det hjälper sedan föga att manuset i övrigt är ack så svagt. Dom skratt som uppstår i biosalongen kommer enbart när det är någon i Glada Hudik-gänget som säger något. Och dom skratten är inte av "haha"-sorten, utan av "haha dom är så äkta och gemytliga bara för att dom är utvecklingsstörda, dom säger vad dom tycker haha jag skratta med dom och inte åt dom för jag är vänlig människa som tycker alla har talang och är lika mycket värda"-sorten. Den senare sorten är minst lika illa som att skratta åt dom, eftersom det är format i ett samhälle som pussy-fierar människor. Ingen vill visa sitt rätta jag, hyckleri är normen.

Ingen vågar stå ut från mängden.

Filmens huvudkaraktär, Alex (Sverrir Gudnasson), är lite av en douchebag. Trots det är det meningen att vi ska sympatisera med honom. Hans flickvän, och tillika mor till hans barn, kastar ut honom för att han inte skaffar jobb och glömmer bort att plocka upp dottern från dagis. Samtliga rimliga skäl till att göra slut. Men så fort Alex börjar jobba på ett dagcenter för utvecklingsstörda och börja lära sig ansvar, då är han plötsligt en bra människa medan hans flickvän är en känslokall bitch. Ett rätt gör inte upp för en livstid av fel. En floskel som faktiskt stämmer men passar inte in i filmens goda, positiva anda. 

Manusförfattarna verkar sedermera inte ha en jättebra uppfattning om hur TV fungerar. TV, som medie, har nämligen del i två stora milstolpar i filmen. Den första är när gänget ska dra sitt uppträdande till den TV-sända Amatörjakten (ett vagt maskerat Talang). Alla som nånsin har sett Idol, Talang eller något annat auditionbaserat program, vet att dessa program inte är i direktsändning. Blotta tanken är ju rent idiotisk. Ändå sänds Amatörjakten direkt. Trots att det tidigare blivit etablerat om hur massiv kön är. Varför manusförfattarna gör så är för att en av de utvecklingsstördas pappa ska kunna se programmet och förfasas över tilltaget. Hade förmodligen blivit mindre spännande om det gått sex månader från audition till reaktion.

En direkt reaktion är oftast att föredra.

Andra tillfället är i filmens final, när gänget uppträder på Hudiksvalls lokala festival. Denna festival verkar ha lika stor uppslutning som en sommaravslutning i tredjeklass, fast med mindre sprit. Av någon outgrundlig anledning är denna festival direktsänd. I Gävle. Det är ungefär som om Växjö skulle sända direkt från Kalmars stadsfest. Mig veterligen har det inte skett. Men det sker i filmen. Och vem ser Alex tar ansvar för några speciella människor? Jo, hans före detta flickvän. Oh, glorious day, kanske finns det hopp om deras relation i alla fall? "Suspension of disbelief" kan jag ta, men pissar ni på min intelligens blir jag lite putt. 

Lingon är en film som vill väl, men på grund av bristande kompetens bakom kameran, blir den mest ett sliskigt misslyckande.

"Sliskigt misslyckande är mitt mellannamn"

Like a sucker punch to the groin

Innan jag börjar min recension av Sucker Punch, skulle jag vilja rikta ett stort tack till Biostaden i Kalmar. I dessa tider när allt fler struntar i att gå på bio och i stället laddar ner filmer, känns det betryggande att biografpersonalen gör allt för att bioupplevelsen så bra som möjligt. Och skulle ett problem uppstå under en visning, som att ljudet är igång men bilden saknas och som i sin tur gör att man missar hela inledningen, vet jag att personalen har integritet och kärlek för film till att göra det enda rätta: att inte börja om filmen. Om publiken inte har vett nog att vara förberedda på det oförutsedda, förtjänar vi inte en nystart. Publiken borde noggrant lyssnat på vad som sades och vackert haft tålamod till att vänta tills problemet var åtgärdat. Spelar ingen roll hur lång tid det hade tagit. Så tack Biostaden för att ni visar att det är värt att spendera 100 kr i biljett, plus bensin, i stället för att ladda ner gratis.

Från djupet av mitt hjärta, tackar jag så ödmjukast.

Trots avsaknaden av en inledning ska jag göra mitt bästa att ge filmen en rättvis bedömning. Filmen börjar med att Babydoll (Emily Browning) sätts på ett mentalsjukhus av sin styvfar. I förtvivlan över sin mors bortgång ska hon ha skjutit sin syster. Huruvida det var Babydoll som dödade sin syster vet jag inte, på grund av tidigare nämnda tekniska komplikationer, men tack vare att jag läst lite om filmen innan vet jag att styvfadern var något av en tölp. Förmodligen utnyttjade han systern sexuellt eller dylikt, eftersom han betalar extra för att få henne lobotomerad. Lobotomi är något Babydoll helst undviker, så med hjälp av fyra andra tjejer planerar hon sin flykt. Seems straightforward enough? Not quite. Väl inne i sjukhuset börjar Babydoll fantiserar sig bort. Sjukhuset blir en bordell, vårdbiträdena blir pimps och de intagna blir horor. För att kunna bryta sig fri måste Babydoll hitta fem föremål (karta, eld, kniv, nyckel och en mystisk sak). Varje ett föremål skall bärgas skapar Babydoll en fantasi i fantasin. Här är tjejerna rena rama actionhjältinnorna och dom möter drakar, zombienazister och jätteninjor.

Det här blandat med Inception och ninjor.

Zack Snyders tidigare filmer har alla varit adaptioner. Detta är första gången han gör en film av ett originalmanus han skrivit själv. Det är friskt vågat, hälften vunnit. Det råder ingen tvekan om att Snyder är en kompetent bildkompositör. Precis som i hans tidigare filmer skulle man ofta kunna använda vissa scener som riktigt schyssta tavlor eller skrivbordsunderlägg. Han förstår färger och toner på ett underbart vis. Snyder har också en bra förmåga att passa in soundtrack till vad som sker i filmen. Jag vet inte om han har ett förflutet som musikvideo-regissör, men det skulle inte förvåna mig. Vad jag vill säga är att Sucker Punch ser bra ut. Men det var också att räkna med. Dock så har Snyder alltid fått kritik för att vara "style over substance" och att han är dålig på att berätta en historia. Sucker Punch försöker verkligen vara substans. I grund och botten är det en ganska tragisk historia, men det kan glömmas bort i allt zombieslakteri och läderbeklädda kvinnor.

Jag tror regissören försöker säga mig något men jag vet inte vad.

Direkt efter filmen reflekterade jag över idén om varför Babydoll fantiserar att mentalsjukhuset är en bordell. Det verkade först mest som en anledning att visa huvudkaraktärerna i utmanande klädsel, men efter närmare fundering så gavs det ganska många ledtrådar om att vårdbiträdena utnyttjar flickorna. Detta kan jag köpa. Fantasin speglar vad som händer i verkligheten, men ger den en något förfinad bild. Likadant speglar den yttersta fantasin (där all action sker) tjejernas handlingar i den mellersta fantasin. Även detta köper jag. Men problem uppstår i slutet. Precis som i Inception lämnas svaret över vad som är verkligt och inte, lite öppet men på ett slarvigt vis. Här skulle jag kunna börja en ingående analys, men jag skulle då spoila allldeles för mycket. Jag kan dock säga som så här mycket: vi vet vad som är verkligheten, men vi vet inte exakt vilka det är som finns i den och vilka som enbart finns i fantasin. Om en person skadas i den mellersta fantasin, skadas den också i verkligheten. Men om en person dör i den mellersta och inte ens nämns i verkligheten, fanns den då från början? Men om den personen inte finns i verkligheten, hur kan då den personens handlingar påverkar verkligheten?

Things to ponder upon.

Kanske om man fått se inledningen hade svaren varit lättare att nå men så är inte fallet. Oavsett, Sucker Punch är en underhållande film. Den kräver kanske lite mer hjärnaktivitet än vad titeln antyder, men känner du inte för att tänka utan vill bara se en flicka i skoluniform slå ned en jätteninja med en mini-gun, så funkar den ändå.

Bland skörbjugg och sjöjungfrur

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides  Premiär 18 Maj

Efter Sagan om Ringen och Indiana Jones så är Pirates of the Caribbean den bästa trilogin (Indy är en trilogi oavsett vad nån säger). Gudfadern har två bra filmer i sig men den tredje kommer i inte upp i samma kaliber och drar ned helhetsbetyget. Och original-Star Wars är tämligen överskattad. Den är mer eller mindre skriven från höften och blev en succé enbart för att den såg ut som inget annat tidigare. Men nyhetens behag har lagt sig och man kan inte leva på nostalgia-good will för evigt. Sedan lider även Star Wars av samma syndrom som många andra trilogier, nämligen uppknullad-trea-syndromet. 

 

Fuck Star Wars. 

Pirates of the Caribbean är inte utan sina brister men den dalar inte lika djupt som övriga. Alla filmer är sevärda och underhållande samt att den lyckas sy ihop säcken. Många klagar på att den tredje filmen är lite för komplicerad med alla sina alliansskiften. Dessa människor skulle förmodligen inte kunna följa handlingen i en pek-bok. Bara för att någonting ska vara lättsam underhållning, behöver det inte vara idiotiskt. 

Med detta sagt, förhåller jag mig oerhört skeptisk till en fjärde film. Vid en första blick verkar det kanske inte så illa. Man har gjort sig av med Keira Knightleys och Orlando Blooms dödkött till karaktärer och gett Johnny Depp's Jack Sparrow mer utrymme. Problemet är att Jack Sparrow börjar bli en något tjatig karaktär. I början var han frisk fläkt. En riktig antihjälte. Men hans upptåg och jargong blev allt mer förutsägbart. Som Sparrow själv sa: "...you can always trust a dishonest man to be dishonest."

Det är dom som verkar ärliga som är svåra att bedöma.

Något som gjorde Jack Sparrow till en bra karatär var också hans brist på romantik. Stundtals kom han emellan Orlando och Keira, men det var aldrig någon fråga om hur det skulle sluta. Hela trilogin är byggd kring deras starka kärlek till varandra och Sparrows vilja att bara vara fri och leva rövare. Men i och med att man plockat bort Keira och Orlando, måste man nu ge Sparrow ett kärleksintresse i stället. Detta kommer onekligen att bli en väldigt irriterande bihandling i filmen och att man ha gett den rollen till Penelope Cruz gör inte saken bättre. Att sedan trailern ger mig intrycket av att man faktiskt lagt till två nya Keira/Orlando-typer, känns ju mest som en spark i mumindalen. 

Men allt är inte mörkt. Geoffrey Rush är fortfarande kvar och filmens skurk, Svartskägg, spelas av ingen mindre än karlarnas karlakarl, Ian McShane.

Ian McShane (till höger i bild), 5 år.

Med den här injektionen av awesomeness borde det finnas mycket hopp kvar ändå? Det hade man ju kunnat tro. Men Gore Verbinski (bästa förnamn nånsin), som regisserat hela trilogin, återkommer inte till regissörstolen. I stället sitter Rob Marshall där. Ringer det någon klocka? Om inte, bra för dig. Han är mest känd för att ha regisserat musikaler. Den senaste var Nine (2009), där han lyckades med konststycket att få Daniel Day-Lewis att suga! 

"Say, what"?

Om han lyckas med det, finns det några gränser vad han klarar av att förstöra? Depp, Rush och McShane i alla ära, men Day-Lewis är ett monster. Han borde vara immun mot sughet. Förvisso var Verbinski en relativt oprövad regissör innan fick Pirates-jobbet, men alla hans tidigare filmer visade trots allt på en cinematisk lekfullhet. Ja, The Mexican (2004) var inte jättebra, men det felet vill jag lägga på manusförfattaren. Om du, min käre läsare, är av den gnälliga sorten, kanske du nämner det faktum att Rob Marshalls Chicago (2002) vann en Oscar för bästa film? Om du är av den sorten har jag ett svar till dig: Fuck yoooouuuu! En Oscarstatyett betyder ingenting och om du verkligen tror att den har det, ja, då ber jag dig respektfullt att avlägsna ditt huvud ur röven.

Får jag föreslå en kofot?

Men, ingen skulle bli gladare än jag om jag hade fel och det visar sig att On Stranger Tides är den bästa Pirates-filmen av dom alla. Men jag har alltid minst 50% rätt, så jag har oddsen på min sida.

Snabb och ilsken

Fast Five Premiär 6 Maj

Jag har alltid varit emot uttrycket "less is more". Precis som "undantaget som bekräftar regeln" så är det inte logiskt. "Less" kan aldrig vara "more", eftersom det strider emot vad själva ordet betyder. Jag, för min del, tänker inte stå med armarna i kors och låta nonsensparadoxer styra min tillvaro. So, fuck "less is more" and give us more instead! Dessvärre tar The Fast and the Furious-franchisen min välvilja och vanhelgar den totalt.

Måste poängtera att hunden symboliserar min välvilja och inte min person. Min person håller i kameran.

The Fast and the Furious (2001) blev en oväntad succé när den kom. Och varför inte? Den innehöll snabba bilar, snygga brudar och krascher. En sån formel kan aldrig misslyckas. Vin Diesel blev snabbt actionfilmernas kronprins, tillsammans med The Rock, och Paul Walker fick mat på bordet. Eftersom alla oväntade succéer får uppföljare, så fick vi snart 2 Fast 2 Furious (2003). Vin Diesel dök inte upp för denna uppföljare, han hade en karriär att börja förstöra, men Walker behövde fortfarande äta och tackade gladeligen "ja". Formeln var oförändrad, men man hade ersatt riktiga biljakter med CGI-biljakter. Denna filmen spelade in en bra slant men lämnade folk med en sur eftersmak i munnen, vilket kan förklara varför trean The Fast and the Furious: Tokyo Drift floppade.

Man kan bara trycka i idioter så mycket innan deras kropp säger ifrån.

Vid det här laget hade man en trilogi och folk hade uppenbarligen tröttnat på den. Här hade dom flesta producenterna tagit adjö, men icke. Med Vin Diesels karriär i ruiner, bestämde man sig för att sätta in en adrenalinspruta i franchisen och, voilà, Fast and Furious is served. Till stor förvåning spelade den in en jävla massa pengar, vilket är varför jag skriver denna preview om den femte filmen: Fast Five. Jag vet inte om du såg trailern i början, men här är en sammanfattning: snabba bilar, snygga brudar och explosioner. Jag vet vad du tänker: "öh, skrev du inte krascher i början? Är inte det, typ, samma sak"? Nej, min kära lilla simpleton, det är det ej. En krasch är när en bil, eller dylikt, krockar och voltar i en skur av metall- och glassplitter. En explosion är nästan detsamma, bortsett från en liten grej:

Det är sedan länge klart att Hollywood inte förstår sig simpel fysisk, men där tidigare installationer av franchisen åtminstone försökte låtsas att vara reella, så har de senare tagit allt de lärt sig skolan, stoppat det i ett kassaskåp och sprängt skiten. Allt medan de smädar Albert Einsteins namn. Detta hade inte behövt vara dåligt. Som sagt, fuck less is more, men det finns en gräns. Någonting får gärna vara löjligt kul men det får aldrig bli tjatigt. The Fast and the Furious har blivit lite av filmvärldens NASCAR, alla svänger vänster men stundtals tappar nån fokus och svänger höger och exploderar.

Kalla mig gärna för elitist men ibland vill gärna gärna ha en story i mina filmer. Explosioner och kjoltyg i alla ära, men ibland vill jag gärna ha någon form av förklaring till varför en karaktär gör som han gör. Pengar räknas inte. Och för den delen, gärna en karaktär att bry mig om. Diesel och Walker har i princip alltid varit franchisen protagonister, men båda är väldigt svåra att tycka om. Diesels karaktär, Dom Torretto, försöker vara någon slags anarkistisk vinnartyp som spottar ur sig visdomsord som:

Ask any racer, any real racer. It doesn't matter if you win by an inch or a mile; winning's winning. 

I live my life a quarter mile at a time. Nothing else matters: not the mortgage, not the store, not my team and all their bullshit. For those ten seconds or less, I'm free. 

Heavy shit, indeed. Förmodligen jobbade manusförfattaren även som skribent för lyckokakor. Paul Walkers karaktär, Brian O'Connor, ska vara Torretto's motpol. Detta stämmer hyfsat i den första filmen, då dom är tjuv och polis. Men allt eftersom verkar det som O'Connor glömt bort sitt ursprung och blivit tjuv han med, som gärnar riskerar allmänhetens liv och leverne av sina egna monetära intressen. Om det är författarens idé om karaktärsutveckling låter jag vara osagt. O'Connors motiv åsido, så spelar Walker honom med lika mycket gnista som en komatös potatis. 

Mer livfull än Paul Walker. Fast i rättvisans namn så är detta tre (3) potatisar.

Att resterande skådespelare endast tillåts agera inom ett givet spektrum (etnisk man med one-liners och slangbaserat språk - sexig kvinna med attityd och schysst rumpa) gör saken inte jättemycket bättre. Au contraire, för att vara ärlig. 

Men jag talar förmodligen inför döva öron. Filmen kommer att bli en succé och om två år kommer den sjätte delen, Furious Six. Detta enda man kan göra är att drömma tillbaks till en tid då actionfilm hade ett hjärta.

Och Sean Connery.

It's Hammertime

Thor Premiär 29 April

Ända sedan X-Men gjorde biosuccé i början av 2000-talet (år 2000 för att vara exakt), så har vi varit välsignade och/eller förbannade, alla mynt har ju två sidor, med superhjältefilmer.

  

En del mynt har till och med egen gravitation

Nu har elva år gått och filmproducentera har börjat tvingats skrapa i botten av serietidningstunnan. Detta medför att vi får den väldigt kända superhjälten Thor. Vi svenskar känner honom kanske bättre under namnet Tor, som var vår gamle åskgud (innan en välkänd skäggmurvel tog monopol på guderiet i Sverige). Just det, en nordisk gud är en amerikansk superhjälte som samarbetar med Spiderman, Iron Man och Hulken. Som sagt, dom har skrapat frenetiskt i den där tunnan. Men låt oss inte dvälja varför den är, låt oss bara acceptera fakta och göra det bästa av situationen. 

Det gick länge rykten om att Alexander Skarsgård skulle få spela Thor, och det med rätta: han är lång, blond och nordisk. Låt han bara gå någon extratur till gymmet och anlägg lite skägg, så hade saken varit biff. I stället anlitar man en australiensare.

Oy, mate, that's not a hammer, that's an automatic rifle!

Men, detaljer, detaljer. Som tur är pratar man engelska i Asgård, så Tor har inga problem att göra sig förstådd när han väl kommer till vår värld. Ibland är slumpen på ens sida. Värt att notera är att Asgård verkar ha gjort en väldigt bra deal med Toys'R'Us, för att allt ser väldigt plastigt och lätt ut. Faktum är att jag tror att jag köpte en liknande hjälm på Torsås marknad en gång i tiden. Det var en helt okej hjälm, tills ena hornet ramlade av. Fuckade upp hela symmetrin. Dessvärre är det svårt med ångerrätten när d...öhm, nu verkar jag kommit in på ett sidospår. Min poäng är att filmen ser väldigt löjlig ut. Men här kommer M. Night Shyamahablambamblah-twisten: den ser ändå kul ut. Första gången jag såg trailern dömdjag ut den totalt. Av alla superhjältefilmer denna säsong, verkade Thor vara den sämsta. Nu ser jag nästan fram emot den. Total intelligensbefriad popcorn-underhållning. Och förutom Crocodile-Thor, ser rollistan hyfsat bra ut med. Stellan Skarsgård, Natalie Portman, Idris Elba, Ray Stevenson och Anthony Hopkins som motherfucking Oden! Och Hopkins gör aldrig någon besviken.

Nåja, så länge någon kommer ihåg att rasta honom mellan tagningarna.

Sedan får inte glömma bort vem vi har vid rodret: Kenneth Branagh. Om du undrar vem han är, kan jag säga att han har regisserat ett antal filmer baserade på Shakespeares texter, varav många tämligen uppskattade. Om det fortfarande inte ringer någon klocka, så spelade han även mästerskurken i Will Smiths västernepos Wild, Wild West. Så vid första anblick kan man ju tycka att det var en jävligt off val av regissör. Jag håller fullständigt med, men det är samtidigt som gör filmen mycket mer intressant. Eftersom det är lika intressant att se på ett konstverk som att se på ett totalt haveri. Vi är i en win-win situation här. Såvida den inte enbart suger. Men, slutligen, det som intresserar mig mest är reaktionen på alla konservatister när dom få se asiatiska och svarta skådespelare tolka nordiska asar. Idris Elba, som är svart, spelar Heimdall, även kallad "Den Vite Guden".

"Good grief!"